1900-talets senare hälft (1941–2000)

När Per Hallström lämnade sekretariatet 1941 vid 75 års ålder, beslöts att sekreteraren i fortsättningen skulle ställa sin plats till förfogande vid uppnådda 70 år. Till Hallströms efterträdare utsågs författaren Anders Österling, som vid tillträdet var 57 år gammal. Sedan han 1954 hade uppnått 70 års ålder, fick han sitt mandat förlängt och kom att förbli sekreterare i ytterligare 10 år.

Ett par år före Österlings avgång hade Akademien till ny sekreterare preliminärt utsett författaren och teaterchefen Karl Ragnar Gierow. Denne tillträdde sekretariatet 1964 och kvarstod på posten till 1977, då han efterträddes av författaren Lars Gyllensten. Efter Akademiens 200-årsjubileum 1986 lämnade Gyllensten sekretariatet och efterträddes av språkmannen Sture Allén, som innehade posten till 1999 då den övertogs av författaren och kritikern Horace Engdahl.


Svenska Akademiens verksamhet under 1900-talets senare hälft kännetecknas av en något ökad tonvikt på litteraturen. Andelen författare bland ledamöterna har vuxit. De litterära tävlingarna i skaldekonst och vältalighet har visserligen för länge sedan upphört, men de många litterära priser som tillkommit under perioden har ändå medfört att ledamöterna måste lägga ned mycket arbete på läsning och bedömning av föreslagna priskandidaters arbeten. Detta gäller inte minst Nobelpriset i litteratur, vars utdelande fortfarande är en av de viktigaste uppgifterna.

Litteraturens och författarnas frammarsch har dock inte gått ut över Akademiens andra huvuduppgift, språkarbetet. De traditionella språkliga uppgifterna – ordboken, ordlistan och den allmänt språkvårdande verksamheten – har behållit sin stora betydelse, och flera stora språkliga projekt har initierats. Nya metoder och ny teknik har successivt införts i språkarbetet.

Det moderna mediesamhällets utveckling har medfört att Akademiens utåtriktade verksamhet har vuxit betydligt i omfång under 1900-talets sista decennier. Akademien är representerad i styrelsen för ett flertal språkliga och litterära organ och har allt oftare kommit att anlitas som remissorgan i olika sammanhang. Vid flera tillfällen har Akademien stått som arrangör för olika evenemang med språkliga eller litterära teman, såväl internationella vetenskapliga symposier som seminarier för inhemsk publik och kulturaftnar för en intresserad allmänhet. Till de utåtriktade aktiviteterna hör även publiceringsverksamheten, som har expanderat kraftigt.

Massmediernas intresse för Svenska Akademien, inte minst i dess egenskap av utdelare av det prestigefyllda Nobelpriset i litteratur, har medfört att Akademien och dess ledamöter har kommit att utsättas för en allt intensivare bevakning i press, radio och TV. Följden har ibland blivit att sådana händelser kring och inom Akademien som tidigare inte skulle ha väckt något större uppseende på senare tid har fått en mycket omfattande publicitet.

Verksamhetens expansion har ställt nya krav på Akademiens inre organisation, inte minst på sekretariatsfunktionen, som successivt har utbyggts. Av samma skäl har även den ekonomiska förvaltningen ökat i omfång, vartill också bidrar de allt talrikare priserna, som i många fall utgår ur donationsfonder.


Firandet av Svenska Akademiens 200-årsjubileum den 4–5 april 1986 hade en betydligt festligare prägel än de blygsamma arrangemangen 50 år tidigare. Jubileumsfirandet innefattade bl.a. en högtidssammankomst i Börssalen följd av en jubileumsbankett med kungliga gäster.

Som nämnts ville Gustaf III att den nya akademien skulle ha ledamöter av tre slag: dels vittra författare, dels "lärde", dels "herrar", dvs. män vilka genom sin börd, samhällsställning och umgängesvanor hade förvärvat den för stiftaren så viktiga egenskapen "smak". Efter drygt två sekel kan man konstatera, att den förstnämnda kategorin fortfarande är mycket starkt representerad och t.o.m. har ökat sin andel: Akademien består nu till nästan två tredjedelar av författare. De "lärde" hävdar sig också väl och utgör ungefär en tredjedel.

I övrigt har samhällsutvecklingen nödvändiggjort vissa avsteg från stiftarens intentioner när det gäller Akademiens sammansättning. Så har exempelvis antalet "herrar" undan för undan reducerats. Vidare har inom kategorin "lärde" den förändringen inträffat, att prästerna sedan ett halvsekel är helt orepresenterade i Akademien. Men den kanske mest påtagliga förändringen är att Svenska Akademien inte längre består av enbart "Herrar ock Män" utan även har ett icke obetydligt kvinnligt inslag, som har fördubblats under de senaste 15 åren och nu utgör nästan en tredjedel av ledamöterna.