Svenska Akademiens logotyp

Wirséns sekretariat (1884–1912)

Två år efter det att Wirsén hade övertagit sekreterarposten inföll Akademiens 100-årsjubileum. Sekularfesten, som firades på Stockholms slott den 5 april 1886, har inte gått till hävderna som ett lika lysande evenemang som sin motsvarighet 50 år tidigare, även om programmet var ganska imponerande.

Att högtiden gick av stapeln på slottet, liksom att Oscar II (1872–1907) efter ceremonin gav en festmåltid för Akademien, måste ses som utslag av kungens välvilliga inställning till Akademien och vad den stod för. Han hade ända sedan ungdomen mångsidiga litterära intressen, och redan 1857 hade han tävlat i Akademien med en diktsamling som också blivit prisbelönt.

I den akademi som den 5 april 1886 firade sin första sekularfest återstod av "herrarna" egentligen ingen. Vetenskapsmännen var betydligt fler än vid 50-årsjubileet och utgjorde nu nästan två tredjedelar av Akademien. Bland dem var historikerna påfallande många, medan prästernas antal hade reducerats drastiskt, från 7 till 1. Kategorin författare dominerades av skalderna, med Rydberg, Snoilsky och Wirsén som främsta namn.

Den senare delen av Beskows sekretariat hade kännetecknats av ett relativt lugn, som hade fortsatt även under hans närmaste efterträdare. Wirséns sekreterartid blev däremot inte någon lugn period i Svenska Akademiens historia.

Wirséns kultursyn kännetecknades av en konsekvent genomförd konservatism i bl.a. politiska, moraliska, religiösa och litterära frågor. Denna inställning resulterade i en ofta hård och orättvis kritik av de nya strömningarna inom litteraturen. Genom att dessa litterära förkastelsedomar uttalades av Svenska Akademiens sekreterare kom de att tolkas som uttryck för Akademiens uppfattning, vilket inte alltid var riktigt. I alla händelser blev följden, att Akademien isolerades från den samtida utvecklingen på det litterära området och utsattes för häftiga angrepp från företrädarna för de nya strömningarna. Mest kända är kanske Strindbergs utfall mot Akademien i "Det nya riket" och "Tal till svenska nationen".

Självklart ville Wirsén hålla den nya tidens författare, i synnerhet Strindberg, utanför Akademien, och med hjälp av ett antal trogna anhängare lyckades han också i stort sett med detta. Invalspolitiken medförde dock att Akademiens anseende i pressen och hos allmänna opinionen försämrades.

Men Wirsén gjorde också positiva och bestående insatser för Akademien. Utan hans starka engagemang hade det nya försöket att på allvar få igång ordboksarbetet förmodligen inte krönts med framgång, och vi skulle idag kanske inte ha haft någon Svenska Akademiens ordbok. Det berodde också till stor del på Wirsén, att Akademien efter mycken tvekan till sist beslöt sig för att ta på sig uppgiften att utdela Nobelpriset i litteratur, ett beslut som förvandlade Svenska Akademien från en helt nationell institution till en delvis internationell sådan.