Svenska Akademiens logotyp

Inträdestal av Sara Danius

Som alla här inne säkert kan förstå har jag undrat var jag skall börja. Allt hänger ju på det. En kväll i oktober medan jag var ute och gick kom tanken för mig: det är ju resorna! Knut Ahnlund var inte bara en skrivbordsmänniska, han ville också se världen. Han gjorde resor till Danmark, Spanien, Sri Lanka, USA, Mexiko, Chile, Argentina. Ibland orsakades de av hans intresse för fjärilar och skalbaggar, ibland bara av upptäckarlust. Ibland behövde han intervjua av-lägsna släktingar till de danska författare han ägnade sig åt, bredde ut en madrass i baksätet på sin bil och körde ut på E4:an. Och så kunde man ju börja.
    Eller så kunde jag berätta om den där eftermiddagen i november på Bagdad Café på Medelhavsmuseet, där jag stämt träff med Ahnlunds son Nathan Shachar för att få svar på några frågor. Det första han berättade var en episod från tonårstiden. En dag hade han kommit hem med sin nya flickvän till huset på Parkvägen i Näsby Park och tänkte presentera farsan. Denne, visade det sig, hade klättrat upp på taket för att laga beläggningen intill skorstenen. Där satt han nu och skrek – på skorstenen. Flickvännen såg fundersam ut. Rikta vrede mot en skorsten? – Det är inget att göra, sade sonen nyktert, han är sån, min pappa, han blir arg på föremål. Och så kunde man kanske också börja.
    Eller så kunde jag återge en artikel i Svenska Dagbladet för några år sedan – om den nya översättningen av Don Quijote, 1600-talsromanen om Riddaren av den sorgliga skepnaden och hans följeslagare Sancho Panza. Jag vet inte hur Ahnlund bar sig åt, men han lyckades genomföra en hel liten odyssé genom historien om översättningarna av romanen. Inte bara till svenska, utan också till tyska, engelska och franska. Och till sist slår han fast att Jens Nordenhöks bedrift – för en bedrift menade han att det var – består i att ha ”utplånat gränserna mellan talspråk och skriftspråk, gjort dem till väsenslösa kategorier och i deras ställe skapat ett slags tredje språk som har både muntlighet och stadga”. Sådan var han, Knut Ahnlund, alltid sakkunnig, alltid skarpögd, alltid välturnerad. Och så kunde man också börja.
    Men kanske är det ändå bäst att börja i det som är här och nu. Stol nummer sju är ledig. Den har varit ledig i drygt ett års tid, alltsedan Knut Ahnlund gick bort, 89 år gammal, den 28 november 2012. I praktiken har den stått tom betydligt längre. Ahnlund beslöt sig 1996 för att lämna arbetet i Akademien. Efter att ha gjort ett par försök att komma tillbaka tillkännagav han 2005 att han från och med nu betraktade sig som en utomstående. När Mario Vargas Llosa några år senare tilldelades Nobelpriset bjöd Akade-miens ständige sekreterare in Ahnlund till Nobelföreläs-ningen. Ahnlund tackade artigt nej, trots att han under många år pläderat för Vargas Llosa.
    Knut Ahnlund var orubblig. Han hade sina skäl, och han redovisade dem offentligt. Första gången fanns interna stridigheter av äldre märke i bakgrunden, men även Akademiens hållning till dödshotet mot Salman Rushdie. Andra gången var den utlösande orsaken Akademiens beslut att utse Elfriede Jelinek till Nobelpristagare. Han redogjorde för sin inställning i Svenska Dagbladet, i en artikel där han bekämpar tidens andliga lyten i allmänhet och Svenska Akademien i synnerhet. Utmärkelsens värde, menade han, hade ödelagts för överskådlig framtid. Han hade hunnit bli 82 år gammal. Han var i sitt livs form.
    Ingen kan ta miste på vreden. Men jag tror heller inte att det undgår någon att denna vrede är parad med en anmärkningsvärd formuleringslusta. Knut Ahnlund var en lysande stilist.
    Hade Ahnlund rätt? Gjorde han rätt? Gav han sin traditionsbundna kultursyn rätt uttryck? Det är inte min sak att avgöra det, och i alla händelser är det för tidigt. Men så mycket är säkert: man måste känna djup respekt för den principfasthet som karakteriserade hans person. Å andra sidan är frågan om rätt eller fel kanske inte det väsentliga vad Ahnlunds eftermäle beträffar. Det är skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Det finns människor som är övertygade om att de har rätt, som kämpar för att få rätt – och som till sist inser att de inte kan få rätt. Och så finns det människor som inte kan acceptera att bara ha rätt, de måste också få rätt och vägrar nöja sig med mindre. Jag kanske tar miste – jag var inte bekant med Ahnlund och känner honom bara genom hans monografier, tidningsartiklar och memoarer – men jag gissar att han hörde till den senare kategorin. Ibland får man nöja sig med att ha rätt – eller bara ha en avvikande övertygelse. Det är förstås lätt att säga, betydligt svårare att efterleva. Hur ofta önskar vi inte att världen vore annorlunda inrättad.
    Hur vill vi minnas Knut Ahnlund? Larmet har tystnat, striderna hör nu till det förflutna. 


Knut Emil Ahnlund föddes i Stockholm den 24 maj 1923. Han var den tredje i en skara om fyra söner. Familjen hade starka akademiska traditioner – hans far, historikern Nils Ahnlund, blev med tiden ledamot av Svenska Akademien, och modern var en högt bildad person.
    Namnet Knut låter i förstone inte märkvärdigt. I själva verket var han döpt efter ett helgon – Knut den helige, Danmarks nationalhelgon. Faktum är att alla bröderna var döpta efter de nordiska ländernas nationalhelgon.
    Att han hette som han hette efter Sankt Knut tyngde honom inte nämnvärt. Ytterst få kände till detta skyddshelgon från tidig medeltid, påpekade han en gång, och även om någon trots allt skulle förstå sambandet, var legendens Knut knappast ett dygdemönster. Snarare förefaller Danmarks nationalhelgon ha stått för en inspirerad brist på föredömlighet. Sämre utgångspunkter kan man ha.
    Det är förstås en tillfällighet, men ändå: Knut Ahnlund skulle komma att tillbringa många år i Knut den heliges land. Danmark blev hans andra hemland, kanske inte bokstavligen men väl andligen. Med tiden blev han en framstående kännare av modern dansk litteratur, i synnerhet Herman Bang, Henrik Pontoppidan och Gustav Wied.
    Ahnlunds föräldrar var båda prästbarn, och hans uppväxt präglades av en atmosfär av traditionsbundenhet och ärvd kristen tro. Morfadern var kyrkoherde i Gustav Vasa församling och kyrkan vid Odenplan var ett självklart riktmärke under uppväxtåren. Men ingen krävde något av barnen, frånsett att de skulle följa med på gudstjänst med viss regelbundenhet. I övrigt lämnades de ifred. Diskussioner om den kristna tron förekom sällan. Så snart det blev möjligt att utträda ur statskyrkan, såg Knut Ahnlund till att göra det. Han betecknade sig i likhet med sina bröder som ”religiöst oskyldig” – uttrycket kommer från Ingemar Hedenius och står för ett slags lycklig likgiltighet inför grundläggande religiösa frågor.
    Fadern var inte bara känd historiker utan också stridbar konservativ debattör och en ofta sedd medarbetare i Svenska Dagbladet, i synnerhet på ledarsidan. Faktum är att han inledde sitt yrkesverksamma liv som fast anställd SvD-skribent; efter tio år bestämde han sig för att slå in på forskarbanan. Vid ett tillfälle – det var för övrigt vid en av Akademiens högtidssammankomster – tecknade Knut Ahnlund ett konturskarpt porträtt av sin far och karakteriserade honom som en historiker som stod ute i samtidens blåst. När fadern var hemma befann han sig mest vid sitt skrivbord, men under krigsåren satt de ofta tillsammans på kvällarna och ”lyssnade in mot radioapparatens ridå av sidentyg”.
    Modern Lisa, född Hallberg, hade en fil. kand. i humanistiska ämnen. Hennes far var ovanlig på det sättet att han var angelägen om att hans döttrar skulle komma i åtnjutande av högre utbildning. Lisa Ahnlund behärskade ett antal stora moderna språk, inklusive italienska. Hon läste Tintin för sina barnbarn – i original. Hon hade utan tvekan läshuvud, som man sade på den tiden, men att hon efter giftermålet skulle ägna sig åt hustruskap och familj var likafullt en självklarhet. När familjen flyttade till en villa utvecklade hon ett stort intresse för trädgårdsskötsel, en kärlek som gick i arv till sonen. Många år senare skrev han att han hade önskat sin mor en bättre jord än den magra mylla hon fick nöja sig med i västerförorten där familjen slog sig ned – jordlagret var tunt, tallarna många. Man tycker sig skymta en medkänsla med hennes levnadsöde.
    Samma år som sonen Knut föddes, 1923, blev fadern docent i historia vid Stockholms högskola och fem år senare utnämndes han till professor. Hans arbetsförmåga var enorm; så blev skrifterna också många. Till hans mest kända arbeten hör den banbrytande biografin över Axel Oxenstierna och pionjärverket om Stockholms äldre historia. Han valdes in i Akademien 1941 och hann vara verksam i sexton år. Ett kvartssekel efter hans bortgång skulle hans näst yngste son komma att upptas i kretsen. 


En kort tid efter det att fadern utnämnts till professor flyttade familjen till Bromma, närmare bestämt till en nybyggd villa i Olovslund. Året var 1930, tiden för Stockholmsutställningen och funktionalismens genombrott. Allmän rösträtt hade införts bara nio år tidigare – det är lätt att glömma – och två år senare, 1932, kom socialdemokraterna till makten och Per Albin Hansson utsågs till statsminister.
    I Bromma utspelade sig återstoden av Knut Ahnlunds uppväxt. Varje dag åkte han tolvans spårvagn till skolan och på väg till hållplatsen passerade han kiosken med alla dess löpsedlar. Jag tänker mig att han nog hade en särskild förståelse för dessa flyktiga trycksaker som varje dag sattes upp utanpå kiosken, han vars far var känd medarbetare i Svenska Dagbladet och behärskade konsten att placera rätt ord på rätt plats. Och man behöver bara göra en enkel katalog av tidningsnamnen högst upp på de där löpsedlarna för att få ett stycke nysaklig 1930-talspoesi som låter oss förnimma en gången tid: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Social-Demokraten, Stockholms-Tidningen–Stockholms Dagblad, Svenska Morgonbladet, Folkets Dagblad, Ny Dag, Nya Dagligt Allehanda, Aftonbladet. Tidningskiosken måste ha fungerat som en en-vis påminnelse om att den nya förorten strax väster om Stockholm var inknuten i en större och betydligt oroligare värld, och man kan se framför sig löpsedlarnas allt svartare rubriker från 1933 och framåt.
    Nedanför hållplatsen, på bekvämt gångavstånd från villaområdet, låg mjölkbutiken, speceriaffären, fiskhandlaren, slakteributiken. Familjen Ahnlund höll sig till dessa privata inrättningar. Gick man en bit till, nedför en liten brant skogsbacke, kom man till Konsum. Om Konsum tyckte familjen Ahnlund inte. Motiven var principiella. Den som gav stöd åt kooperationen, gav stöd åt socialisterna. Så enkelt var det.
    Det fanns emellertid en spricka i muren: Konsums goda brödlimpa, känd som K-limpan.
    Nu tror någon kanske att jag försöker göra mig rolig på Ahnlunds bekostnad. Ingenting vore mig mer fjärran. Det behövs heller inte. Ahnlund själv står för underhållningen. Så här skriver han i en betraktelse över barndomen i Bromma, en episod jag hämtat ur hans än så länge opublicerade memoarer:

Ett undantag från vår borgerlighets förpliktelser gjordes när det gällde ett bröd som vi älskade högt. Det var ”K-limpan”. Fastän vi hade två jungfrur som varje vecka bakade rikligt med bröd och bullar kunde vi inte framställa någon ”K-limpa”. Den var rund och blank och fanns i två storlekar, den stora för två kronor och den lilla för 1 krona. Ett stort K omgivet av en ring var stämplat in i den guldbruna översidan. Jag kan ännu känna dess oförlikneliga smak i munnen, men jag kan inte beskriva den, lätt, syrlig, mjuk men inte degig, lagom salt och kryddad, nej det var något mer också. Den var värd att våga livet för. Det gjorde jag också flera gånger.

Historien fortsätter. För att komma till affären måste Knut och hans bröder ta sig ned till det gamla Olovslund, och där, i de nybyggda småhusen, bodde arbetarfamiljerna. De geografiska skrankorna sammanföll som så ofta med klassgränser. Det blev gärna våldsamma sammandrabbningar med arbetarsönerna, ofta i förväg planerade strider, inte sällan med tillhyggen. ”Båda parter hade en mycket klar klassmedvetenhet, vi visste varför vi slogs och vi ansåg oss kämpa för en god och värdig sak”, påpekade han när han blickade tillbaka på uppväxtåren.
    Kanske är det lättare att vara klarsynt när man anlägger ett fågelperspektiv på det förflutnas strider, men klarsynthet är det icke desto mindre.


Vid 18 års ålder började Knut Ahnlund studera vid Stockholms högskola. Året var 1941. Han läste moderna språk, först och främst franska och spanska, men även tyska och engelska. Hans första muntliga tentamen i spanska tog sju timmar och ägde rum hemma hos lektorn i hans villa. Tentanden åkte hem med goda vitsord och ett kilo äpplen. Att det alls blev spanska var en tillfällighet. Ofta förstår vi inte förrän långt efteråt att det finns något som heter lycklig slump. Så småningom skulle Ahnlund komma att bli en betydande kännare av modern spanskspråkig litteratur och skrev en lång rad artiklar och essäer om samtida författare som Federico García Lorca, Gabriel García Márquez, Octavio Paz, Julio Cortázar, Carlos Fuentes, Juan Goytisolo, Camilo José Cela, Mario Vargas Llosa, för att nämna bara de mer kända namnen. Man kan nog inte överskatta denna insats. Knut Ahnlund bidrog därigenom till att vidga den litterära horisonten.
    Kort efter att han erhållit sin filosofie magisterexamen – det var 1946 – anställdes Ahnlund som lektör på Norstedts förlag där han i tre år ägnade sig åt att bedöma inskickade bokmanus. Han gifte sig med Katarina Kraft, kärnfysiker, och tillsammans fick de två söner. Så bestämde han sig för att återvända till studierna och började läsa litteraturhistoria med poetik vid Stockholms högskola. Professor Henry Olssons forskarseminarier hade väckt hans nyfikenhet. Olsson blev hans beskyddare och det var han som lanserade idén om en studie över danskspråkig litteratur. En annan betydelsefull läromästare var litteraturhistorikern och kritikern Olle Holmberg, vars stilkonst var ett föredöme.
    Ungefär samtidigt som Ahnlund inledde sina forskarstudier började han medverka som kulturskribent i Svenska Dagbladet. Han tryckte sin första understreckare 1951. Han recenserade också nya böcker – Jolos reseskildringar från USA, Ivar Lo-Johanssons romaner, Villy Sørensens noveller. Han skrev miniessäer om moderna klassiker, men också om essän som konstform. Han rapporterade i utförliga artiklar om den litteraturvetenskapliga metodens frontlinjer. Oavsett ämne och genre präglades hans texter av perspektivrikedom, slagfärdighet, skarpsinne. Han förefaller ha saknat begåvning för skönandlighet. Men det som kanske är mest frapperande så här i efterhand är att Ahnlund alltid lyckades förmedla en atmosfär av att något stod på spel. Idéer. Principer. Värden. Den förmågan blev med honom livet ut.
    En sträv humor ger sig också till känna i dessa dagspresstexter, som i en artikel från 1963 om en ny bok som handlade om – bär.

En dansk vän som jag tävlade med i ämnet goda substantiv hånade mig nyligen för mitt språks fattigdom med avseende på rips och solbär (d.v.s. röda och svarta vinbär). Hade jag då läst Bergmarks bok hade jag haft många goda vapen i händerna. En biavsikt med denna bok är förresten att ”slå ett slag för våra gamla fina svenska bärnamn”. Den tacksamme läsaren vill säkert inte förmena författaren denna gentjänst; själv förklarar jag mig villig i fortsättningen endast bruka de märgfulla namnen tistron, tränjon, turion. Det sista ordet gav mig förresten äntligen förklaringen på ett nyckelord i Povel Ramels geniala folkloristiska nonsensdikt ”Turion, turion, vem står i tur, häxull i bädden och tut i min lur”. Det betyder björnbär, enkannerligen den långa och taggiga årsstammen.

När Ahnlund gick bort hade han varit regelbunden SvD-medarbetare i sex årtionden och bidragit med närmare 200 understreckare. Det är ingen liten bedrift. Hans son Nathan har berättat hur han som barn lärde sig känna igen det karakteristiska ljudet av papper som slits ur skrivmaskinens vals, knycklas ihop och kastas i papperskorgen. Det är ljudet av självkritik. Eller så är det bara ljudet av god arbetsmoral.
    Förändrades han som skribent under dessa år? Naturligtvis gjorde han det. Men det som verkligen slår en är hur mycket han ändå liknar sig själv. Tidigt fann han sin röst, och den var tydlig och tvingande. Lika tidigt utvecklade han sin kritiska persona. Auktoriteten var självklar. Den 11 december 1961 publicerade han en understreckare med rubriken ”Att läsa poesi”. Artikeln illustrerades av en bildbyline med ett frimärksstort porträtt av docenten iklädd den tidens obligatoriska kavaj med tillhörande mörk fluga. En bit in i texten förklarade Ahnlund frankt att han var främmande för det mesta av den svenska poesi som hade skrivits sedan 1930.

Själv erkänner jag att det är mig omöjligt att ha ett tycke om en stor del av de senaste trettio årens svenska poesi. För många dikter gäller det att jag mycket väl kan sätta i gång en granskning, uppbåda mina krafter och min välvilja att förstå. Och dock är jag smärtsamt medveten om att jag aldrig varit i närheten av det rum där diktens författare vistas. Skapelseprocessen, diktarens, står inte i förbindelse med upplevelseprocessen, min egen. Det är inte liktydigt med att jag tycker illa om dikten. Jag tycker bara ingenting.

Kritikern Knut Ahnlund byggde inga skyddsmurar. Man kan kanske tycka att han var lite snar att fälla omdömen, och det stämde väl ibland. Men han var angelägen om att redovisa sina grunder. Han var den sortens skribent som ger läsaren full insyn.
    Att han ställde sig frågande till den samtida poesin hindrade inte att han blev en stor beundrare av en poet som Harry Martinson, ja, till och med av Octavio Paz, vars surrealistiskt influerade poesi han tolkade till svenska och gav ut i en rikt kommenterad liten volym som sveper över Paz alla genrer, Octavio Paz. Hans liv och diktning (1990).
    Hans konservatism kan verka sträng. Den sprang ur en icke förhandlingsbar bundenhet till traditionen. Men Ahnlund hade inte varit Ahnlund om han inte också ägt ett ansenligt mått av frisinne. Då och då gav han sig nedför den där branta skogsbacken, ned till affären med oändlighetstecknet ovanför entrén. Han kunde tillåta sig att göra sådana utflykter eftersom han visste vem han var. Framför allt visste han precis vad han var ute efter.


I maj 1956 disputerade Ahnlund på en omfångsrik doktorsavhandling om naturalisten Henrik Pontoppidan (1857–1943). Pontoppidan, ett av den danska litteraturens stora namn, tilldelades 1917 ett delat Nobelpris i litteratur, men har i övrigt ägnats ett ganska förstrött intresse i Sverige. Här lade Ahnlund grunden till sin biografiskt orienterade litteraturforskning – alla hans studier, ja, även essäistiken, gäller på ett eller annat sätt skärningspunkten mellan liv och verk.
    I fokus stod Pontoppidans ”författarpersonlighet”. Vad betyder det mer exakt? Ahnlund var inte intresserad av vare sig privatmänniskan eller samhällsvarelsen. Han ville, som han uttryckte det, komma åt den del av författaren som stod vid skrivpulpeten. Ett romantiskt diktarporträtt alltså? Inte det heller. Snarare kartlade han Pontoppidans andliga ämnesomsättning. Och han gjorde det genom att studera hur dialektiken mellan en invärtes verklighet och det omgivande samhället lät sig avläsas i författarskapet. Resultatet blev en delvis ny bild av Pontoppidan, som nu framstod som betydligt mer än bara en verklighetstrogen naturalist. På köpet fick man ett brett anlagt perspektiv på den tidens danska litteratur.
    Avhandlingen följdes av ytterligare en ambitiös bok om ett danskt författarskap, studien över den unge Gustav Wied (1964). Två år senare utsågs Ahnlund till professor i nordisk litteraturhistoria vid Århus universitet och var verksam där fram till 1969. Det var en period av stark vänstervåg. Ahnlunds entusiasm var måttlig. 1970 återvände han till Sverige och anställdes vid Svenska Akademiens Nobelinstitut som litteraturvetenskaplig expert. Under den tid som följde skrev han en bok om Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer (1978), den store förnyaren av jiddischlitteraturen. På en gång flyhänt och samvetsgrant beskrev han hur Singer hade lyckats rädda traditionen undan historiens mörka krafter och planterat om den i annan jord, med häpnadsväckande litterära resultat.
    Samtidigt ägnade sig Ahnlund åt författare som Herman Bang, Harry Martinson, Knut Hamsun, Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Sven Lidman. Studierna återfinns i Diktarliv i Norden som kom ut 1981. Inom parentes kan det nämnas att han bara sällan undersökte kvinnliga författares verk; bland undantagen märks Gabriela Mistral och Karen Blixen.
    Den långa essän om Herman Bangs liv och verk hör till Knut Ahnlunds finaste arbeten. Konturerna av en hel epok i det europeiska kulturlivet vid tiden för förra sekelskiftet tecknas med sedvanlig sakkunskap, och Herman Bangs författarskap står fram i skarp relief mot en fond av sent 1800-tal. Inte nog med att Bang var en förnyare av sin tids prosa såtillvida att han utvecklade en ny framställningskonst – en impressionistisk stil, ungefär som om Monet skulle översättas till prosa. Han var också en innovativ litteraturkritiker och samhällsjournalist, rasande produktiv; det kunde bli ett halvdussin artiklar per dag. Han var därtill dandy och homosexuell. En av hans romaner, Haabløse slægter (1880), förbjöds eftersom de sexuella episoderna sårade den offentliga moralen. Bang hade lätt för att dra på sig illvilja, ibland ren avsky. Hans homosexualitet bidrog starkt till hetsen, och förföljelserna tvingade honom utomlands under långa perioder. ”Vi som från avståndets fågelperspektiv kan se hur han levde, vad han uträttade, vad han icke gengäldade i fråga om skymfer och grymheter, vad han skänkte sin tid och sena tider av gripande scener ur människolivet”, skriver Ahnlund, ”vi måste omfatta honom med respekt, beundran, kärlek.”
    Som så ofta lyckas Ahnlund visa hur liv hänger samman med verk, och hans dygder som essäist ger sig överallt till känna: bred lärdom, analytiskt skarpsinne, historisk detaljskärpa – och en högt utvecklad känsla för stil. Vad som sedan fulländar denna studie i ett av den moderna danska litteraturens mest märkvärdiga författarskap är en lidelse för sanning och frihet som har sin grund i ett starkt rättspatos.


Den 10 mars 1983 valdes Knut Ahnlund in i Svenska Akademien, där han efterträdde Karl Ragnar Gierow på stol nummer sju. Efter en tid blev han ledamot av Nobelkommittén, och man föreställer sig att hans beläsenhet måste ha varit en stor tillgång – det är omvittnat att han läste med en aptit som var enorm, noggrann var han dessutom. Specialkunskaperna om spanskspråkig litteratur var naturligtvis ovärderliga. Den fina samlingsvolymen Spansk öppning. Essäer om Spaniens och Latinamerikas litteratur (2003) ger en god uppfattning om Ahnlunds rika repertoar – här återfinns ett urval understreckare från Cervantes till Lorca och Fuentes.
    Ahnlunds sista stora verk är biografin över författaren Sven Lidman (1882–1960). Det är också hans mest betydande, och det blixtrar av intelligens och formulerings-lust. Boken – Sven Lidman. Ett livsdrama – kom ut 1996 och utgjorde kulmen på ett arbete som hade sysselsatt honom under lång tid. Han kände familjen väl och var ungdomsvän med Sven Lidmans söner, och den karismatiske fadern träffade han första gången redan 1936. Familjekretsen blev som ett andra hem för den unge Ahnlund.
    När han sextio år senare gav ut sin biografi hade han en särskild ambition. Han ville inte belysa en författare och heller inte ett författarskap, som han skriver i inledningen. Snarare ville han förmedla historien om ett öde, med författaren, pingstvännen och väckelsepredikanten Sven Lidman i huvudrollen. Det visar sig snabbt att detta formidabla ödesdrama, ömsom tragiskt, ömsom komiskt, utspelar sig mot en fond av samhällsomdaning under 1900-talets första hälft.
    Boken ger ett inträngande porträtt av en storslaget komplicerad människa och lyckas samtidigt frammana en sinnligt gripbar bild av ett svenskt samhälle som inte längre finns. Det är en sällsynt lyckad dubbelexponering. Man påminns om målsättningen i doktorsavhandlingen, den att gestalta en andlig ämnesomsättning genom att studera spänningsfältet mellan en invärtes verklighet och en yttre värld. Lidman blev skådeplatsen för tidens djupaste moraliska konflikter.
    I den yngre generationen är det i dag nog bara ett fåtal som känner till Sven Lidman, och ännu färre läser honom. Ahnlunds bok är en lika märklig som mäktig skapelse. Vid första anblicken kan man få intrycket att det är en traditionell biografi, en levnadsteckning som underkastat sig sitt studieföremål och som dessutom fordrar förkunskaper hos läsaren – eller åtminstone väl grundade fördomar. Man kan kort sagt tro att Ahnlund förhåller sig till Lidman som en satellit till jorden. Men när man börjat läsa denna monumentala skildring av en monumental person, inser man tämligen snart att satelliten för länge sedan har lämnat sin omloppsbana och störtat ut i rymden, ensam, fri, suverän.


Gräset måste växa, och barnen måste dö. Så lyder en rad av Victor Hugo. Gräset har vuxit. Knut Ahnlund är borta, och allt som återstår är böckerna han lämnar efter sig. Samlar man hans studier och ställer dem på rad i bokhyllan tar de inte stor plats. Han var inte rasande produktiv, men det är som det brukar vara med litteraturhistoriker: det är i regel långt mellan böckerna. Fast då glömmer man att flera intellektuella gestalter samsades i hans person. Han skrev ju också skönlitterärt. Den idéorienterade samtidsromanen Vännerna (1963) och den lyriska betraktelsen från Sri Lanka, Jordens skönhet (1979), måste sorteras in i hyllan de också. Därtill kommer volymerna med essäistik. Och då har jag inte nämnt hans översättningar av författare som Isaac Bashevis Singer, Czesław Miłosz, Henrik Stangerup, Camilo José Cela och Octavio Paz. Även dessa böcker måste fogas in.
    Det börjar bli trångt på hyllan. Men fortfarande saknas en tungt vägande del av Ahnlunds författarskap. Jag tänker förstås på hans stora produktion av understreckare, recensioner och andra kulturartiklar, skrivna under en period som sträcker sig från åren efter andra världskriget fram till i dag. Flyktiga insatser, kan det tyckas. Livslängden hos en artikel i dagspressen ligger på 24 timmar, om vi nu begränsar oss till tryckta medier. Talar vi om vår tids nya medier är livslängden ännu kortare. Så mycket mer ironiskt som dessa texter kräver stor möda. Helst skall det inte synas heller. Så varför håller man på? Det tar tid, och särskilt glamoröst är det inte heller. Inget är så gammalt som gårdagens tidning. Men varje artikel, varje recension, varje essä är ett litet näringsbidrag till det stora blodomloppet. Det handlar inte bara om något så väsentligt som folkbildning, utan också om det som brukar kallas kritisk massa. Utan denna kritiska massa existerar ingen kulturell offentlighet värd namnet. Knut Ahnlund förstod det bättre än de flesta. Kanske börjar jag låta högtidlig. Det må i så fall vara hänt. Ty i kväll minns vi ett storartat dagsverke i litteraturens tjänst.

Högtidssammankomster genom åren

2013

Svenska Akademiens årshögtid firades fredagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria, HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip, HKH Prinsessan Madeleine samt herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Wästberg, Akademiens kansler herr Allén, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Ralph, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Riad, herr Svenbro, herr Lindgren, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat betonade glädjen av och lusten i läsandet och litteraturens kraft och betydelse. Direktören konstaterade att ”Betydande dikt är större än vår förmåga att förstå den. Men det är som tolkar vi inbjuds till festen. Läsaren, lyssnaren vidgar texten, spårar resonanser, blir en medarbetare och sammansvuren genom att förvandla fakta till metaforer, prosa till poesi”. Direktören framhöll vidare att ”Kanske är litteraturens kraft stark som kärlekens. Den får oss att se den älskade på nytt i hennes glans, den lär oss att öva känslor och aldrig gå döda genom en dag utan skynda oss att leva”. Direktören avslutade denna läsandets lov med att säga att ”Böcker är verktyg både för att förstå världen och för att hänföras av hur orden bär oss mellan tid och rum.”
Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Ahnlund hade valt och kallat litteraturvetaren, professor Sara Danius. Denna infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »

Därpå gick ordet till herr Espmark, som läste några nya dikter.
Läs de nya dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad konstnären och artisten Carl Fredrik Hill. Den grekiska inskriften lyder i svensk översättning ”Eldens blomning”. Minnesteckningen var författad av herr Svenbro, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Frostenson, som läste ett avsnitt ur sin nya bok ”Tre vägar”.
Läs utdraget ur boken »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Språket är inte bara det vackraste vi har, det är kanske också det märkligaste vi har. Det är inte givet varifrån det mänskliga talet härrör. Ur ett evolutionärt perspektiv är dock svaret självklart. Det är framsprunget ur någon nytta. Men vilken?
    Darwin var själv förbryllad. Det är ytterst få arter på denna jord som har förmågan att skapa den enorma variation av ljud som krävs. De enda som kan tävla med människan på detta fält är fåglarna, och Darwin lekte med idén att här kanske fanns en parallell: precis som dessa bevingade varelser brukar sin sång till enkel kommunikation, särskilt för att finna och inte minst för att imponera på en tänkbar partner, skulle även talet ha givit de mer lyckligt lottade människorna en liknande nytta i deras försök att fortplanta sig.
    Talet som människans motsvarighet till påfågelhannens stjärt? Jo, jag tackar jag. Tyvärr finns det ett otal invändningar.
    En av dem härrör från observationer av sångens variationer hos den vitgumpade bronsfinken – som lever vild i Sydostasien – och dess nära släkting, den domesticerade måsfinken. Den vilda bronsfinken har en liten och föga märkvärdig repertoar, medan den tama måsfinken har, under de cirka 250 år den hållits som burfågel, utvecklat en fantastisk sångförmåga, trots att det man avlat den för är dess fjäderdräkt. Det är något som inte stämmer här. Låt mig så småningom återkomma till finkarna.
    En annan invändning härrör från talet självt. Språket är helt enkelt för rikt och underbart komplext för att vara en produkt av en mekanism så rak och enkel som det naturliga urvalet. Se bara på det språk vars vård varit denna församlings huvudobjekt ända sedan grundandet år 1786! Hur många ord har svenskan? Ja, nära nog hur många som helst – precis som de flesta andra språk. Just därför att nya hela tiden tillkommer. I Nusvensk frekvensordbok finns det en miljon löpord, som svarar mot 70 000 olika ord, i SAOL har vi 125 000 uppslagsord från nutiden och i SAOB, vår historiska ordbok, kommer det i slutversionen att finnas runt 600 000 ord från de senaste 500 åren.
    Bara det att SAOB finns är en kärleksförklaring till detta vårt språk, och vi är glada att kunna säga att arbetet, tack vare storartade insatser av vårt folk nere i Lund, löper enligt plan. Första delen av band 37 kommer att gå av trycket om ett halvår. Någon sade till mig, på tal om att detta märkvärdiga projekt varit igång ända sedan 1880-talet, att åsynen av det var som att se familjens älskade sköldpadda långsamt kravla sig fram över en gräsmatta, på jakt efter en fjärran tomat. Men jag vill bara säga att den där tomaten kommer allt närmre, och på den står ”2017”, det år då bokstaven Ö skall vara uppnådd och avhandlad.
    Ännu ett vältaligt belägg för vårt språks rikedom och komplexitet finner vi i ett annat av Akademiens språkliga projekt, eller rättare sagt en avläggare till det. Jag talar om ”SAOLhist”, som är en för alla öppen databas på webben, där man kan söka på en rad olika sätt i en rad olika upplagor av vår ordlista – från den första, utgiven 1874, till den trettonde, som kom ut 2006 – och i detalj skåda den ständiga rörelse som är det levande språket. Denna fascinerande materia har även förevisats vid seminarier på bokmässorna i Göteborg och Helsingfors.
   Ett annat seminarium under den svenska bokmässan handlade för övrigt om årets volym av Minnesbiblioteket, Per Daniel Amadeus Atterboms intelligenta minnesteckning över den kände 1600-talsvetenskaparen Olof Rudbeck, uppläst i denna sal på detta datum för 166 år sedan. Rudbeck blev i samtiden hyllad och av eftervärlden förlöjligad för sin Atlantica, där huvudtanken som vi vet är att all civilisation och all kultur egentligen har sin rot i Sverige, och där han bland annat anser sig kunna bevisa att Platon kände till Gamla Uppsala i detalj och att det forna Egyptens Thebe är uppkallat efter Täby. Alla tider har sina fixa idéer, för vilka man är beredd att offra allt, inte minst sanningen, alltid beredd att – med Gibbons ord – dyrka de gudar man tidigare bränt och bränna dem man tidigare dyrkat. Rudbecks Atlantica kan för övrigt vara ett memento för ett land som inte sällan sett sig som ett vackert föredöme för hela världen att beundra och imitera – så var det i alla fall fram till den senaste PISA-undersökningen.
    Låt mig få citera något litet ur Atterboms bok: ”Litteraturens historia är, vid fråga om lärda monomanier, på ännu ett sätt lärorik: hon visar, att den förbryllning, som av sådana uppkommer, leder svärmeriet för negation och hyperkritik till ingalunda mindre yrande drömmar, än svärmeriet för ett omått av positiva antaganden.”
    Akademien är tämligen luttrad vad gäller negation och hyperkritik, till den grad att det kändes en smula omskakande att se årets val av Nobelpristagare mötas av enhälligt bifall från jordens alla hörn. På visst håll gick det onekligen att förnimma att man var besviken på att det ej fanns något att vara besviken över, men det går säkert att hämta igen detta något annat år. Det sägs inte sällan om litteraturkritiker att de bara är misslyckade författare, men man måste i rättvisans namn komma ihåg att detta gäller även för många författare.
    Dock ingalunda för dem som vi under året valt att belöna. Det är en av Akademiens viktigaste och mest tacksamma sysslor, detta att uppmuntra och prisa människor som gjort imponerande och minnesvärda insatser i och för vår litteratur och vårt lärda liv. Och det är sekreterarens angenäma plikt att under denna högtid nämna dessa personer vid namn, och ett antal av dem finns med oss här i kväll i salen.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Jan Håfström.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Eva-Stina Byggmästar.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Björn Lindblom.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Maciej Zaremba.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Tore Frängsmyr.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. De har i år tillfallit Linda Boström Knausgård och Johanna Holmström med 50 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Gunvor Kronman.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Marie Lundquist.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallitElena Balzamo och þorarinn Eldjárn med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser värdefulla insatser för svenska språket, har med 60 000 kronor tillerkänts Lars Olof Delsing.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Urban Andersson, Tua Forsström, Vera Gancheva, Rose-Marie Nielsen, Per Wirtén ochKajsa Öberg Lindsten. Dessutom belönades Njörður Njarðvik med 100 000 kronor ur samma medel.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Ronny Ambjörnsson och Ola Larsmomed 100 000 kronor vardera, Kurt Mälarstedt med 80 000 kronor och Per Helge med 60 000 kronor.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat Fredrik Nyberg Lydia och Herman Erikssons stipendium på 100 000 kronor,

  • Anna Hallberg Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Karl Dunér Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Jenny Andreasson, Livia Millhagen, Shanti Roney och Teatr Weimar Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.

 Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Sofi Oksanen med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 10 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Lars Jakobson och Sara Stridsberg, samt, i enlighet med den norska nämndens förslag, till Torgei Rebolledo Pedersenoch Karin Helga Moe,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket tillBritt-Louise Gunnarsson,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Anna-Lena Bucher,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Ann Blückert och Rudolf Rydstedt,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Torbjörn Elensky,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Kristian Lundberg,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Ingrid Carlberg och Anders Jarlert,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Gunnar D. Hansson,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Mats Jansson,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Janina Orlov,
  • det nyinstiftade Johan Lundblads pris på 80 000 kronor, som avser att belöna ett förtjänstfullt och av god stilkonst präglat arbete inom äldre historia eller klassisk filologi, till Johan Tralau,
  • Zibetska priset på 70 000 kronor till Cecilia Falk,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Johanna Ilmakunnas,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Lars Burman,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Madeleine Gustafsson,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Janny Middelbeek-Oortgiesen,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Laura Cangemioch Ulla Ekblad-Forsgren,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Ingemar Fasth och Marcia Sá Cavalcante Schuback,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Carla Jonsson och Ulla Stroh-Wollin med 60 000 kronor vardera,
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt dessutom en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Fabian Kastner,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Sara Hagström Andersson samt 30 000 kronor till biblioteket där pristagaren har sin huvudsakliga gärning,
  • samt slutligen Svenska Akademiens svensklärarpris till Theres Brännmark, Marie Trapp och Björn Westerström med 50 000 kronor vardera samt 30 000 kronor till var och en av de skolor som är pristagarnas arbetsplatser.

Både bibliotekariepriset och svensklärarpriset är kära för Akademien, eftersom det faktiskt handlar om att uppmärksamma sysslor av central, ja, avgörande betydelse för vårt språk och vår kultur. Ett annat uttryck för detta vårt engagemang är även det stora symposium om läsning och litteratur som vi anordnade i denna sal i början av november. Vi är en institution vigd åt ”Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, och vi känner att vi vill, vi kan och vi måste göra mer. Den senaste PISA-undersökningen visar på en skola på väg mot ruin. Man fylls av en underlig blandning av minnesförlust och déjà vu. Det känns som om vi glömt detta tidigare: hur ideologiska fixa idéer tillåts göra kål på sans och förnuft, och hur elever, särskilt de från mindre gynnade hem, blir till kanonmat.
    Här bjuds inga enkla lösningar, men varför förvånas över att läskunnigheten sjunker när det som är läskunnighetens yttersta bas, kulturen och de humanistiska vetenskaperna, marginaliserats av ett krasst och inskränkt nyttotänkande?
    Och här återvänder vi, osökt, till finkarna jag nämnde inledningsvis. Någon minns kanske att den tama varianten, måsfinken, bara på några hundra år utvecklat en sång som vida överträffar dess vilda kusiners. Sångförmågan hade ej att göra med att vinna något för dessa fåglar, utan snarare med det motsatta. När finkarnas liv ej längre styrdes enbart av överlevnadens krav, kunde de utveckla något vackert som funnits där tidigare som en möjlighet men som då hållits tillbaka – av nyttan.