Svar på inträdestalet

Svar på Sara Danius inträdestal av Akademiens direktör herr Wästberg

Min fru,
Ni har med varsam inlevelse och vaken distans tecknat Er företrädares minne. Att Knut Ahnlund hos oss väckte blandade känslor ska inte förtigas. Han betecknade sin tid i vår församling som ett ”besök på Parnassen som blev ett besök i underjorden”. Han var en koleriker med integritet, en besvärlig herre som kallade sig ”fången i hemlighuset”. Så hemligt blev det nu inte, eftersom han gladeligen satte sig över sekretessen då han hade något negativt att förtälja om Nobelpris och inval. Vi var eniga om att vi i hans sällskap inte vågade samtala fritt utan att riskera tidningsartiklar när något gick honom emot. Men historiens tidvattensvågor lär dränka dessa sentida episoder och vi kommer då att minnas hur Knut Ahnlund med kärleksfull insikt och språkligt mästerskap skildrade författare han älskade – från Henrik Pontoppidan och Sven Lidman till Octavio Paz och Isaac Bashevis Singer. 

Min fru,
Ständige sekreteraren Per Hallström betonade vid 150-årsjubileet 1936 att Akademien var till ”för arbete som krävde ett mått av någotsånär harmonisk kollegial samverkan. Många rent personliga kvaliteter måste då beaktas, icke blott litterär begåvnings rang och halt.”
    En annan ständig, Karl Ragnar Gierow, påpekade senare: ”Ingen ledighet återbesätts enligt en uppgjord andlig ättelängd. Ett inval i Akademien betraktas som en hedersbetygelse i somliga kretsar, i andra inte. Vad vi ger en ny ledamot är ett oavlönat uppdrag med full anställningstrygghet.”
    Av Er reaktion på invalet utläste vi att Ni ser fram mot arbetet i Akademien utan att, som ibland varit fallet, betrakta henne som ett störande livsinslag. Det gör att jag vågar lova Er stimulans i uppdragen och glädje i umgänget. Er far som jag kände samlade på Akademiens Handlingar. Nu kan Ni själv ingå i dess handlingar.
    Enligt vår nyligen bortgångne ledamot Ulf Linde borde humorlösa personer hållas borta från Akademien. Här måste finnas ett gäckande satyrleende: snille och maskerad. Humor, temperament och ett lyckligt mått av fräckhet utmärker Er, min fru, och förenas med en vighet i språket och med oförskräckta inbrytningar på andra domäner: tidningsnotisen, modet, keramiken.
    Men främst har Ni öppnat nya vägar för litteraturvetenskapen och för oss läsare genom Er äreräddning av 1800-talets romankonst hos Stendhal, Balzac, Flaubert och genom Er nytolkning av begreppet realism. En blå tvål i ett sovrum hos Flaubert fick Er att urskilja utseende och innebörd hos alla möjliga ting, ett fladdrande hattband, en kvävande kravatt, njuren till frukost, virveln av tidningar och trycksaker, modets allt djärvare växlingar. Ni har visat hur Proust inte bara ser tillbaka utan framåt: han älskade telefoner, bilar, flygmaskiner. Näsa för nyheter heter Er skrift om James Joyce och pressen. Den näsan har Ni själv förutom smaksinnet: Ni har studerat hur Bonniers kokbok förändrats genom åren.
    Ni är glasklar i tanke och prosa som få inom ert område. Men märk väl: det är på Selma Lagerlöfs stol Ni tar plats. Likt henne är Ni något av en sagoberättare som får oss att spärra upp ögonen, när det gäller litteraturens troll och människor. Ni har djup, ni har bredd, och trots Er strama kontroll är Ni – i Thomas Thorilds mening – ganska vild.
    Svenska Akademien välkomnar Er i sin krets.