Ordbokens historia

Uppgiften att utarbeta en ordbok finns inskriven i Svenska Akademiens stadgar från 1786. I stadgarnas § 22 sägs att "Academiens yppersta och angelägnaste göromål" skall vara att "arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet". Det ansågs angeläget för en stat med självaktning att estetiskt odla sitt språk, och ordboken skulle med upplysning om ordens rätta stavning, böjning och betydelse bidra till språkets förskönande. Den 10 februari 1787 fattades beslut om att starta arbetet på en ordbok över svenska språket. 
Förebilden för ordboksarbetet var Franska akademiens ordbok över franska språket (Dictionnaire de l'Académie française). Franska akademiens ordbok skrevs av dess ledamöter, och så ville också dess svenska motsvarighet göra. Ledamöterna i Svenska Akademien fördelade alltså bokstäverna mellan sig, Johan Henric Kellgren fick t.ex. bokstäverna A och U, och Anders af Botin H och S, men denna arbetsmetod resulterade inte i någon ordbok. 

En som dock arbetade flitigt var akademiledamoten Johan Murberg, men hans insats kom huvudsakligen att bestå i ordsamlande. Så småningom kom Carl Gustaf af Leopold att bli den ledande i språkarbetet, och 1808 utsågs han formellt till redaktör för ordboken. Hans intresse avtog dock med åren, och verksamheten avstannade 1814. 

Först 1834 gjordes ett allvarligt försök att blåsa liv i arbetet, men man lyckades bara åstadkomma en mängd excerpter, dvs. insamlade språkprov. 1855 försökte Shakespeareöversättaren Carl August Hagberg som nyanställd redaktör på nytt. Förutsättningarna var dock inte de bästa eftersom Akademiens ställningstaganden i språkliga frågor vid den här tiden i hög grad dominerades av Johan Erik Rydqvist, som var starkt kritisk till projektets uppläggning. Hagbergs arbete resulterade i ett så kallat A-häfte som kom ut 1870. Detta häfte fick ett blandat mottagande. Det ansågs dock på flera sätt innebära ett stort framsteg i svensk lexikografi. 
 

1883 kom genombrottet när akademiledamoten och professorn i nordiska språk Theodor Wisén lade fram en plan för ordboksarbetet och pekade på behovet av en fast redaktion. Till redaktör föreslogs Knut Fredrik Söderwall som vid denna tid arbetade med sin Ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Söderwalls ordbok hade precis börjat komma ut, och han ställde sig till förfogande som ledare av projektet.

Wisén och Söderwall var båda professorer i Lund och ordboksredaktionen förlades därför till den skånska universitetsstaden. Först inhystes redaktionen i en byggnad som benämndes Bondpinan och som numera är museiföreningen Kulturens huvudbyggnad, och när Universitetsbiblioteket stod klart 1907 flyttades redaktionen till bibliotekshuset. Sedan 1999 finns SAOB i eget hus på Dalbyvägen 3. 

Söderwall organiserade excerperingsarbetet och 1889 anställdes ytterligare en redaktör. Det första häftet kom ut 1893 och fem år senare var det första bandet utgivet. Av olika anledningar kom arbetet att gå långsamt, och under 1910-talets senare del diskuterades ordbokens vara eller icke vara både inom och utom Akademien. 1920 tillsattes en sakkunniggrupp för att utreda ordbokens fortsatta existens. I gruppen ingick den nytillträdde chefen Ebbe Tuneld som aktivt bidrog till att dra upp riktlinjer för förändringar i ordboksarbetet, och det beslöts att arbetet skulle fortsätta. Under hans ledning seglade SAOB i medvind. Utgivningstakten ökade markant. Tuneld, som genom sin energiska insats hade haft stor del i att ordboksprojektet överlevde krisen, lämnade posten som chef 1942 och efterträddes av Pelle Holm. 

Utgivningstakten hade under Tunelds och Holms tid pekat mot ett fullbordande till Akademiens 200-årsjubileum 1986. Det ständigt växande materialet och den ökade utförligheten under Pelle Holms efterträdare Sven Ekbo förändrade dock prognosen, så att man vid mitten av 1980-talet tänkte sig år 2045 som en ungefärlig slutpunkt. Efter det redaktionella arbetets datorisering 1993 och ett beslut om minskning av utförligheten med bibehållen kvalitet räknar man nu med ett fullbordande år 2017.