8 mars 2025

De första kvinnorna i Svenska Akademien

Av Anna-Karin Palm, författare och ledamot av Svenska Akademien

Under pingsten 1914 ringer Svenska Akademiens ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt till Selma Lagerlöf och berättar att de vill välja in henne i Akademien. Han meddelar att valet var nära nog enhälligt. Lagerlöf tvekar och ber om tid att fundera, och delar genast sina tankar i ett brev till Sophie Elkan.

”Jag skulle ha vilja gjort något duktigt, innan jag bleve invald. Det är det egentliga skälet till min tvekan. Detta är som ett slags pensionering. Nu duger jag ingenting till mer, nu blir jag invald i akademien.”

När Karlfeldt ringde tillbaka senare samma dag, tackade hon trots allt ja. Fördelarna vann över nackdelarna, och hennes pliktkänsla gjorde att hon inte tyckte att hon kunde säga nej. Än en gång tog hon på sig uppgiften att vara den som gick före, som banade väg för kvinnorna in i de manliga etablissemangen och institutionerna. Som den allra första kvinnan någonsin blev hon ledamot av Svenska Akademien på stol nummer sju.

Men att för första gången välja in en kvinna i Akademien krävde kungens godkännande, och ständige sekreteraren Karlfeldt skriver ett brev till Gustaf V, som finns bevarat i Akademiens arkiv.  Där påpekar han att ingenstans i Akademiens stadgar finns ”ett uttryck, som förutsätter, än mindre föreskrifver, att medlemmarna skola vara af manligt kön” och han lyfter fram att redan i Akademiens tidigaste skede var Anna Maria Lenngren på tal för inval. Han jämför också med att Kungliga Vetenskapsakademien 1910 valt in Nobelpristagaren Marie Curie.

Samtidigt – mycket förslaget – garderar han på nästa sida med följande diplomatiska mästerstycke, för att lugna oroliga herrar:

”Akademien har icke med detta val åsyftat något yttrande i riktningen af kvinnliga invals önskvärdhet öfver hufvud. Tvärtom synes den manliga traditionen härvid för fast och välgrundad för att frångås annat än i sällsyntaste undantagsfall, liknande det föreliggande.”

Första sidan av Karlfeldts brev till Gustaf V, med kungens bifall på.

Kungen gav bifall utan reservationer – men att somliga i offentligheten såg detta som en skrämmande utveckling framgår av en talande skämtteckning i Puck från 1914. Den har rubriken ”Svenska Akademiens framtid”, och teckningen visar sjutton kvinnor med rejäla hårknutar samlade kring ett sammanträdesbord. En enda liten tunn och skrämd herre syns inklämd mellan två av damerna. På bordet tronar en enorm kaffepetter samt en tjock bok med titeln ” Ny pigstavningsrefårm”.

Ur satirtidningen Puck, 1914

Den här bilden är intressant på så många sätt. Ta boktiteln till exempel – min ledamotskollega David Håkansson har påpekat att det i Akademien vid den här tiden fanns ett motstånd mot den stavningsreform som börjat genomföras från 1906, även om flera av tidens språkvetare också var ivriga förespråkare. Selma Lagerlöf hade bidragit till reformens genomslag då hon tog beslutet att använda nystavning i Nils Holgersson, och blev därigenom något av en symbol för stavningsreformen.  Reformens konservativa motståndare kallade ofta nystavningen nedsättande för ”pigstavning”, vilket Pucks tecknare här plockat upp.

En annan intressant detalj är att kvinnorna på bilden namnges – här syns förutom Selma Lagerlöf sådana kända personer som exempelvis Ellen Key, Anna Lindhagen, litteraturkritikern Renée och rösträttsrörelsens ordförande Signe Bergman. Även denne sarkastiske tecknare kunde alltså utan svårigheter föreställa sig sjutton kvinnor av sådan dignitet att de hade kunnat sitta i Akademien.

Bildtexten under teckningen lyder: ”Efter Selma Lagerlöfs inval är fältet fritt. Om tjugo år kommer ett sammanträde i De Adertons hus att se ut som ofvan. Feminismen regerar.”

Här gestaltas en djupt känd skräck: nu har dammluckorna sprängts! Om man bara ger dem en öppning så kommer kvinnorna att välla in och ta över. Att det inte blev så, vet vi med besked.

Bild från Nobelprisutdelningen i Konserthuset 1936.

När Selma Lagerlöf dog 1940 efterträddes hon av Hjalmar Gullberg. Men några år senare blev det dags för ännu en kvinna att ta plats bland De Aderton.

Våren 1941 fick Elin Wägner i uppdrag från Bonniers att skriva en biografi över Selma Lagerlöf. Biografin blev en succé, som då den utkom i två band 1942 och 1943 hyllades både av kritiken och av läsarna. Och den bidrog säkert starkt till att Elin Wägner valdes in i Akademien, på stol nummer 15.

I början av maj 1944 skriver Elin Wägner till exmaken och vännen John Landquist: ”Jag undrar om du kommer in i Sv. Akad. efter Hans Larsson, det skulle jag tycka vore riktigt och bra.” Men så blev det alltså inte, till hennes förvåning gick frågan i stället till henne själv. Men även om Lagerlöfbiografin nog vägde tungt i invalet, så var det hela Wägners författarskap som bedömdes tillräckligt för en stol i Akademien. Nog var det ett djärvt val på många sätt – Elin Wägner var en mer uttalat politisk författare än Lagerlöf någonsin varit, med sitt engagemang för kvinnosaken, fredsrörelsen och den ekologiska odlingen.

 Elin Wägner inför och under inträdestalet i Svenska Akademien 1944

Tyvärr blev Elin Wägners tid i Akademien inte lång, eftersom hon dog redan 1949.  Hon hann dock vara med om att utse en kvinnlig Nobelpristagare 1945, då den chilenska poeten Gabriela Mistral mottog priset. Några dagar efter Nobelfesten i december 1945 följde Elin Wägner Nobelpristagaren till Mårbacka och Selma Lagerlöfs grav, ett önskemål Gabriela Mistral själv framfört.

Efter Elin Wägners död 1949 skulle det – ofattbart nog – dröja ända till 1978 innan en kvinna valdes in i Akademien. Vad den här bristen på kvinnliga inval berodde på kan man ju bara spekulera i. Jag talade med vår arkivföreståndare på Akademien, Madeleine Engström Broberg om det här, och Madeleine gjorde några stickprov i arkivet för att se vilka namn som valen stått mellan under 50-talet. Där förekommer endast män uppe för omröstning. Det här var som sagt bara stickprov, och det kunde vara intressant med en mer systematisk genomgång av invalen under denna tid.

Jag tänker att det här nog också har att göra med det omgivande samhället och dess anda. Den kvinnosak som från sent 1800-tal hade kämpat för rösträtt och myndighet för kvinnor, hjälpte både Selma Lagerlöf och Elin Wägner att få luft under vingarna i början av deras författarliv. Ett par generationers kvinnor steg på bred front ut i samhällslivet, till universitetsstudier, yrken och sysselsättningar som tidigare varit stängda för kvinnor, och flera stora jämlikhetsreformer genomfördes. Men som nästan alltid innebär en sådan våg av emancipation också förr eller senare ett bakslag, och efter andra världskriget fick kvinnorna ta ett steg tillbaka igen.  Var det kanske en allmän tendens i tiden att kvinnors författarskap återigen värderades lägre än männens och inte i lika hög grad uppmärksammades? Om kvinnliga författare inte uppmuntras och räknas med, får stipendier och priser och goda recensioner, om de inte kanoniseras av sin samtid, för att uttrycka det annorlunda, så försvinner de lätt ur sikte. Och då blir det inte heller så enkelt för Akademien att få syn på dem.

Det dröjde alltså hur som helst ända till 1978 innan det blev dags för en kvinna att ta sitt inträde i Akademien igen, då valdes Kerstin Ekman in på stol nummer 15. Nog spelade den växande kvinnorörelsen i samhället sin roll även för detta? Jämlikhet och värdet av kvinnors erfarenheter var på agendan, och Svenska Akademien verkar lika lite som någon annan institution i ett rum avskilt från det omgivande samhället. Nu fanns också en generation kvinnliga författare som faktiskt hade kanoniserats, som blivit en del av det allmänna medvetandet och som värderades högt. Och efter invalet av Kerstin Ekman är det – tack och lov – som om den där flodvågen satirtidningen Puck varnade för 1914 faktiskt börjat om inte välla, så i alla fall stadigt sippra in i Akademien. Fler och fler kvinnor valdes in under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet, och även om det ännu inte är lika många kvinnor som män så är det inte långt ifrån nu.

Kerstin Ekman den 20 december 1978. Foto: Bosse Johansson / Aftonbladet

Kerstin Ekman stannade bara elva år i Akademien, fyra av dem som ensam fru bland herrarna tills Gunnel Vallquist valdes in 1982. 1989 lämnade Ekman arbetet på grund av olika meningsmotsättningar, inte minst kring hanteringen av fatwan mot Salman Rushdie. Hon kunde dock inte avgå formellt förrän 2018, då stadgarna ändrades och medgav utträde. 

Det är intressant att notera följande: Under Selma Lagerlöfs tjugosex år i Akademien fick tre kvinnor Nobelpriset i litteratur, och under Elin Wägners fem år som ledamot mottog en kvinna priset. Men under de tjugonio år då Akademien saknade kvinnliga ledamöter, var det en enda kvinna som fick Nobelpriset i litteratur, Nelly Sachs 1966 – och hon fick dela sitt pris med den israeliske författaren Samuel Agnon. Efter Sachs dröjde det tjugofem år till innan en kvinna fick priset.  När sedan fler kvinnor valdes in i Akademien började det också bli fler kvinnliga litteraturpristagare. En slump? Jag tror inte det.

För hur gärna vi än vill tro oss besitta något slags objektivitet i våra litterära omdömen, så kommer vi alla litteraturen till mötes med våra specifika erfarenheter, vår smak och våra mer eller mindre medvetna fördomar. Det finns också studier som visar, att kvinnor generellt är bättre än män på vad som kallas cross-reading, det vill säga att läsa över könsgränserna. En kvinnlig läsare kan utan större svårigheter identifiera sig med en manlig huvudperson, medan det tycks mycket svårare för männen att se sig själva i skildringen av en kvinnlig litterär gestalts öden. Och även om en sådan identifikatorisk läsning kan ses som lite banal, så tror jag att de här studierna säger något viktigt om vad som i de helt manliga sällskapen betraktats som värdefull litteratur, vilka människor och erfarenheter som ansetts värda att ens skriva om. På så sätt blir litteraturens fält större, när även kvinnor deltar i bedömningen och skapandet av det.

Och en sak som förbinder de tre första kvinnorna i Svenska Akademien, är kanske just detta: Att de genom sina litterära verk skrivit fram människor av kvinnligt kön, kvinnoöden som fått en allmängiltighet och storhet bortom ”det kvinnliga”. Selma Lagerlöf, Elin Wägner och Kerstin Ekman har alla, med sina individuella litterära uttrycksmedel, gett kvinnors erfarenheter och liv en plats i den större, gemensamma historien och på så sätt bidragit till att vidga begreppet människa.  Så har de också banat väg för oss som kom efter dem, öppnat nya världar och visat att litteraturen kan vara ett hem för alla slags människor.