Svar på inträdestal

Svar på inträdestalet

Svar på Lotta Lotass inträdestal av Akademiens direktör herr Wästberg

Min fru,

Ert varmt respektfulla porträtt av er företrädare och hans gärning bygger som alltid hos er på en forskning där ni sökt upp hans orter och fästen i livet. I ett gammaldags sirligt lovtal har ni såsom ingen före er tecknat den lagkloke och hans litterära och språkliga insikter.

Sten Rudholm ägde vad Gustaf III ansåg önskvärt men sällan möjligt att förena, nämligen ”kunskap, vitterhet, lärdom och smak”. I Rom däremot, sade kungen, såg man ”de förnämsta medborgare förena bokliga konsters skötsel med rikets yppersta värv” och det bidrog till ”samhällets nytta och lugn”.

Gustaf III yttrade om en av Sten Rudholms kolleger att denne förenade ”det mest glättiga sinne och det prydligaste skrivsätt med styrelsen av ett Rikets Verk, som fordrar mer arbetsamhet, mera noggrannhet än snille, och som oftast kunde förkväva det…” Kungen kunde ha tänkt på den ofödde herr Sten.

Stol 1 lät Gustaf själv besätta – resten skedde genom lottning – och den tilldelade han den då förste av rikets herrar, Anders Johan von Höpken, som var känd för sin ”yppighets nytta”, tesen att lyxkonsumtion var nationalekonomins drivkraft, en upptäckt som han drog sig för att sprida utanför Akademien.

Ämbetsmän och lagstiftare har länge beklätt stol 1 och Sten Rudholm befarade, med hemlig tillfredsställelse, att med honom utslocknade ett släkte. För ett år sedan klingade Riddarholmskyrkans klockor över den siste serafimerriddarens Stockholm.

Högstämdhet var Sten Rudholm främmande och ingen tidsanda hämmade hans omdöme. Hos ”inrättningen i Börshuset” – Aspenströms ord – fann han sig till rätta. Bakom en lång cigarr avväpnade hans eftertänksamma ironi våra dispyter. Inför matsedeln på Den Gyldene Freden förhöll han sig dock avvaktande. Hans hustru frågade vad han fått att äta på Freden och erhöll genom åren samma svar: Rådjurssadel.

Min fru,

Någon rikets herre är ni förvisso inte. Er inbillningskraft förfogar över vidare domäner, er beläsenhet är vittfamnande. Ni är en språkanalytiker som aldrig blinkar åt läsaren. Ni urskiljer både det brokiga och det finkorniga i den samtid som ni längre än de flesta av oss kommer att överblicka.

Ni är en oförvägen experimentator och spårsökare som sätter alla genrer på prov. I gränsbygden mellan vetenskap och konst har ni kartlagt imaginära landskap där det främmande och igenkännliga möts. Ni placerar er vid början till det som inte är utsägbart snarare än vid slutet av vad som redan har sagts.

Det naturvetenskapliga språkets möjligheter lockar er liksom extrema livslägen, kartans allra vitaste fläckar. I sorgesånger hyllar ni de besatta, offren och hjältarna, och författar gravskrifter över ensamma pionjärer på lönlöst uppdrag. I Gagarins rymdkapsel blir läsaren del av själva textens tyngdlöshet. I boken om Dagerman befriade ni en författare vars öde fastnat i en ram av ångest och död och gav honom friheten åter.

Era verk är poetiska likt blänket från ett hårt mineral. Ur torra fakta stiger er polyfona dikt, er otidsenliga mässa för många röster. Ni dras till landskap där människan blott är en flyktig gäst. Ni lånar uppslagsverkets struktur för att meddela kunskap men också för att nalkas en svåråtkomlig skönhet som inte ryms mellan Abakus och Öändan.

Ni är en barograf som registrerar det atmosfäriska trycket i zoner vi lämnat obesökta. Vid fryspunkten låter ni oss lyssna till undergångens psalmer. Ett polarsken slår upp från livets andra sida, och över istäckta spänningsfält och skövlade redwoodskogar snurrar en villrådig kompassnål.

Er förening av historisk lärdom, saklighet och passion har frigjort en mäktig litterär energi som vi hoppas att ni rikligen vill dela med er av till Akademien.