Stol nr 17 - Horace Engdahl

Horace Engdahl, född 30 december 1948 i Karlskrona. Författare, litteraturforskare och kritiker, adjungerad professor i nordisk litteratur vid Århus universitet. Han invaldes i Svenska Akademien 16 oktober 1997 och tog sitt inträde 20 december 1997. Engdahl efterträdde författaren Johannes Edfelt på stol nr 17. Han var Svenska Akademiens ständige sekreterare 1999-2009.

Under 1960-talets sista år studerade Engdahl litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och blev filosofie kandidat 1970. Som doktorand var han amanuens vid litteraturvetenskapliga institutionen 1971–74. 1977 gav han tillsammans med bl.a. kollegerna Arne Melberg och Anders Olsson ut antologin Hermeneutik, som introducerade den i Sverige förbigångna kontinentala traditionen inom modern litteraturforskning. Samma år startade han, tillsammans med samma krets av litteraturvetare och kritiker samt ett antal författare och konstnärer, tidskriften Kris, vars betydelse för förnyelsen av den svenska litteratursynen under 1980-talet knappast kan överskattas. Efter i första hand franskt mönster synliggjorde Kris ett i Sverige vid den här tiden outforskat territorium i gränstrakterna mellan litteratur, konst och filosofi, och genom introduktionen av ett flertal väsentliga tänkare (som Jacques Derrida, Paul de Man, Theodor W. Adorno, Maurice Blanchot och Roland Barthes) tillförde man nytt blod till den svenska litteraturvetenskapen, litteraturkritiken och litteraturen. Inte minst förnyade man synen på romantiken, Engdahls eget primära forskningsfält. Under denna tid var han också verksam som översättare, t.ex. av Heinrich von Kleists båda pjäser Amfitryon och Penthesilea i Två dramer (1987).

Samma år disputerade han på en ”essä i nio avsnitt” vid namn Den romantiska texten, en banbrytande omvärdering av den svenska romantiken. Framför allt är det en nyläsning. Genom att ersätta det dittills tämligen allenarådande biografiska och idéhistoriska perspektivet på romantiken med ett retoriskt perspektiv och närläsa dess texter lockar Engdahl fram romantikens bortträngda sida, dess textsida. Hans uppmärksamhet på texten som sådan blir skolbildande: ”Romantikens gränsöverskridande energi kommer att frigöras först när vi läser den som texter och inte som en världsåskådning.” Genom att närläsa texter såväl i upplysningens utkanter (Oxenstierna, Kellgren, Thorild, Lidner) som mer utpräglat romantiska (Atterbom, Stagnelius, Almqvist, Tegnér) lokaliserar Horace Engdahl ”ett nytt språktillstånd”, vars primära karaktärsdrag är ”den drastiskt minskade parafraserbarheten hos den poetiska texten. Om det ännu finns något som kan kallas ämnet för det skrivna, så kan det sällan skiljas från de föreställningar som är de viktigaste medlen att förverkliga ämnet i dikt.”

En del avknoppningar från romantikforskningen utkom så småningom: Om uppmärksamheten (1988), om uppmärksamhetsbegreppet med utgångspunkt i Tegnér, antologin Minnets svanar (1988), med ett personligt urval av den svenska romantiska dikten, samt den koncisa kommentaren till Erik Johan Stagnelius dikt ”Kärleken”, Stagnelius Kärleken (1996).

Engdahl kvarstod i redaktionen för Kris till redaktionsbytet 1988. Strax därefter startade samma krets skriftserien Kykeon, som hittills har utkommit med ett tiotal band, av bl.a. Novalis, Herakleitos, Lichtenberg, Jünger, Perec och Blanchot, vars Essäer Engdahl till dels översatte (1990). Inom ramen för Kykeon var han också ansvarig för antologin Obegripligheten (1992), där han bl.a. översatte Friedrich Schlegels essä Om oförståeligheten.

Under hela 1980-talet var han aktiv som litteratur- och danskritiker, först i Expressen, därefter i Dagens Nyheter. Han var 1989–98 fast anställd medarbetare vid Dagens Nyheters kulturredaktion. Ständigt kontroversiell betraktades han under något decennium som Sveriges ledande litteraturkritiker, och hans danskritik var någonting nytt inom genren. Det som Horace Engdahl har skrivit om dans är ännu i stort sett outgivet, men en antydan om hans idéer om koreografi ges i den engelska volymen Swedish ballet and dance (1992).

Litteraturkritiken finns i högre grad återutgiven, bl.a. i den digra essäsamlingen Stilen och lyckan från samma år. I dessa koncentrerade essäer erbjuds en bild av litteraturkritikern Engdahls fulla vingbredd, med texter utifrån olika perspektiv om bl.a. Chamfort, Montale, Barthes, Hoffmann, Hölderlin, Mallarmé, Poe, Calvino, Björling, Virgilius Maro Grammaticus och Erik Beckman. Efter att tidigare bara ha funnits i spridd form visar nu dessa essäer en påtaglig enhetlighet som bättre sammanfattas som en stil än som en doktrin. Det är en läsandets uppmärksamma stil som också blir en skrivandets uppmärksamma stil – intellektuellt infallsrik och samtidigt med en alldeles egen klarhet, en klarhet som inte är en enkelhet. Trots att Engdahl nu kan sägas befinna sig på andra sidan om teorin måste han fortfarande betecknas som en krävande författare.

I Beröringens ABC (1994) är tendensen att utveckla en egen genre – utan nationella men inte utan internationella föregångare – än tydligare. Det handlar om en genre som rör sig fritt i fältet mellan litteraturforskning, litteraturkritik och litteratur – de internationella förebilderna stavas framför allt Barthes och Blanchot. Mötet med den litterära texten är i lika hög grad konstnärligt som vetenskapligt. Via nedslag i en redan etablerad engdahlsk kanon (Goethe, Schlegel, Ste­dhal, Poe, Mallarmé, Björling, Arno Schmidt, Joyce, Beckett, Ekelöf, Blanchot) ger han sig på jakt efter ”det flyktigaste, mest svårdefinierbara i språket”, nämligen ”tonen” – ”helheten i ett litterärt verk framträder som ton”. Eller med ett lite mer nyanserat citat: ”Varje litterärt verk anger en punkt, varifrån helheten låter sig tänkas. Att läsa ett verk är detsamma som att lyssna efter en bortersta ton, som blandar sig i alla tonfall, en frånvaro av ironi, som varje text äger, om så bara utanför sig själv, likt ett elliptiskt centrum, beläget i det osagda.”

I fragmentsamlingen Meteorer (1999; ny utvidgad uppl. 2003) tog Horace Engdahl ännu ett steg närmare skönlitteraturen. Det är en frimodig mixtur av kortare och längre texter, hårt reducerade och koncentrerade, i en aforistisk tradition som sträcker sig från Pascal och framåt via Chamfort, Lichtenberg, Schlegel, Wallace Stevens. Kanske beskrivs genren bäst i följande lilla text: ”Dikten viker undan för tanken, som fäktaren för värjspetsen. Aforismen låter sig genomborras, men utan att en droppe blod faller.”

I Ärret efter drömmen (2009) har artiklar och essäer tillkomna åren 1989-2004 sammanställts. Här skriver Horace Engdahl bland annat om Byron, Wagner, Diderot, Madame de Staël, Almqvist, Atterbom, Runeberg och akademikollegan Ulf Linde.

År 2011 utgav Horace Engdahl en volym med översättningar av dramer av den tyske författaren Heinrich von Kleist. Utgåvan Kleist, Dramer innehåller Penthesilea, Prinz Friedrich von Homburg, Amphitryon och Der zerbrochene Krug. Samma år publicerade han tankeboken Cigaretten efteråt, en samling texter inrymmande såväl aforismer som personliga betraktelser.

Text: Jan Arnald