Stol nr 7 - Sara Danius

Sara Danius, född den 5 april 1962 i Täby. Professor, litteraturforskare, kritiker och författare. Hon invaldes i Svenska Akademien den 7 mars 2013 och tog sitt inträde den 20 december 2013. Danius efterträdde professor Knut Ahnlund på stol nr 7. Hon är Akademiens ständiga sekreterare från den 1 juni 2015. Danius är bosatt i Stockholm och är ledamot av Kungl. Vitterhetsakademien. Hon har doktorsexamen från såväl Duke University i USA som Uppsala universitet och har varit gästprofessor vid University of Michigan samt fellow vid Wissenschaftskolleg zu Berlin i Tyskland. Hon har flera förtroendeuppdrag i forskarsamhället, bland annat som ledamot av Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap. Sedan 2013 är hon professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. 

Sara Danius växte upp på olika platser innan hon vid elva års ålder blev bofast i Täby norr om Stockholm. Hon gick naturvetenskaplig linje på Åva gymnasium 1977–80, med basket och David Bowie som huvudintressen i livet. Efter gymnasiet arbetade hon ett par år som card dealer och croupière på casinon i Stockholm.  

Hösten 1982 inledde hon sina universitetsstudier, valde litteraturvetenskap som huvudämne och skrev kandidatuppsats om Tomas Tranströmer. Hon tillbringade en termin i Paris för franskstudier och praktiserade på Expressens respektive Dagens Nyheters kulturredaktion. I juni 1986 erhöll hon sin fil. kand.-examen. 

Under praktiken på DN skrev hon sin första recension, av Roland Barthes Det ljusa rummet, och fick vikariat som sidritare och redigerare på DN Kultur. Därtill fortsatte hon att skriva litteraturkritik, för Bonniers Litterära Magasin (BLM), och även fortsättningsvis för DN, där hon alltjämt är en regelbunden medarbetare. Hon har hela tiden, parallellt med den akademiska karriären, odlat ett friare essäistiskt skrivande. 

Viljan att fördjupa sin förståelse av den kritiska verksamheten ledde henne utomlands, till Nottingham University i Storbritannien, där hon 1987-1989 studerade kulturteori och skrev en diger MA-uppsats om Fredric Jamesons tolkningsteori. Det var det första anslaget till en internationell forskarkarriär. 

Vid återkomsten till Sverige presenterade hon Fredric Jameson för en svensk publik. Introduktionen inleddes med en essä 1989, talande betitlad ”En amerikansk marxist”. 1980-talet var på väg att ta slut, och Danius ville markera att det återigen var dags för en mer socialt och politiskt medveten litteraturteori. Jameson är en viktig följeslagare i hennes intellektuella liv, med sin nytänkande återgång till konstskapandets materiella förutsättningar, utan att för den skull förlora känsligheten för textens nyanser. 1990 sökte sig Danius till forskarutbildningsprogrammet Graduate Program in Literature vid Duke University, Durham, North Carolina, USA, där just Jameson kom att fungera som hennes handledare. 

Sara Danius tillbringade i stort sett hela 1990-talet i USA. Medan hon skrev på en doktorsavhandling om modernismens portalgestalter Mann, Proust och Joyce fortsatte hon att introducera Jameson och andra kulturteoretiker i Sverige. 1994 kom översättningsvolymen Det politiska omedvetna. Berättelsen som social symbolhandling, med förord av Danius. Under dessa år, som hon har kallat ”avgörande intellektuellt sett”, introducerade hon också annan ny kulturteori i Sverige. 

Huvudverksamheten under dessa år var dock den framväxande doktorsavhandlingen, där Danius ställer 1920-talsmodernismens allra mest klassiska verk i ett nytt ljus. Hon undersöker Thomas Manns Bergtagen, Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och James Joyces Ulysses och menar att estetiken i dessa verk är oskiljaktig från tidens teknologiska landvinningar. Hon hävdar rent av att förståelsen blir halv utan denna medvetenhet. Samtidigt får man inte se de nya, av teknologin förändrade varseblivningsformerna som blott avspeglade i de litterära verken. I stället handlar det om en samverkan, där förnimmelseformerna både påverkar och påverkas av den nya estetiken, via den nya tekniken. Danius doktorerade vid Duke University 1997. Året därpå, 1998, försvarade hon en utvidgad version av avhandlingen vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Några år senare gavs avhandlingen ut som bok på Cornell University Press, under titeln The Senses of Modernism: Technology, Perception, and Aesthetics (2002). Idag är boken en standardreferens i modernismforskningen. 

Sara Danius tillät sig så att sammanfatta sin litteratursyn i boken Försök om litteratur 1998. I essän ”Litteraturens död 1–6” tar hon avstamp i sin avlidne faders kvarlämnade boksamling, idealistiskt präglad, och spårar i sex variationer konsekvenserna av högmodernismens död, som i viss mening är liktydig med just litteraturens död. Efter modernismen upphörde litteraturen att vara den självklara platsen för samtidsdebatt. Vad blev den egentligen då? 

Efter disputationen i Uppsala återvände Danius till USA och tillbringade två år i Los Angeles, där hon var gästforskare vid UCLA och Getty Research Institute. Där färdigställdes också Prousts motor (2000), som i friare essäistisk form ifrågasätter bilden av Marcel Proust som tillbakablickande nostalgiker. I stället möter vi en Proust besatt av framtidens teknologi, bilar och flygplan, kameror och grammofoner. Vid ett tillfälle framkallas det ofrivilliga minnet av bensinångor i stället för madeleinekakor, och redan 1907 skrev Proust en tidningsartikel med titeln ”Intryck från resor i automobil”, som får avsluta Danius bok. Prousts motor är en ytterst välformulerad, tillgänglig och övertygande essä om hur Proust med stor precision fångar det modernas ankomst och successivt låter det utvecklas genom hela sitt kolossala verk. 

I december 2000 återvände Danius till Sverige och erhöll en fyraårig s.k. Pro Futura-forskartjänst, inrättad till minne av Torgny Segerstedt. Därtill blev hon antagen som fellow vid Wissenschaftskolleg zu Berlin, Tyskland, där hon tillbringade läsåret 2001–02. Vistelsen i Berlin gav henne möjlighet att ta ett nytt steg i sin forskning. Hon arbetade sig nu bakåt: efter att ha undersökt 1900-talsmodernismen och den nya teknologins reviderade varseblivningsformer, började hon granska realismen och det nya slags seende som föds några decennier in på 1800-talet. Från Mann, Proust och Joyce tog hon steget tillbaka till Stendhal, Balzac och Flaubert, med ambitionen att frilägga det historiska ögonblick då ”konsten att göra föremål synliga” tar en dramatisk ny vändning. 

Efter att ha blivit docent vid Uppsala universitet 2005, innehavt en gästprofessur vid Department of Germanic Languages and Literatures, University of Michigan, Ann Arbor, under vårterminen 2006 och sedermera fått anställning som lektor i estetik vid Institutionen för kultur och kommunikation, Södertörns högskola, färdigställde Sara Danius 2006 den första delen i en tänkt trilogi vars avsikt är att studera hur den realistiska romanen har erövrat det synligas vidsträckta fält. Boken fick heta The Prose of the World. Flaubert and the Art of Making Things Visible, och som undertiteln visar har Flaubert blivit fixpunkten för detta viktiga ögonblick i litteraturens historia, då dennes vittomtalade beskrivningar överskrider sina egna gränser och blir ”ett nytt objekt i den litterära representationens historia”. Flauberts bilder är autonoma, dvs. språkliga bilder som existerar i egen rätt, utan att hänvisa till en större helhet som skulle förklara dem. 

Sara Danius har skrivit friare texter om många ämnen, exempelvis kokböcker, men hon har också ägnat sig åt konsthantverk som glas och keramik. Redan på 90-talet skrev hon om glaskonst, och 2006 kom en bok om samtida svensk keramisk där hon skriver om den nya generationen av nydanande konstnärer. Volymen heter Voices/Röster, består av exakta essäistiska miniatyrer och visar tydligt att hon är en framstående essäist. 

Under året i Berlin träffade Danius den tyske skådespelaren och författaren Hanns Zischler och de fann sig förenade av ett intresse för James Joyce. De bestämde sig för att skriva en bok tillsammans -- om en tidigare försummad episod i Joyces liv, närmare bestämt den första anhalten efter avfärden från Irland, Pola i nuvarande Kroatien. Under det knappa halvåret i Pola 1904–05 visar sig Joyce ha varit en ivrig konsument av de framväxande nya medierna, biograffilmen samt blandade kortnyheter i genren faits divers, och Danius/Zischler visar i boken Nase für Neuigkeiten. Vermischte Nachrichten von James Joyce (2008; kroatisk översättning 2009; svensk översättning 2013) bl.a. hur viktigt detta förspel till Joyces kommande produktivitet var. Men i första hand är det en bok om en avsides plats vid tiden för modernitetens födelse, om förhållandet mellan roman, film och dagspress vid förra sekelskiftet. 

År 2008 utnämndes Sara Danius till professor i estetik vid Södertörns högskola. Ganska snart initierade hon, tillsammans med kollegerna Cecilia Sjöholm och Sven-Olov Wallenstein, ett större redaktionellt projekt, ett flerbandsverk med ett omfångsrikt urval ur den moderna estetikens historia. Det första, nästan 700-sidiga bandet, Aisthesis. Estetikens historia del 1, kom 2012 och behandlar tiden från tidigt 1700-tal till andra världskriget. Samtliga översatta bidrag är försedda med inledningar av utgivarna. 

I den lilla volymen Proust–Benjamin. Om fotografin (i skriftserien Moderna Museet Essä 2011) renodlar Danius en redan tidigare i hennes forskning antydd avhängighet mellan Proust och Walter Benjamin vad gäller fotografins teori. Faktum är att Danius i denna precisa essä lyckas etablera Proust som den moderna fotografiska teorins anfader. 

2013 hände så saker slag i slag. I tät följd utnämndes Sara Danius till professor vid Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria vid Stockholms universitet, valdes in i Svenska Akademien och publicerade två böcker på svenska, däribland alltså Nase für Neuigkeiten under den svenska titeln Näsa för nyheter. Essä om James Joyce

Den andra boken publicerad detta år innebar ett genombrott också utanför snävare akademiska kretsar. Med Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga fick Danius osedvanligt stor medial uppmärksamhet för en samtida litteraturvetare. Skälet är nog i första hand att hennes stil firar nya triumfer. Ytterst få litteraturforskare i samtiden har Danius stilistiska skärpa och klarhet, och när hon vidareutvecklar sitt huvudargument från The Prose of the World – att den realistiska romanen inte är en spegel, utan ett fönster, en ny öppning mot vardagsverkligheten – kan man nog tala om en genuint folkbildande insats. I Den blå tvålen frilägger hon elegant hur samhället i grunden förändrades några decennier in på 1800-talet och hur författarna därmed fick ett nytt uppdrag. Hon ägnar sig särskilt åt de ”låga” kulturyttringarnas betydelse för realismen, som klädsel, modetidningar och dagspress. 

Boken spänner en båge som sträcker sig från tidigt 1800-tal till sent, och samtidigt tecknas en historia om åskådliggörandets konst i litteraturen. Danius studerar några av epokens mest betydande författarskap – Stendhal, Balzac och Flaubert – och anlägger nya perspektiv på alla tre. Detta är alltså trilogin hon tidigare aviserat. Sällan har de olika framväxtfaserna i det realistiska skrivprojektet frilagts så tydligt. Och i så tydlig relation till det omgivande samhället: 

”Vid denna tid genomgår termen samhälle en radikal förändring. Betydelsen förskjuts och omvandlas. Samhället blir den privata egendomens samhälle, den enskilda individens och ekonomins fristad, och därför en plats utanför politiken och bortom staten. Varför mobiliseras det synliga? Inte för att spegla. Utan för att åskådliggöra. Allra helst: betvinga.”

 

Text: Jan Arnald