Stol nr 9 - Torgny Lindgren

Torgny Lindgren, född 16 juni 1938 i Raggsjö (Västerbotten). Författare. Han invaldes i Svenska Akademien 28 februari 1991 och tog sitt inträde 20 december 1991. Lindgren efterträdde språkvetaren Ture Johannisson på stol nr 9. Han tilldelades 1983 Litteraturfrämjandets stora romanpris för Ormens väg på hälleberget, 1984 Aniarapriset för Merabs skönhet, Doblougska priset 1987, Augustpriset 1995 för Hummelhonung, Gerard Bonniers pris 1999 och Selma Lagerlöfs litteraturpris 2000.

Torgny Lindgren lämnade tidigt sin frireligiösa hembygd i Västerbotten och begav sig till Småland, där han blev lärare. Efter debuten med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument (1965) vände han sig i riktning mot sin småländska omgivning och skrev 1970 Dikter från Vimmerby, ögonblicksbilder från en svalt religiös småstad där alla tror sig känna alla och klassmotsättningarna pedantiskt sopas under mattan. Det var inledningen till Lindgrens ideologiskt medvetna och samtidsinriktade 1970-tal. Han var vid den här tiden aktiv men kritisk partimedlem i Socialdemokraterna.

Året därpå, 1971, kom den prövande rolldiktsamlingen Hur skulle det vara om man vore Olof Palme?, där Torgny Lindgren trädde in i statsministern och gjorde honom till ett rastlöst sökande medvetande, ”en av de sista betydande predikanterna”. Under förra hälften av decenniet följde en serie samtidssatirer från skolans och politikens värld. Novellsamlingen Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade (1972) är ett burleskt försök att frilägga skolvärldens outsagda klasstruktur, medan romandebuten Övriga frågor (1973) liksom uppföljaren Hallen (1975) utspelar sig på politikens gräsrotsnivå, bland ”den anonyma men samtidigt exklusiva skara partimedlemmar som håller liv i den svenska socialdemokratin”. Kritiken mot det växande gapet mellan partiledning och gräsrötter är en huvudpoäng i dessa båda romaner.

Efter att under första hälften av decenniet ha gett ut en bok om året tystnade nu Lindgren under några år. Det var en tid av omvälvning – och skrivkramp. I programartikeln ”På tal om att skriva” 1978 skrev han: ”Just nu kan jag inte skriva alls.” Han planerade ”en stor realistisk roman” men konstaterade att han ”saknar anlag för realism”: ”så snart jag lyckats snickra till ett lämpligt antal verklighetstrogna personer och placerat dem i en verklighetsbetonad miljö där de ska kunna leva ett verklighetsnära liv börjar de konstra, de beter sig som om de aldrig förut varit i kontakt med det verkliga livet utan bara levat i en fantasivärld, de begår fruktansvärda brott, de dör och återuppstår, de företar himmelsfärder och låter sig överhuvudtaget luras iväg på alla de galenskaper dit språket händelsevis för dem, till sist flyr de under eder och förbannelser ut ur det tilltänkta romanbygget.” Det är en träffande beskrivning av författarskapets fortsättning.

I samma artikel kunde Torgny Lindgren ännu säga: ”Den enda tro jag lyckats få med mig ut i livet och behålla någorlunda oanfrätt är den på en demokratisk socialism.” Det innebar emellertid inte att han saknade religiös tro – kring 1980 valde Lindgren kyrka och blev katolik. Det skedde i samband med två romaner som kan betecknas som ”över­gångsböcker”. Den första historiska romanen, Brännvinsfursten (1979), pekar framåt mot det stora genombrottets 1980-tal, medan den fräsande satiriska äktenskapsromanen Skrämmer dig minuten (1981) i viss mån sammanfattar 1970-talets samtidsinriktning. Båda romanerna visar på en tilltagande dragning mot mer omfattande livsfrågor.

Men även om Torgny Lindgren med 1980-talets stora romaner målmedvetet söker sig bort från samtiden och in i mytens, fantasins och historiens värld förblir hans författarskap påtagligt samtidsorienterat, dominerat av frågeställningar om systems bräcklighet, maktmissbruk, längtan efter ordning, oordningens skapande kraft och rationaliseringssträvanden som ständigt kullkastas av människans och naturens inneboende irrationalitet.

I Ormens väg på hälleberget (1982) återvände Lindgren för första gången till barndomens Västerbotten. Romanen skildrar förtryck och nöd i en västerbottnisk by på 1800-talet, men den egentliga huvudpersonen är språket. Återvändandet till barndomslandet innebar uppkomsten av ett alldeles unikt lindgrenskt konstspråk, kargt, distinkt, dialektalt, hämningslöst, galghumoristiskt och bibliskt, reducerat till ett absolut minimum. Romanen, som sedermera filmatiserades av Bo Widerberg, innebar ett genombrott i stor stil, och Lindgren är idag en av Sveriges mest översatta författare.
Den ramberättelseinneslutna novellsamlingen Merabs skönhet från 1983 är språkligt och i viss mån motiviskt Ormens väg på hällebergets något muntrare tvilling. Det är novellkonst när den är som bäst, och av många – inte minst Torgny Lindgren själv – betraktas boken som hans mästerverk. I ramberättelsen får vi höra talas om skräddaren Molin som börjar brodera bibelord som hans vackra hustru Judit ger sig ut för att sälja. Hon blir dock kvar hos en man. Det är nu Molins ord sväller över broderiernas bräddar och han börjar berätta historier. Han vandrar runt i gårdarna med sina berättelser, och det är de berättelserna vi får höra i Merabs skönhet. Inte minst titelnovellen om den vackra kon är ett märkligt stycke modern svart myt.

I romanen Bat Seba (1984) och novellsamlingen Legender (1986) renodlade Torgny Lindgren det bibliska i sitt författarskap. Den allegoriska Ljuset (1987) öppnar ånyo ett spelrum långt upp i norr. Efter en fruktansvärd farsot överlever bara några få i en liten by. Sjukdomen har också svept med sig alla moraliska föreställningar. Då anländer en främling till byn och ställer alla begrepp på huvudet.

I Till sanningens lov, som kom ut samma år som Lindgren valdes in i Svenska Akademien, 1991, återvände han till samtiden och till den bitande samhällssatiren, och i den stora romanen Hummelhonung (1995) – som 2001 blev opera med musik av Carl Unander-Scharin – återvände han till Västerbotten, där en författarinna konfronteras med två bröder fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra.
 
Efter novellsamlingen I Brokiga Blads vatten (1999), som senare kom att ingå i den digra berättelsesamlingen Berättelserna (2003), utkom den stora romanen Pölsan (2002), en burdus men subtil skröna som kretsar kring lungsot och pölsa. Den är uppbyggd som en lång notis som tar sin början 1947 när den landets mest lungsotsdrabbade by, som givetvis ligger i Västerbotten, får besök av tysken Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion. Det visar sig dock att Maser egentligen är Martin Bormann, krigsförbrytaren som gick upp i rök efter andra världskriget.
 
År 2003 avslöjades att det bakom deckarpseudonymen Hans Lamborn, som 1990 skrev kriminalromanen Den röda slöjan (1990), förärad med Svenska Deckarakademins debutantpris, dolde sig två författare: Torgny Lindgren och Eric Åkerlund. Romanen gavs samma år ut i omarbetad och utökad version under namnet Döden ett bekymmer (2003), under författarnas riktiga namn.
 
Ett par år senare visade det sig att de stora romanerna Hummelhonung och Pölsan inte bara hörde ihop, utan också ingick i en triptyk som 2005 fick sin avslutning med Dorés bibel. 2008 gavs triptyken ut i en gemensam volym med titeln Nåden har ingen lag.
 
Dorés bibel har en berättarkunnig men icke läskunnig huvudperson. Han hamnar på ett hem för obildbara, och allt han har, allt som håller berättelserna vid liv, är den franske konstnären Gustave Dorés klassiska bibelillustrationer som fanns i hans barndomshem men sedan försvann. För att inte glömma berättelserna börjar han, med ”en inspelningsapparat av märket SONY MZN sjuhundratio”, spela in sin synnerligen fria tolkning av Bibeln i bilder från 1865. Av detta har blivit en extremt stark prosa, enkel och mångbottnad på en gång, underskruvad, humoristisk, emellanåt aforistisk och mycket, mycket tät.
 
Två år senare, 2007, kom romanen Norrlands Akvavit, om den sista stora väckelsen i Västerbotten. I centrum står den bedagade väckelsepredikanten Olof Helmersson, den en gång så kraftfulle frälsaren som försvann när väckelsen gick i stå. Så plötsligt återvänder han. Både bygden och hans förkunnelse har förändrats rejält, och Helmersson ser tillbaka på sin livsgärning: ”Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger.” Dessutom införde han tandborstningen i trakten: ”En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar.”

Text: Jan Arnald