Svenska Akademiens logotyp

Det tidiga 1900-talet (1912–1941)

Wirsén avled 1912 efter att ha varit Akademiens sekreterare under nästan tre decennier. Till hans efterträdare valdes skalden Erik Axel Karlfeldt, som tillträdde posten vid ingången av år 1913.

Karlfeldts sekretariat innebar på många sätt en uppryckning och en förnyelse. Det första tecknet på förändring var att man nu valde in flera av de personer som allmänt hade ansetts självskrivna som ledamöter men som Wirsén hade lyckats hålla utanför Akademien. Flera av den nya tidens författare valdes in, och 1914 fick Svenska Akademien sin första kvinnliga ledamot: Selma Lagerlöf.

När Karlfeldt tillträdde sekretariatet, var Svenska Akademien åter husvill. Det med tiden ganska nedslitna Beskowska huset hade sålts redan 1907, och tills vidare var Akademien hänvisad till att hyra lokaler för sessionsrum och sekreterarbostad. Men i slutet av 1913 erbjöds Akademien av en fröken Magna Sunnerdahl en donation för att köpa Börshuset, som ägdes av Stockholms stad. Staden ville inte sälja huset, men efter förhandlingar ingicks 1914 ett avtal innebärande att Akademien förvärvade evig nyttjanderätt till andra våningen (inklusive Börssalen) mot erläggande av ett engångsbelopp på en halv miljon kronor, som ställdes till förfogande av Magna Sunnerdahl. Därmed var lokalproblemet en gång för alla löst, och inflyttningen skedde 1921.

Erik Axel Karlfeldt avled 1931. Till hans efterträdare som sekreterare utsågs författaren Per Hallström.

Svenska Akademiens 150-årsdag, som inföll några år därefter, högtidlighölls under betydligt anspråkslösare former än de tidigare jubileerna. Det framgår inte minst av Akademiens egen skildring av jubileet, som inleds på följande sätt:

"Svenska Akademien högtidlighöll etthundrafemtioårsdagen för sin tillvaro – den 5 april 1936 – genom nedläggande av en krans på Gustav III:s sarkofag... .

På den nämnda dagen begåvo sig Akademiens medlemmar i samlad trupp kl. 6 i solnedgången till Riddarholmskyrkan, där det Gustavianska gravvalvet öppnats, och kransnedläggningen skedde efter följande ord av sekreteraren:...".

Den akademi som i solnedgången den 5 april 1936 tågade till Riddarholmskyrkan i Stockholm bestod till nästan hälften av författare. Gruppen ämbetsmän/politiker, de enda som återstod av "herrarna", hade däremot krympt betydligt och omfattade bara två personer. Antalet "lärde" hade på 50 år reducerats från 13 till 8, en minskning som särskilt drabbat historieämnet, som 1886 hade haft 5 företrädare men nu var helt orepresenterat.