Birger Sjöberg

Ur minnesteckning av fru Frostenson

Att läsa Birger Sjöbergs poesi är att befinna sig i ett vatten – ett skimrande, mörkt blänkande flöde. Strömmarna i det är många, det kan vara svårt att finna en ingång. Ändå är det lätt. Man stiger rakt ner i Kriser och kransar, i själva hjärtat, där det virvlar allra mest.
   Fridas visor, Syntaxupproret och de andra dikterna i all ära, Kriser och kransar kommer främst. Dess dikter lyser, rasar och bönar. De formar en sång som inte är hel, men stor.
Bara titeln räcker ett tag: ”Kriser och kransar”. Konsonanterna kraxar, vokalljuden vidgas lite för att öppnas fullt ut. Stavelser verkar och övergår. Förvandling pågår i dikten. Allt kläds i bilder, ord och ting blir här varelser i ständig rörelse.
   Kriser och kransar inleds med några dikter som rör skapandet. ”Skrivaredans” är en våldsam skildring av hur den kritiska blicken stör och förgör konstnären. Den kommer från flera håll och ger fysiska verkningar; kroppen förstummas, blir blek och yr, handen blodas. Jag läser den också som en skildring av den svängande rörelse skrivandet är: tar du ett språng i arbetet en dag, kommer strax en ”vedag”, i värsta fall ett ras. Arbetsrus följs av tomhet. Ström av stiltje, flöde av dövatten. Efter självtro stundar förnekelse. Pendlingen mellan framsteg och bakslag syns vara en lag, här är den nedskriven. Till åminnelse, kanske till tröst. Det går aldrig framåt hela tiden.
   Dikten som följer är inte mindre rik på insikter och bistra råd. Faran med att bygga en för stark form besvärjs med några minnesvärda bilder i ”Ej för lagrar löpa!”:

Snickrar du den hästen Konstruktissa,
blank i manken, finpolerad, klar.
Rullas kan den nog med tåt och trissa –
intet språng den döda springarn tar.

Från de orden utgick en varning. I min egen första utgåva av Kriser och kransar är raderna om den fulländade fålen – den perfekta formen – understrukna med röda streck. Sjöberg visste hur vanskligt det är att slipa sin text för mycket, den kan stelna. Den unga poeten kände instinktivt att här fanns råd att ta vara på.
Den tredje skaparedikten slår ett slag för det goda motståndet, den uppriktiga kritikens förlossande kraft. All enkel framgång demaskeras brutalt. Och på detta följer lovsången till Oron – hon som är plåga och vind, vår, eld och dans!
Ouvertyren är vild och sträng – Birger Sjöberg behövde råda sig själv och tala till sin publik medan boken kom till. Han hade framgångarna med Fridavisorna bakom sig. Han var en älskad sångare. Han ville vara mer än så, han ville bli något annat. Han sökte en ny ton – den som gör det känner marken gunga under fötterna. Det hade varit motigt att skriva. Sjöberg talar om ”eldad tillit”, att den är av sol, av godo. Man får tro på sig själv och driva sig framåt. Växtkraft beror delvis av tvång. Att förlaget skrev några uppmuntrande ord i rätt stund bidrog nog till att arbetet tog fart. Kriser och kransar blev klar under hösten 1926, den tillkom enligt skalden i ett tillstånd av vemod och tankeklarhet och sändes iväg till ett par vänner med orden:

Här har ni nu manuskriptet.
Det är en blomma som har vuxit i öknen.

Vilket konstnärligt språng! Dikter låg i Sjöbergs lådor, inte minst i projektet ”Drömmeriidkarna”, material fanns i hans erfarenheter som affärsbiträde, notisskrivare, aktiespekulant. Han hade upplevt känslostormar och nederlag. Men stoffet skulle finna sina former, de arbetades fram under besvärjelser. Ingångsdikterna är hejarop, varningar, insikter:

Självtrons dyra droppar må man köpa
i sitt eget väsens tysta bod.

Skaparedikterna följs av uppgörelser av annan art. De långa, berättande livskrisdikterna är en märklig läsning, de ljuder både friskt och nattståndet. Formen är spännande. I växlingsrik text återges scener och röster ur ”hedersmäns” liv, herrar härjade av frestelse och ruelse. Revisorn i ”Av Raka linjen”, en man sammanhållen av ”principspik” i en tid då allt syns vara av deg eller av luft, frestas att fylla hålet som uppstått vid hans börsspekulation med ”andras sparsamhet”. Bokhållaren skyler sina siffermanövrer och Sjöberg bäddar in historien i bilder. Det handlar om kamouflage, om en skam som är total. När straffet mannen trängtar efter äntligen kommer, är det i form av en medalj som tung hängs om hans hals. Det är en berättelse om en fruktansvärd instängdhet. Sjöberg låter kontrollanten explodera i några av de mest våldsamma rader han skrivit:

Pålverket hämnas jag skall!
  Kanalisering, som dämde mig in,
  tvang i den blekblåa maklighet simma
  djuret, som sprang i mitt blod.
  Skynden mina hajar och färgen era fenor!
  Tumlen mina valar, och sluken den förbannade
  byggnad, som binder och stramar!
  Äten deras fraser, huggen små principer,
  feta i köttet – men lösa,
  lättsmälta ting!
  […]
  Pålverket hämnas jag skall!

”Av Raka linjen” innehåller skarpa iakttagelser av finansmarknaden, dikten har fångat stunden då alla blint rusar åt samma håll i begäret efter börsklippet, och hur allt sedan rasar ihop.
Efter "Konferensman", den andlige mannens vittnesmål, bryter "Vid mörka stränder" lös, dikten som minnespenningens devis "i Motsäges flod!" är hämtad ur. Det är en becksvart text. Språket slår upp som i en dikt från barocken. Jaget står inför havet, som skummar och ryter. Havet är med där det hemska sker, dess röst rymmer det mesta. Den är inte främmande för lögn, svek och död, allt blandas ”i ett infernaliskt gamman”. Diktjaget vill likna den stämman, få in den i sin egen röst.

Jag minns att jag en gång talade med Erik Beckman om dikten. Erik berättade att han ofta läste ”Vid mörka stränder”. Jag tänker nu att Erik, som skrev om ”plåthandskar” och ”järnkaminbenkläder”, måste ha gillat ett ord som ”vågvältspanoramat”. Att skönsång kallas ”sötvågskantilena”. Han kände sig helt säkert kallad av uppmaningen ”Skriv med bokstavsstaplar kalla, / vilka ragla, sammanfalla”, av det straka språket som hela tiden är i uppbrott, nära att packa ihop.
Det vi talade om, var upplevelsen att stå inför något som inte kan klaras av. Havet, ja, det otämjbara. Tillvaron mellan ja och nej. Och i synnerhet dikten, som äger rum på sidan; språket som talar om att slå, och gör så. Det piskar läsaren i ansiktet med ord om hårda oroliga vågor. Det går inte att få fatt på det upprörda språket. Nej, man blir inte klar med ”Vid mörka stränder”. Dikten är en händelse som fängslar med sina gester, stöter bort, och återtar.
Slutorden om att ryta sanning in i blodet, ”fradga mig ett bad”, är hemska. Här tippar dikten över i för starka uttryck. I en annan text vid havet går jaget helt sonika bort från åsynen som inte kan famnas eller fattas, tillbaka till vrån där naiviteten får leva och blomma.

Att sluta en dikt kan vara ett bekymmer, det vet varje poet. Ibland kommer slutet så naturligt, dikten ger upp andan, det är över. Men stundom tvingar sig en knorr till änden; en slutrad som nära nog tar död på det som föregick, som inte låter orden sväva i sin rymd. Birger Sjöberg skrev sig ofta till en lösning – att komma med ett svar på alla strider och frågor kändes kanske som ett krav. Starkast var nog ändå längtan att färdas mot ljus: mot ett Ja! Men konsten att sluta ett stycke har alltid varit svår.
   Konsten att sluta. Orden leder till diktsamlingens hjärta, till det sköraste och svåraste av tillstånd. Jag tänker förstås på ”… som sker vid sommarvakan …”. Sjöberg har i en tidigare version låtit diktens tankar komma ur Frida med raderna ”Finge min Frida rätt / är döden ett bekymmer”. I Kriser och kransar talar orden ur en ”broder”. Det ger dikten en tyngre stämning, ordet erinrar om en tid då män kallade varandra för ”broder”; det framkallar den stela, sköra gestalt som Sjöberg tecknade så uppriktigt och känsligt. Jag hör min far.
   ”… som sker vid sommarvakan …” torde vara en av de mest rysningsframkallande dikter som skrivits på svenska. Den gestaltar en tänkt övergång. Dagen bräcker, det skymmer, det bidas och det sker. Orden är enkla och högtidliga, ordföljden ömsom otymplig, ömsom flödande. Vokaler från alfabetets slut stockas. Vad finns att utlägga kring en dikt som kallar döden för ”ett bekymmer, / vilken lik ängslan nog tör äga övergång”. Som låter ropet ”Jag dör” höras för att därefter strömma juniljus luftigt och lätt runt bilden av en grönskande färd.
   Uttrycket är klart och svårfångat, hemskt och vackert, och därför vill man återvända till det.

Birger Sjöberg konkretiserade det mesta. Hans dödsbilder – föreställningar av det oföreställbara – får oss att dra efter andan och att andas ut, skrämmas och tröstas i samma andetag.
   Konkretion är befriande.
   Birger Sjöberg tog i unga år intryck av William Shakespeares dramatik i C.A. Hagbergs svenska översättning. Han lärde konsten att måla drastiska scener, diaboliska skeenden, att förvandla ting till människor och vice versa. Han såg hur världen kan stå öppen och förklädd i samma bild, och att ordet kan hugga till mitt i raden – bli en haj!
   Omvandling är den stora kännbara rörelsen i Birger Sjöbergs värld. Den pågår i livets förlopp, i samhällets förändringar och i konstens drift till förvandling. Det är skrämmande och förlösande rörelser. I den mäktiga ”Industria colossale”, visionen av hur vrede och ondska driver en industri som fabricerar psykofarmaka, där mörkaste känslokraft kan förvandla, står det:

  Kunde jag världens raseri
  i vattenfall förvandla,
  stiftade jag en industri
  att för all jorden handla.
  [...]
  Genom en tekniskt stor idé
  kan jag tillvarataga
  kraften av osällheters ve
  och ljus ur svartstoff draga.

Jag tänker ibland på Kriser och kransar som en lyrisk uppslagsbok. Linjerna är så många och de förs fram av ett kolossalt detaljrikt språk, som får de flesta språk att verka tunna som välling. Birgitta Trotzig beskrev, vid en nyutgivning av Sjöbergs verk i mitten av åttiotalet, hur hans dikt erinrade om det svenska språkets möjligheter i ett poesiklimat som hon upplevde som lite blekt, den kom som ”ett helbrägdagörande ösregn av levande språk”. Sjöberg kan alltid lära poesin att bli mer påtaglig – och fri.
   I Sjöbergs tid framstod Kriser och kransar som svårtillgänglig. Formen uppfattades som splittrad och bristfällig, känsloinnehållet som överhettat, förvirrat. Visst sågs den också som märklig och nyskapande, men många kritiker menade att Sjöberg inte hade lyckats förmedla det han ville.
   Det är sorgligt att läsa Sjöbergs tankar om hur främmande hans dikt måste vara, plågsamt att ta del av ångesten att han kanske oroade, till och med skadade människor med sina ord.
   Han kallade sin bok för ”Sabbatan”. Och för ”vidundret”.
   Inne i detta väsens kropp jagar den nya världen fram med sin girighet och spekulation, rotlös böljar den av och an. Här står tiden still i eviga frågor om ungdom och åldrande, skräck, längtan, sorg och död –

  ord, svartkantade, enestränga
  vindpinade, junimjuka
  rena balsam, modershandens lena linje
  ilen
  hajens käft som öppnas
  hugget mitt i ögonblicket

– det är Kriser och kransar.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2015

Svenska Akademiens årshögtid firades söndagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Riad, Akademiens kansler fru Lugn, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Englund, herr Östergren, herr Wästberg, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han konstaterade att den rikedom av språk, som föreligger inom Europa, oftast ses som ett praktiskt problem, en fråga enbart om kommunikation. En språkutveckling, som av detta skäl bara stärker ett enstaka språk, på de övrigas bekostnad, är emellertid olycklig. Direktören fortsatte med att säga att ”unionstanken bygger, å ena sidan på en planering för en gemensam framtid baserad på gemensamma värderingar ---, å andra sidan på respekten för olikheter mellan nationer, regioner och individer. Detta är den så kallade kulturella mångfalden och den bärs i allt väsentligt av språken”.

Direktören framhöll vidare att om den kulturella mångfalden utarmas kommer de mindre språkens brukare att marginaliseras och konstaterade att ”en fortgående marginalisering befrämjar missnöje och nationalism av fel sort”. Samtidigt kan en balanserad och framsynt språkpolitik vara ”ett magnifikt verktyg för att skapa integration och harmonisering”.
Läs direktörstalet »

Direktören gav så ordet till herr Espmark, som läste några egna, opublicerade dikter.
Läs dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad författaren Birger Sjöberg. Inskriften på minnespenningens frånsida lyder ”i Motsäges flod”. Minnesteckningen var författad av fru Frostenson, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till herr Allén som läste en essä betitlad ”Rimfrost”.
Läs essän »

Så överlämnade direktören ordet till herr Engdahl, som läste några fragment under rubriken ”Kultur och katastrof”.
Läs fragmenten »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, som föredrog följande berättelse:

Året har kommit ett helt varv. Det betyder att det är dags att lägga år 2015 till handlingarna och se hur det nya året – försiktigt – förändrar den tid som kom före.
   Så kan vi tänka.
  Men varför skall vi göra det?
  Låt oss byta perspektiv. Låt oss tänka lite på den ständiga sekreteraren. Vi kan då konstatera att hon bara kommit halvvägs. Hon har ett halvt år kvar som årets påläggskalv. Så är det i princip för alla ständiga sekreterare, i varje fall när de är nya. Den ständiga sekreteraren kan nu blicka tillbaka på sex månader på sin post, och blickar hon framåt, ser hon sex månader till.
  Sedan är det slut med den förlovade tiden som nybliven ständig sekreterare.
  Man kan förstås fråga sig vad allt detta kan betyda. Hon kan förstås se fram emot segrar på sin nya post, och det är väl mycket som kan tyda på det. Hon kan också se fram emot förluster på sin post, och det är väl mycket som kan tyda på det.
  Det andra är att hon behöver se fram emot allt det hon inte kunde bese. Men det betyder nu inte att hon inte skall glädja sig åt det som är nu. Tvärtom. Hon skall glädja sig och vara stimulerad åt allt det som är nu. Och hon skall förstås också ta fasta på allt som manar till ödmjukhet. Och sedan när det andra kommer, då är det dags att besinna sig en smula. Men bara en stund. Eller en dag. Eller en vecka. Precis så länge som det andra varar. För det andra kommer med vemod, sorg, klagan och ofta nog med frustration – eller rent av förtvivlan.
  Vad kan jag mena? Det finns ett visdomsord i det vardagliga livet. Det går ut på att det sorgliga i livet kanske bara tar upp tjugo procent av livet, men vi ägnar oss åt det som om det stod för åttio procent. Vi borde ägna oss åt det sorgliga just så mycket som det kräver, nämligen tjugo procent. Och vi borde ägna oss åt de besinningsvärda, lyckliga och glada åttio procenten. Så ser det ut i vardagen.
  Det är en sak att säga detta. Men det är en annan sak att verkligen få igenom det. Frågan är om inte vi alla som har skrivbordsarbete har en formidabel uppgift med detta ansvar. Man kan titta sig själv över axeln när dagen är slut och fråga sig själv. Eller när veckan är slut. Eller när månaden är slut. Vad har man gjort? Vad har man ägnat mesta tiden åt? Det besinningsfulla? Eller tvärtom åt det tråkiga, meningsbefriade, besinningslösa?
  Men om detta lovar jag att återkomma lite längre fram, antingen med ett besked om att det går långsamt framåt – eller också att det går lite, lite, lite långsamt framåt.

Från personer som inte vet så mycket om Svenska Akademiens arbete får jag ibland frågan vad vi gör efter klockan tre på eftermiddagen. Jag brukar då svara att vi inte bara delar ut ett Nobelpris i litteratur. Vi delar också ut ett sextiotal priser och stipendier varje år.
  Och inte nog med det. Akademien ger ut en nu ganska omfattande serie svenska litterära klassiker, från heliga Birgitta till Gunnar Ekelöf. En annan av våra serier är Minnesbiblioteket, där vi återutger ett kräset urval biografiska och historiska skrifter hämtade från äldre årgångar av Akademiens handlingar. De stora lexikaliska projekten – den stora historiska ordboken, samtidsordboken och ordlistan – utgör fortfarande ryggraden i vår språkliga publiceringsverksamhet. Övrig utgivning ej att förtiga, exempelvis den som handlar om Akademien själv, dess historia och dess verksamhet.
  På det digitala området ligger Akademien i framkant. Satsningen på Litteraturbanken – som gör svensk skönlitteratur fritt tillgänglig för alla på webben – fortsätter. Flera lexikaliska verk har gjorts åtkomliga som appar för smarta mobiler, exempelvis Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, som sedan i förrgår är tillgänglig som app även för Android-mobiler. Det är dessa satsningar, påbörjade framför allt av min företrädare på sekreterarposten herr Englund, som möjliggjort dessa digitala framgångar.
  Och ändå har jag inte nämnt allt det arbete som utförs inom Akademiens olika kommittéer: förvaltningsutskottet, Nobelkommittén, språkkommittén, kommittén för den nya svenska prosan, kommittén för den nya svenska fackprosan med flera.
  Så när vi i Akademien säger att vi är en arbetande akademi, då är det framför allt dessa saker som vi talar om. Alla ledamöter har en arbetande funktion – några en liten, andra flera och stora, men alla har något.
  Vi har gjort stora saker under året, några helt små också, och dessa saker får jag lämna därhän eftersom de omfattas av sekretesskyddet. Men den som läser igenom årets protokoll kommer att se några saker som behöver omtalas – och slipper sekretesskyddet.
  I början av år 2015 inkom Utbildningsdepartementet med en svarsskrivelse med anledning av ett brev från Akademien, där hon uttryckt oro över att staten planerade att upphöra med stödet till svenskundervisningen i utlandet – och det framgick också av svaret att man på statligt håll ändrat sig och beslutat fortsätta finansieringen.
  Något senare framgår också att såväl herr Englund som herr Engdahl hade medverkat i en kultursatsning på Haga slott, där det börjat anordnas litterära soaréer ute hos Kronprinsessparet. Något liknande kommer också att äga rum i mitten av januari nästa år, då undertecknad kommer att göra en snarlik insats.
  Tomas Tranströmer gick bort den 26 mars. Ett stort antal akademiledamöter var närvarande vid begravningen och bevistade även ett minnesevenemang i Börssalen.
   Den nya upplagan av ordlistan, den fjortonde i ordningen, presenterades vid en presskonferens den 15 april.
  Jag kan också meddela att årets bokmässa blev en munter historia med många evenemang. Akademien arrangerade flera seminarier om nyutkomna böcker. Den litterära utgivningen dominerades av Gunnar Ekelöf, som i år har varit föremål för en av vår klassikerseries största satsningar i form av en samlad utgåva av alla hans fjorton diktsamlingar som de en gång mötte sin samtid, utan senare utgivares ändringar. Den största nyheten på den språkliga sidan var självfallet den nya upplagan av ordlistan, som ägnades ett särskilt seminarium.
  På den lexikaliska sidan kan dessutom noteras att Anki Mattisson, sedan tjugo år verksam vid ordboksredaktionen i Lund varav femton år som dess chef, gick i pension och avtackades efter många års framgångsrikt arbete av herr Engdahl, som rest dit för att vara med och fira henne. Hennes efterträdare Christian Mattsson tillträdde posten två månader senare.
  Där har vi några saker som anmälts, små och stora, under sammankomsterna.
  En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Sven-Bertil Taube.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Barbro Lindgren.
Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Bengt Nordberg.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Cecilia Lindqvist.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Lars Svensson.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Tove Folkesson och Tomas Bannerhed med 75 000 kronor var.
Till mottagare av Lydia och Herman Erikssons stipendium på 120 000 kronor har i år utsetts Erik Bergqvist.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Mikael Reuter.
Stipendium till Harry Martinsons minne på 70 000 kronor, som varannan gång avser litterär verksamhet och varannan gång insatser för svenska språket, har tilldelats Kjell Johansson.
Till mottagare av Stipendium ur Lena Vendelfelts minnesfond på 60 000 kronor har utsetts Ola Nilsson.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Sylvain Briens och Institutionen för germanistik och skandinavistik vid universitetet i Sofia med 40 000 kronor vardera.
Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Jan och Maria Berglin, Roger Fjellström, Ninni Holmqvist, Jackie Jakubowski, Staffan Lamm samt Aleksandr Mankov.
Därutöver har extra pris under året, med 100 000 kronor vardera, tilldelats Gunnar D. Hansson, Kristinn Jóhannesson, Ulla-Britt Kotsinas, Hans Peterson, Ikuo Shimizu och Olle Svenning.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

Jonas Modig Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
Thommy Berggren Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
Erik Ehn, Nina Sandström, Tobias Theorell och Nina Zanjani Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Thomas Bredsdorff med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 15 april,
Doblougska priset med 150 000 kronor var till Ylva Eggehorn och Peter Cornell samt, i enlighet med den norska nämndens förslag, till Kjersti Annesdatter Skomsvold och Ole Robert Sunde,
Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Kenneth Hyltenstam,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Claes Garlén,
Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Julia Prentice och Steffen Höder,
Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Per Landin,
Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Elsie Johansson,
Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Håkan Håkansson och Jonas Jonson,
Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Fredrik Sjöberg,
Schückska priset på 100 000 kronor till Paula Henrikson,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Carina Burman,
Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Anders Cullhed,
Zibetska priset på 70 000 kronor till Hans Helander,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Carolina Brown,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Magnus Bergh,
Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Marika Gedin,
Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Maiping Chen,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Ingrid Börge och Morgan Nilsson,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Lars Melin och Jayne Svenungsson,
Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Alice Thorburn,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Maria Green, Therese Linnér och Agneta Nyström med 50 000 kronor vardera,
ett anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Catharina Nyström Höög och Anders Björkvall på 120 000 kronor, samt slutligen
Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor och en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Marie Silkeberg.

Den person som sitter här framför er, iförd den ständiga sekreterarens kläder, gör just nu debut i detta sammanhang. Det kan bli en ständig sekreterare, nästa gång det blir aktuellt med val, med ett -e i slutet av ”ständig”. Men vi vet också att det lika gärna kan bli en med ett -a.
Än så länge är vi bara på den ständiga sekreteraren nummer ett. Jag har glatt mig åt att få sitta här, att säga några varsamma och kanske till och med tänkvärda ord, att få kasta ut några ord för de närvarande att minnas på vägen hem … och så kommer jul och nyår, och nya helger, och ett nytt år randas därmed. Och att det blir en stund att minnas, på samma sätt som vi vill minnas mina föregångare, herr Allén, herr Engdahl, herr Englund och alla övriga ständiga sekreterare sedan Svenska Akademiens begynnelse 1786.