Allan Edwall

Ur minnesteckning av fru Lugn

Allan Edwall var skådespelare, dramatiker, regissör, romanförfattare och visdiktare. Han föddes 1924 i Hissmofors, i Jämtland. Hans föräldrar var bönder och mycket dansanta. Dessutom tog de honom med till järnvägen i ett försök att stoppa tysktågen genom Sverige. Av mycket stor betydelse var också det faktum att han hade en morbror som inte var folkbibliotekarie, men betedde sig som en sådan. Det var han som gav den då mycket unge Allan Fjodor Dostojevskijs roman Anteckningar från ett källarhål, som gjorde ett så djupt intryck på sin elvaårige läsare att han skrev ett brev till författaren. Postadressen stämde inte alls, men det finns människor med någon sorts intuitiv kunskap om vad som är viktigt, och en av dem arbetade på det ryska postverket. Hans ansträngningar att finna adressaten var visserligen fåfänga, men han gjorde sig besväret att returnera försändelsen, som återfanns vid morbroderns frånfälle:

    Bäste herr Dostojevskij,
    Ni får inte ge upp. Lova mig det. Jag vet att det finns ett hopp också för er.
    Med vänliga hälsningar,
    Allan Edwall, Krokom, Sverige

Många år senare, 1993, när Allan bearbetade, satte upp och spelade Den Milda (Krotkaja) i sitt eget källarhål, en före detta potatiskällare på Brunnsgatan Fyra, skrev Allan om Dostojevskij att ”… hans förtvivlan är inget han gnäller över, han beskriver den som om livet vore tråkigare utan den”.
    När jag tänker på Allan, vilket allt som oftast händer, känner jag en stor tröst – och en läsfrämjande åtgärd att meddela – att en död författare kan vara en livslång vän. Avsikten med oss verkar vara att efter förmåga, och helst avsevärt mer än så, förverkliga åtminstone något av de underverk av möjligheter vi antagligen från början var.
    En gång blev Allan så arg på mig att han fick för sig att jag hade stulit hans bandsåg.
    En annan gång, mer än ett decennium tidigare, skrev han ett brev till mig och frågade om han fick bjuda mig på bio. Jag blev mycket förvånad, eftersom vi inte kände varandra alls. Jag hade redan fattat att det egentligen inte var han som så fruktansvärt försvann på ett isflak i Hemsöborna. Han fanns på riktigt och det var han som författat den lilla versen som jag varje kväll läste för min dotter: ”Sov mitt lilla hjärta / roligt i din bädd. / Inte vara ledsen / inte vara rädd.”
    Strax innan Allan Edwall dog 74 år efter sin födelse skänkte han Hissmofors kommun ett Folkets hus, i utbyte mot ett löfte att ingen någonsin skulle försöka locka dit turister genom att sätta en soppskål på huvudet eller hissa upp en treåring i en flaggstång. Sedan framförde han med min assistans en sorts kabaré som hette De tröstlösa, med underrubriken De skamfilades svar på Roxette. Den var vår version av musikalen Sound of Music. Det var Allan som kunde sjunga och det var jag som hade översatt texterna. Det gjorde ingenting att vi inte hade några rättigheter, för det var aldrig någon som förstod att det var den musikalen vi framförde.

    Jag är som en visp, som en elvisp är jag, min kropp är en gyllne kastrull,
    jag är som en ponny som irrar omkring, som vore jag full.

Jag vet att detta försök att skriva en minnesteckning inte handlar om mig. Och att en av konsekvenserna av att vara död är att man antingen återberättas av andra eller faller i glömska. Och att en av de värsta nackdelarna med att förlora Allan till döden är att jag för alltid förlorade den människa jag var i hans synfält.
    Det finns ingen annan människa, ingen annan ens tänkbar man, än Allan Edwall, som haft förmågan att ge mig den oerhörda förhöjning av livskänslan som förmågan att känna sig som en elvisp kan skänka en kvinna i fyrtioårsåldern.

Det var en gång när Allan Edwall och jag bestämde oss för att skriva en pjäs om skilsmässor. Vi hade nämligen kommit att tänka på att få händelser människor emellan är så smärtsamma som just skilsmässor. Och att det borde finnas en såväl kyrklig som borgerlig ritual också för dem. En möjlighet att avge löften med innebörden att vi lovar att aldrig förvanska varandras historia. Och aldrig berätta om varandras felsteg för radiopsykologen. Och dela upp våra gemensamma minnen så rättvist som möjligt. Och förhandla fram en möjlighet att hemligstämpla dem, åtminstone i den mån de kan bli till men för kommande förhållanden. Och lova att lämna varandra i fred i nöd och lust, dock med undantag för möjligheten att skicka ett julkort från minnet av äktenskapet. Det är väl betydligt mindre konstigt att skicka en liten välgångsönskning, kanske med en segelbåt i solnedgången på, från ett decennielångt äktenskap, än att skicka ett vykort från Las Palmas till en granne som man bara träffat vid sopnedkastet och på kräftskivor. Och kanske vore det till tröst för barnen att få vara skilsmässonäbbar. Fast det vågade vi inte riktigt gå in på. Och det var antagligen därför pjäsen blev mer rolig än uppslitande. Och det tyckte vi att vi kunde unna oss. För sommaren var så vacker och ingenting alls tydde på att det var den sista och jag hade redan skrivit så många små verser om hur gräsligt det är att vara jag. Och Allan hade framfört teaterstycken i alla genrer som gjorde det nödvändigt att inse att det finns andra perspektiv på min situation. Och att ordet ”skilsmässa” skulle ha en helt annan innebörd när vi var tvungna att uttala det på premiären hade vi varken lust eller kapacitet att ana då.
    Om några år kanske jag kan förklara vad teater är.
    Om ytterligare några år kanske jag väljer att kalla den ett mysterium.
    Så småningom kanske jag bara konstaterar att det finns bra teater och dålig teater och bara vill tillägga att jag aldrig kommer att bli vän med en människa som smaskar på en Japp medan Hedda Gabler förbereder sin död.
    Jag tror i lönndom på det väsentliga i att våga avstå från att förstå allt.
    Min respekt för det obegripliga är gränslös, så länge det obegripliga inte är avsiktligt och har sin grund i till exempel författarens behov av att briljera. Eller skådespelarens alltför uppenbara intresse för sig själv.
    Teater är för mig samma sorts upplevelse som jag fick när jag som treåring satt bredvid min morfars galoscher medan han spelade orgel i Tierps sockenkyrka. Allt var obegripligt och jag förstod allt.

Allan Edwall hade de mest himmelsblå ögon jag någonsin mött och undvikit.
    Det var bland annat därför jag uthärdade att han alltid åt isterband till frukost.
    Hans bearbetning av Sofokles pjäs Kung Oidipus blev epokgörande och gästspelade i stora delar av Europa. Hans läskunnighet var av det djupa slaget. Det är möjligt att han till att börja med skrämde somliga av de författare som fick sin prosa omvandlad till dramatik, men om de döda kan vara lyckliga, så blev de nog det. Jag hade inbillningskraft nog att se deras stolta leende vid applådtacken.
    Den enda möbel jag aldrig spillt något på är det skrivbord som Allan gav mig efter sista föreställningen av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Det förekommer att jag vaknar mitt i natten av att han sitter där och svär över att livet efter detta är så händelselöst.
    Och då brukar jag sätta på en skiva, för att påminna honom om att all tid pågår alltid. Och det är på sätt och vis sant. Men bara på sätt och vis. Skillnaden mellan att umgås med en levande människa och en död är avsevärd.

Nu är teatern snart den enda plats där vi fortfarande samlas för att ta del av de erfarenheter vårt modersmål härbärgerar. Och det är förhoppningsvis ett ålderstecken bara att jag undrar om vi kommer att få möta sådana skådespelare som Allan Edwall, Jarl Kulle, Ernst-Hugo Järegård, Margaretha Krook, Sif Ruud igen.
    Teaterns likhet med livet är en realitet som utgör ett hinder för detta. Också jag tycker att det är jättejätteroligt när Emils pappa fastnar med foten i en råttfälla, men det är inte ett eftermäle som gör honom rättvisa. Det var i sina teaterroller han gjorde sina riktigt stora bragder. Jag behöver bara nämna soldaten Svejk för oss som passerat 70.
    Jag har förstås fel. Ingmar Bergmans filmer är alltid närvarande och Bengt Lagerkvists version av Hemsöborna sannolikt odödlig. Men jag undrar ändå: vad är det som händer mellan skådespelaren och publiken? Och vart tar alla de stora rollerna vägen när pjäsen är slutspelad? Var förvarar man Kung Lear efter det sista applådtacket? Det frågade jag faktiskt Allan. Man glömmer alltihop, svarade han då.
    Men jag tror inte på det.

Fyra dagar före sin vilda död i februari 1997 spelade Allan Edwall sin sista föreställning. Men det var det bara han och jag som visste. Det var just av det skälet jag fick – inte gestalta, men föreställa, Rut. Jag har aldrig haft någon talang för skådespeleri, men Allan hade rätt i att detta inte skulle bli mer uppenbart än absolut nödvändigt om han ställde mig bredvid en gabardinrock under en hatthylla och jag rörde mig så lite som möjligt och att replikerna skulle låta mer trovärdiga om jag sa dem utan inlevelse. ”Då verkar du bara lite deprimerad över att jag rör mig desto mer i dessa skor, som jag snart ska gå ifrån dig i”, sa han. Det är enda gången i mitt liv jag har haft en brudklänning på mig. Jag var mycket sorgsen och stryktålig. Det visste Allan. För det vackra lilla ögonkast från en annan fantasi än människans, som förr eller senare beslagtar oss alla, hade ju givit honom rådet att be just mig slå följe med honom den allra sista spelperioden. Och ett av hans argument var att han var för sjuk för att orka möta en kollega och tänkte att om i stället jag är med, så tar man nog det hela med en klackspark. Det låter kanske inte jättesnällt. Men det var en variant av kärlek.

Allan gick ofta på Humlegårdsgatan. Han ville spela en pjäs som skulle heta Brommapojkarna med Sven Lindberg. Han tyckte om att sitta på en liten krog som hette Thalia, helst med en flygvärdinna i sitt knä. Jag kommer att skriva en 500 sidor lång minnesteckning över honom och läsa upp den för er den 20 december 2044. För då är jag 96 år och har säkert hunnit samla mod till att tänka så mycket. När läkaren förklarade för Allan att han inte skulle överleva sin cancer svarade han att han tyvärr inte kunde gå med på det eftersom han snart skulle ha premiär. En gång lämnade han mig ensam i regnet mitt i natten i Delsbo tillsammans med Lill-Babs mamma som straff för att jag lovade publiken att han skulle göra ett extranummer. Jag vågade aldrig stanna framför ett skyltfönster när han var med, för då trodde han att jag ville ha allt som fanns där och gick in och köpte det. Han gick med tunga stövlar i skogarna och diktade om lilla bäcken som mot älven rinner och älven rinner mot stora hav och aldrig någonsin mer man finner var lilla bäcken blev av.