Inträdestal av Sara Stridsberg

Vad spelar det för roll vad som händer när vi är döda? Vad spelar det för roll vem jag var när jag levde, om jag var en kung eller en hora eller en prinsessa eller en dåre eller en ängel?
   För den troende har livet efter döden en särskild betydelse, idén om en fortsättning finns inom alla de stora världsreligionerna. Den kristna drömmer om att Guds son en dag ska komma tillbaka och skriva in henne i Livets bok eller Mörkrets bok. För oss andra återstår detta: Efter religionen fick vi vetenskapen och politiken och psykologin och välfärdsstaten. Detta är vår tro, fast vi väljer att kalla det förnuft och rationalitet. Och man skulle kunna säga att detta är en tro som är lika stark, och lika eldfängd, som tron en gång var på en Gud i det här landet.
   Det sägs att sekulariseringen i Sverige nådde sin absoluta topp under 1960-talet, när framstegstanken och framtidskänslan och folkhemmet var som starkast. Ur denna nya tid av frihet från gamla gudar och förbud och förbannelser når en annan röst fram genom den kakofoni av röster som kallas offentlighet: en ensam, katolsk kvinna som talar om tro och helighet och fromhet, med en auktoritet och en styrka och en klarhet som ännu – när jag nu läser henne sextio år senare – står som ett elektriskt kraftfält över boksidorna. Hennes namn var Gunnel Vallquist: född 1918 i Stockholm, dotter till översättaren Lily Vallquist och överstelöjtnanten Gunnar Vallquist och redan som barn en nomadisk varelse till följd av faderns arbete i olika garnisonsstäder. Om Gunnel Vallquist har någon sagt: ”Hon var så fri att hon inte behövde ta sig några friheter.”
   På fotografierna av Gunnel Vallquist finns den klara, öppna, ljust regnblå blicken. Den höga pannan omgiven av en enkel grå frisyr, och så ljuset som strömmar ur hennes ögon. Ett skimmer som får även den hårdaste ateist att undra vem det är som har tänt det där ljuset som strömmar ur människoblicken. Hennes gestalt på fotografierna är rak och tydlig och tidlös som en blomma eller ett utropstecken. Och kanske är det för att hon har skrivit om det själv – om önskan att leva med naket, öppet ansikte – som jag tänker så, eller så är det vad ansiktet utstrålar i sig självt. En sällsam nakenhet, som om hon inombords vore alldeles vidöppen. I Följeslagare från 1975 skriver hon att hon vill anförtro sig åt vinden och vindens sätt att blåsa henne dit den vill. Hennes liv kommer att utspela sig i kryptans mörker och i världens stormar.
   Jag tänker på konstnären Camille Claudels skulpturer av bedjande, hänryckta, ensamma kvinnor som när de kastar sig fram i bön skapar en känsla av att de ska trilla över världens kant och förloras, fast de i själva verket faller uppåt, vinglöst, i den uppochnervända tyngdlag som är kärlekens och konstens och trons magnifika rörelse, mot gravitationen; med fåglarna och ljuset.

”Titta! Titta på mig när jag balanserar!” ropar Albertine ur Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det är vid havet, på kusten i Normandie, intill den väldiga andhämtningen Atlanten, och Albertine befinner sig för ett ögonblick mitt emellan himmel och jord där hon balanserar vid strandpromenaden under havsfåglarnas stigande och sjunkande.
   Albertine hänger inte bara mellan himmel och jord, hon hänger också mellan två världar, mellan flickornas värld i underjorden där de dansar tätt intill varandra i sällsamma baklängesvalser och kontradanser, flickorna vilkas rosa listiga kattungetungor ingen vet var de befinner sig om natten. Mellan denna skimrande, förbjudna underjord och en relation med en författare in spe ur en fransk nittonhundratalselit, som älskar henne med en smärta så väldig att han måste låsa in henne. Men ännu balanserar hon med havets ljud i bakgrunden; en svallvåg av liv, rymling och havsfågel, sexuell och litterär fantasi. En flicka ur en liten flock med havsfåglar som ibland kommer flygande från okända trakter och in i den vilda franska roman som på svenska fick heta På spaning efter den tid som flytt, nittonhundratalets största svenska översättningsarbete genomfört av Gunnel Vallquist under tre decennier och därefter reviderat av henne själv fram till 1992, då Spaningen till slut får sin definitiva svenska form.
   Marcel Proust skriver om havet och om Albertine. Han skriver: ”För varje gång du rör dig skapar du en ny Albertine.” Och han skriver: ”Alla dessa hav som man för enkelhetens skull kallar för havet.” Jag tänkte ju att jag skulle säga någonting om min företrädare här ikväll, att jag skulle försöka säga någonting om alla de Gunnel Vallquist som jag nu för enkelhetens skull kommer att kalla Gunnel Vallquist.
   Och om Albertine för läsaren för evigt kommer att balansera vid Atlantens kant – eftersom litteraturen håller de döda levande ännu en liten stund – så är Gunnel Vallquist en översättare som balanserar högt ovanpå språket, elegant och djärv som en lindanserska. Behärskad och orädd rör hon sig mellan helgonens och poeternas och de stora revolutionernas franska, och odalböndernas och folkhemsingenjörernas och den skimrande snöns svenska.
   Att översätta är som att gifta sig, har Gun-Britt Sundström sagt. Drottning Kristina lär ha sagt att det är mer ansträngande att gifta sig än att dra ut i krig. Det säger någonting om vilken sorts arbete översättning är, någonting om den uthållighet, disciplin och hängivenhet som krävs. För att inte tala om kärlek.
   Under tiden som hon sitter och översätter rinner femtiotalet, hela sextiotalet och nästan hela sjuttiotalet förbi utanför hennes fönster. Gunnel Vallquist själv beskriver de 28 åren som en total underkastelse, ett arbete ”präglat av de tyranniska anspråk som bara kärleken kan ställa”. Likt en Albertine hålls hon under långa perioder inspärrad av en svartsjukt dominerande herre som heter Marcel och som kommer att bestraffa varje utbrytningsförsök och varje försök till att syssla med annat än att översätta denna överdimensionerade bok.
   Spaningen är en bok eller en värld eller ett tillstånd eller ett evighetsögonblick eller en stor glasgarderob där allting kan ses och där allting är gömt, som – om vi frågar översättaren själv – öppnar makabra gapande hål i en elegant fasad. Att leva så nära intill detta vanvett och denna skönhet förändrade Gunnel Vallquists person på ett genomgripande sätt. Hon beskriver det som att Marcel Proust lärde henne att se: ”Han lärde mig att se både hagtornshäckarna och allt annat som blommade ute i vårens nymornade ljus, och den inre växtlighet som genomväver själslivets mörka mylla med sina tunna, vittförgrenade rottrådar.”
   Att vara översättare innebar, för Gunnel Vallquist, framförallt att förstå när man inte förstår och att acceptera ofullkomligheten i varje översättning, på samma sätt som vi måste acceptera att livet är en ofullbordad ansats. Det är väl ingen som tycker att Hamlet är en formfulländad pjäs eller att Bröderna Karamazov är en fulländad roman, skriver hon. Vi älskar dem ändå.
   Det skulle också kunna vara en livshållning. Att förstå när man inte förstår. Att acceptera att människan är en ofullkomlig varelse. Att i det intellektuella arbete som det är att skriva och översätta alltid använda hela sin människokropp – detta instrument av muskler, blod och hud, denna röda sky där själen är en blixt – och all den erfarenhet som en sådan människokropp kan ha gjort.

Det finns många skäl till att Gunnel Vallquist så tidigt dras till det franska språket. I Frankrike fanns den katolska tron och där fanns också det stora mirakulösa språket för denna tro. På franska betyder ordet för ”fall”, la chute, också ”syndafall”, och ordet för ”rädda”, sauver, betyder också ”frälsa”. I franskan finns alltså syndafallet integrerat i tanken om människans fall, på samma sätt som frälsningen finns som en självklar del av tanken om vad som skulle kunna utgöra en människans räddning. I svenskan faller en människa – när hon väl faller – rakt genom sig själv, utanför religiös symbolik och räddning, men också utan tanken om den egna synden. Och när den svenska människan räddas så är det av välfärdsstatsinstitutionerna eller av den vetenskap som kallas psykologi.
Man skulle kunna tänka sig att den svenska människan därför är friare, fri från synden och tvånget att underkasta sig en auktoritär Gud som ändå bara låter allt gå åt helvete. Men man skulle också kunna tänka sig att det betyder att den svenska människan är alldeles ensam när hon faller, att hon bara kommer att fortsätta att falla rakt igenom sig själv, utan botten, utan räddning. Jag tänker på de gamla mentalsjukhusen där det, sent i sjukhusens historia, fanns idéer om att lära patienterna nya språk, vid sidan om modersmålet, för att de skulle kunna göra nya erfarenheter, som inte präglades av de dåliga erfarenheter de gjort på det första språket, på moderns språk.
I Gunnel Vallquists fall var det tvärtom. I franskan rörde sig redan modern och översättaren Lily Vallquist, och senare också systern och översättaren Anne-Marie Edéus. I franskan fanns Marcel Proust som hon började älska redan på universitetet i Uppsala. Där fanns den nya litteraturen som hon senare skulle komma att introducera och fördjupa förståelsen av i Sverige, och även ge svensk form åt i sina översättningar. Alltid ur trons och miraklets och korsets perspektiv, sökandes efter ett fäste över den mörka klyfta och det hemska svalg av ogenomträngligt inget som finns mellan människan och Gud. Jag nämner några av dessa författare här: Simone Weil, Paul Claudel, Georges Bernanos, Marguerite Yourcenar, Georges Simenon, Simone de Beauvoir, T.S. Eliot, Albert Camus, Jean-Paul Sartre, André Gide, Isak Syriern.

Om Gunnel Vallquist skulle man kunna säga att hon – som vi alla – är en motsatsernas människa. Lojal och trogen mot en gammal depraverad dåre till kyrka och samtidigt i öppen opposition mot denna. En kamp dokumenterad i en tusensidig dagbok, en ögonblicksskildring från Rom under åren 1964–1966 då hon bevakade Andra Vatikankonciliet. När hon hoppar av Bibelkommissionens arbete i början av 1980-talet gör hon det för att hon inte kan acceptera hur man hanterar ordet hjärta.
Och det är fascinerande, att hon i denna genomsekulariserade tid och detta extremt sekulariserade land skapade ett sådant intresse för katolska frågor genom sina böcker. Hur gick det till? Ett svar är att hon i kraft av sig själv och sin intellektuella och andliga auktoritet gjorde det stort och skapade en läsekrets med böcker som Ett bländande mörker, Vägar till Gud, Helgonens svar och Steg på vägen. Ett annat svar är att det efter gudarnas fall och död fanns ett hål i den svenska folksjälen där man hungrade efter samtal om existentiella frågor och trosfrågor. Ett tredje svar är kanske det magnetiska i hennes stilistik, hennes språkliga klarhet och förmåga att komma åt en smärtpunkt – och en ensamhetspunkt – hos läsaren, och kanske också en hoppets slumrande punkt. Att läsa Gunnel Vallquists texter är både oroande och tröstande. Jag kan intyga att de väcker en hunger hos läsaren som hon inte alltid varit medveten om att hon haft inom sig.

Mellan människan och Gud – om nu Gud har sitt fäste ovanför oss – finns träden som sträcker sina stora kronor som händer upp i himlen. I den andra änden griper trädens rötter som klor ner i jorden, där de döda samlas och bor. Rot och rötter är ord som hela tiden återkommer i Gunnel Vallquists texter. Att slå rot, att ha rötter, att vara rotad, att finna någonting orubbligt inom sig.
”Jag var ett besvärligt, oroligt och odisciplinerat barn, men jag var också ett fromt barn”, skriver hon i Katolska läroår från 1995. Redan där finns pendlingen mellan stillheten och det djärva kastet och språnget ut. Gunnel Vallquist gifter sig ung och skiljer sig snabbt, hon arbetar en kortare tid som sekreterare åt en general. Hon kommer till Uppsala där hon studerar romanska och nordiska språk och litteraturhistoria. Där kommer hon i kontakt med ”en diminutiv flock katoliker”, och kanske är det detta som blir hennes verkliga fakultet i Uppsala, hennes egen katolska drömfakultet. Våren 1939 konverterar hon till katolicismen, ett beslut som hon beskriver som en ”inre emigration”. Hon börjar skriva för den katolska tidskriften Credo. 1946 reser hon ut i världen, hon far genom det krigsödelagda Tyskland där husen står som skelett mot himlen och kyrkklockorna som skulle smältas ner till vapen ännu står kvar på tågperrongerna. Från Paris börjar hon recensera böcker för Bonniers Litterära Magasin, vilket leder till översättningsuppdrag från Bonniers. Hon publicerar sin första essä om katolicismen i T.S. Eliots Cocktailpartyt som senare kommer att finnas med i hennes första bok som når världen 1956, Någonting att leva för, en samling litterära essäer. 1950 börjar hon arbeta med Spaningen. Strax därefter blir hon också tillfrågad av alla de tre stora morgontidningarna i Stockholm om hon vill skriva för dem. Hon tackar ja till Dagens Nyheter, men övergår till Svenska Dagbladet efter ett år eftersom hon har känslan av att Herbert Tingsten lägger vantarna på den stora litteraturen och låter henne skriva om B-laget. För Svenska Dagbladet kommer hon att skriva fram till sin död.

Det finns tre ögonblicksbilder som bränner sig fast.
   Det här är den första. Under besöken i barndomens kyrka på Skaraslätten sitter den lilla Gunnel Vallquist stilla som en vattendroppe under hela gudstjänsten, och när den är slut frågar hon varför det måste ta slut: ”Varför kan jag inte få stanna kvar här i kyrkan?”
   Det andra ögonblicket är från 1940-talet då hon reser omkring ensam i Italien mellan olika kloster. En dag når hon den lilla staden San Gimignano där hon har hört att den svenska författaren Birgitta Trotzig eventuellt ska tillbringa sommaren. Det är allt hon vet, och de två känner inte alls varandra sedan tidigare. När hon stiger av tåget ställer hon sig på det lilla torget intill stationen och ropar så det ekar mellan bergen: ”Birgitta! ... Birgitta! ... Birgitta!” och hoppas att denna främling ska svara henne. Detta sker också. I ett torn slås ett fönster upp och där står Birgitta.
   Det tredje ögonblicket är från 1982, när denna akademi försöker få kontakt med henne för att meddela att hon kommer att vara en del av den. Gunnel Vallquist blev inte tillfrågad om hon ville bli ledamot, utan ställd inför ett fullbordat faktum. När Akademien till slut får tag i henne befinner hon sig på andra sidan Atlanten, i Washington, i ett fastemöte, tillsammans med nunnor, i protest mot dåvarande presidenten Ronald Reagans planer för upprustning av de amerikanska kärnvapnen.
   Som så ofta befinner hon sig långt från Sverige, i ett asketiskt, stilla motstånd, och i solidaritet med lidande och utsatta människor. Med öppna ögon och fullständigt närvarande i världen och inte i första hand närvarande i sitt eget jag, och allt vad upptagenheten av ett sådant jag kan leda till i form av ägodelar och egendomar och äktenskap och självförverkligande.
   Då, när Akademien finner henne i Washington, lever hon, när hon inte är på resa, i Rimbo sedan många år. Där har hon också tagit initiativ till en böne- och samtalsgrupp, Rimbogruppen, som förutom trosfrågor också arbetar med miljö- och biståndsfrågor. Till en början är denna katolsk, men blir senare ekumenisk, vilket följer Gunnel Vallquists egen utveckling mot en allt mer radikalt ekumenisk hållning.

Sista gången Gunnel Vallquist besökte Svenska Akademien var förra året när Svetlana Aleksijevitj tog emot Nobelpriset i litteratur. En pristagare som låg nära Gunnel Vallquists hjärta. Och trots att Aleksijevitjs författarskap handlar om den stora förstörelsen, så finns i alla hennes verk den där starka genomgående känslan av ett livsljus som brinner inom varje människa, en livets puls, och hoppets. Som kvinnan som sitter i skyttegraven och syr sig en brudklänning av en tysk fallskärm.
   Om man förstör mänsklighetens tro på odödligheten, det vill säga på Gud, är allting tillåtet, skriver Fjodor Dostojevskij. Men det måste finnas någonting som är heligt ändå, någonting som är orubbligt, en sorts inre gräns för människan oavsett hennes tro. Ett inre fäste, en lägsta avsats, nedanför eller bortom den juridiska lagen. Skyddet för den förföljda människan och människan i krig borde kunna vara en sådan helig orubblig punkt, en lag skriven i blod på en stentavla. Jag tror att för Gunnel Vallquist var denna punkt nattvarden. Minnet av en fattig och jagad och dödsdömd man som sitter en sista natt under träden i Getsemane med sina närmaste. Ur denna fasansfulla bild – ur denna verklighet – strömmade allt hennes tänkande, alla hennes verk och dåd i världen.
   Aleksijevitj och Vallquist liknar varandra när det kommer till livsnervsljuset som lyser mot en mörk bakgrund. Skillnaden är att Gunnel Vallquist skulle beskriva allt detta i trons språkdräkt. Kanske skulle hon säga att korset är Livets träd, att Gud är en svag och ömtålig Gud och att människans ångest är helig, därför att den kommer från ensamhetens Getsemane. Helig därför att ångesten är en Gudssignal eller – om det nu inte finns någon Gud – en uppmaning till oss människor att ta hand om varandra i Guds ställe, att ta hand om dem av oss som inte kan ta hand om sig själva.
   Jag föreställer mig att hon säger som Arkimedes: ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen.”

Svar på Sara Stridsbergs inträdestal av Akademiens direktör herr Östergren

Min fru!

Ni har gett ett gott exempel på att livlig inbillningskraft och dikterisk förmåga är lika nödvändiga tillgångar som biografiska fakta när man tecknar en företrädares minne. Den bild som ni förmedlar av Gunnel Vallquist är skarp och full av iakttagelser som inte väjer för det mångtydiga och motsägelsefulla.
Om den översättning fru Vallquist ägnade sig åt i många år av sitt liv haft drag av underkastelse, så är det något som också författaren till en minnesteckning måste begå. Men underkastelse är inte detsamma som självutplåning. Här finns, som den uppmärksamme lyssnaren säkert märkt, ekon från ert eget författarskap. Det tyder på att ni gått igång ordentligt. Det är bra.

I essäsamlingen ”Ett bländande mörker” från 1958 finns en briljant analys av Graham Greenes författarskap. Fru Vallquist skriver: ”Medlidandet är ett tema som återkommer överallt i hans böcker”. ”Det är ingen överdrift att säga att det är medlidandet som oftare och starkare än någon annan känsla binder Greenes personer tillsammans.” ”Hela hans författarskap skulle kunna sägas gå ut på att visa i hur hög grad det är ’synd om människorna’.” Om en ond figur i en roman heter det: ”’Hans fantasi hade inte vaknat. Det var det som var hans styrka. Han kunde inte se med andra människors ögon eller känna med deras nerver…’” Där finns en präst som upplever kärleken ”väsentligen som medlidande, som ’begäret att beskydda’, vilket måste omfatta varje människa som om hon vore ens eget barn.” Och liksom den onde inte kunde älska därför att han inte hade fantasi, så var det för prästen ”’omöjligt att hata, ty hat var bara brist på fantasi’.”
Det kan låta som en enkel sanning, men är det förstås inte. Absolut inte för en katolsk intellektuell. Medlidandet är ett centralt begrepp i kristet tänkande, men inget odelat gott, det kan stå i vägen, skugga, fördunkla ett förstånd och leda till ett Inferno. ”Här möter man än en gång dessa kristendomens paradoxer som för Greene har så central betydelse”, konstaterade fru Vallquist, för närmare femtio år sedan.
Paradoxerna har inte förlorat sin laddning sedan dess, ingen tänkande människa kan tycka att medlidandets problem blivit mindre komplicerat. Det aktualiseras så fort man går ut på gatan. Vad vill det mig? Vart ska jag ta vägen med det?

Ni, min fru, hör definitivt till dem som upprätthåller denna tradition av ifrågasättande, med den hårt prövade tillförsikt som är en förutsättning för de flesta betydande författarskap. Oavsett om de grundar sig i religiös tro eller ej.
   Medlidande kan leda vidare, ge impulser till konkreta handlingar, övergå i olika uttryck för solidaritet. Vilket ni inte minst betonade i ert tal i somras till Selma Lagerlöf. Ni tackade fru Lagerlöf ”för dårarna, för måttlösheten, för omättligheten… För försöket att gripa efter hela människan, för lektionerna i empati och för den stora striden om kvinnornas framtid.”
   Ni valde att framhålla Selma Lagerlöfs starka medkänsla med avvikande och plågade existenser, själar som brinner men som i andras ögon kanske brinner fel. Sådana som till exempel Jan i Skrolycka, Kejsaren av Portugallien. Ett av den svenska litteraturens stora offer för kärlekens tvetydiga mirakel.
   Med era ord: en far som vad han än gör kommer att vara underst, vars sjukdom blir ett adekvat svar på en orimlig situation – vars sjukdom får härbärgera det outhärdliga i mänskligheten.
   Det är en beskrivning som kan sägas gälla många av era egna gestalter, alltifrån ”Happy Sally” till patienterna i ”Beckomberga”. En rad av sådana som ofta kallas ”besvärliga människor”. Kända och okända. Människor som inte passar in och som därför städas undan, av olika hänsyn. Människor som troligtvis inte bett om att bli beskrivna. Om man bestämmer sig för att göra det ändå betyder det att man tar på sig ett stort ansvar, även om föremålet är avlägset i tid och rum. Man måste vidta vissa försiktighetsmått. Viktigast är kanske att inte ha någonting att bevisa, eller att den eventuella tes man vill föra i bevis är så tänjbar och elastisk att den medger allt, bejakar allt, även det outhärdliga.

Att ta sig an en sådan uppgift innebär stora påfrestningar för en författare. Man kan likna det vid en expedition. Man vet inte vart man ska, men får vara beredd på höga berg, öknar, stormiga hav, täta djungler och vidsträckta isar. Det är inte alla som ger sig ut under sådana förutsättningar. Ni, min fru, tycks däremot ha svårt att låta bli. Det vittnar om anmärkningsvärt mod och ovanlig uthållighet. Ni har ofta blivit prisad, jag vet inte om just detta framhållits.

Tidigare i år hade jag glädjen att få se er pjäs ”Dissektion av ett snöfall” i en dragig gammal lada vid den skånska kusten. En sådan spelplats som var vanlig på Gustaf III:s tid, när teatern drog sig fram här i landet under mycket primitiva former. Men det finns inget som kan ge en dramatisk text en så hög lyster som när den uttalas i kyla, när skådespelarnas andedräkt ryker och får orden att sväva på moln av ånga ut i rymden.
I denna pjäs om konungaflickan Kristina finns två repliker som går så här: ”Dissekera ett snöfall, vad betyder det?” – ”Att allt är möjligt. Att ni inte ens behöver acceptera snön som faller därute. Ni måste dissekera varje idé och varje snöfall och plocka sönder det i tanken, skära sönder det som den döda kroppen på båren framför er.”
Också ett sätt att förhålla sig till abstrakt visavi kroppsligt: att alltid undersöka och ompröva det som nyss hölls för givet. Varje ordning är möjlig att ifrågasätta.

En uppfordrande hållning. Om osanningar och falska föreställningar om tillvaron framförs med buller och bång måste de motsägas med buller och bång. En författare måste överrösta mycket brus för att göra sig hörd. Det kan då lätt hända att man lockas att göra en del kompromisser. Som att sänka sina sanningskrav till förmån för tillgänglighet och genomslagskraft. Hos er finns emellertid en så påfallande stark integritet och estetisk envetenhet att risken för olyckliga kompromisser verkar närmast obetydlig.
Det är sådana egenskaper som Akademien värdesätter. Jag vill härmed hälsa er varmt välkommen.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2016

Svenska Akademiens årshögtid firades tisdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Östergren, Akademiens kansler herr Olsson, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Svenbro, herr Englund, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han konstaterade att ett nytt brott, ”olovlig identitetsanvändning”, införts i brottsbalken under året. För en författare kan ”beskrivningen låta påfallande bekant…att utge sig för att vara någon annan än den man är…att lägga ord i munnen på någon annan”. Direktören menade att romanfigurer ofta har verkliga förebilder och att författare inte enbart nöjer sig med data i syfte att företa olagliga transaktioner utan vill åt ”det strängt privata, det unika” hos en människa. Även om författare givetvis har egna erfarenheter och minnen räcker dessa inte alltid till. ”Att tillämpa olovlig identitetsanvändning på diktkonsten” skulle därför enligt direktören betyda ”att en författare bara och endast skulle ägna sig åt sin egen familjekrönika, strikta självbiografier”.

Direktören meddelade vidare att redaktionerna för Oxford Dictionaries ”enats om att utse substantivet post-truth till årets ord”. Termen avser ”förhållanden där fakta blir mindre viktiga för att skapa opinion än känslomässiga utspel och personliga upplevelser”. Direktören fortsatte på den inslagna vägen: ”Varför vi idag ser så mycket fiktion som baserar sig på fakta, kan bero på att det förekommer så mycket förment fakta som baserar sig på ren fiktion”. Detta leder enligt direktören till att sanningen som vanligt finns någonstans mitt emellan de båda polerna.

Mot slutet av sitt tal funderade direktören över när den goda ordningen kan anses råda mellan de två verklighetsbeskrivningarna i den bästa av världar. ”Å ena sidan de uppgifter vetenskapen tillhandahåller, sakförhållanden som får konkret betydelse och kan omsättas i praktisk verksamhet. Å andra sidan den konstnärliga, som tar sig rätten att vara ansvarslös och avvisande inför varje anspråk på nytta och tillämplighet. Som betonar lek, fantasi och frihet…Med en mer idyllisk förmulering: där står Ljugarbänken intill Rådhustrappan”. Men detta förhållande gäller dessvärre endast i den bästa av världar. ”En dag är Ljugarbänken borta och efter visst letande visar det sig att den bärs omkring inne i Rådhuset”, konstaterade direktören något desillusionerat.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade så att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter Gunnel Vallquist valt och kallat författaren och dramatikern Sara Stridsberg. Ständiga sekretetaren ledsagade den nyinvalda ledamoten in i Börssalen och Sara Stridsberg höll sitt inträdestal.
Läs inträdestalet och direktörens svarstal »

Efter detta gick ordet till herr Wästberg som läste ett avsnitt ur en kommande memoar, ”Semaforen och lodlinan”. Utdraget är en betraktelse om döden.
Läs utdraget ur memoaren »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad skådespelaren och författaren Allan Edwall. Inskriften på minnespenningens frånsida lyder i fri svensk översättning ”Här kommer nu Nalle Puh duns-duns-duns nedför trappan”. Minnesteckningen var författad av fru Lugn, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Ordet gick slutligen till ständiga sekretetaren som föredrog årets berättelse enligt följande:

Det var för länge sedan. Mycket, mycket länge sedan. Det var på den tiden man spelade skivor. När plattan tog slut, lyfte man bort pickupen, vände försiktigt på skivan och spelade B-sidan. Grammofonskivor, sade man, och menade LP-skivor, LP stod för ”Long Playing”. Det var i mitten av 1970-talet, jag var tonåring. Min syster Nina och jag bodde hos vår far, Lars Danius, född 1907, yrkesmilitär och gymnasielärare i svenska och historia. Vi bodde på tredje våningen i ett punkthus på Radarvägen 6 i Hägernäs.
   Pappa älskade musik och spelade på sin Blüthner-flygel varje dag. På Roslagsbanan läste han noter medan övriga resenärer läste Expressen. Mozart, Beethoven, Schubert, Chopin, Brahms … All musik komponerad efter 1910 betraktade han som organiserat vansinne, möjligen med undantag för Stravinskij.
   Pappa hade en avancerad grammofon, en Thorens modell TD 124 från 1957, en sann skönhet, och så fort pappa gick iväg för att handla mat ilade Nina och jag ut i vardagsrummet, satte grammofonen på 33 varv och spelade vår musik – Sparks, Beach Boys, Earth, Wind and Fire, Parliament och mest av allt David Bowie. Nina stod på balkongen och höll vakt och jag själv stod borta vid grammofonen, redo att lyfta upp pickupen. När det gnisslade till i hissdörren på tredje våningen gällde det att Nina och jag var snabba som blixten. Vi var inte rädda för pappa. Men vi hade respekt för honom.
   En vår – jag måste ha gått sista året i gymnasiet och var på väg att fylla arton – bestämde jag mig för ta mod till mig och prata med pappa om mitt specialarbete. Det handlade om David Bowie och hans nya platta Heroes. Jag ville inte diskutera musiken på skivan, utan texterna, bara texterna.
   Vi satte oss ned vid köksbordet, jag plockade fram konvolutet och berättade vad jag såg i orden. Pappa lyssnade tålmodigt. Jag minns inte vad jag sade, men jag minns att pappa, som var 55 år äldre än jag och avskydde det organiserade vansinnet av hela sitt hjärta, lyssnade uppmärksamt. Efter en stund började han se skönheten i Bowies texter. Det var ingen tvekan om saken. Pappa imponerade på mig. Jag hade inte väntat mig det. Men så var det. Jag har ofta tänkt att han förlöste en atmosfär, utan att kanske förstå det riktigt själv, och hur det nu var började jag läsa lyrik med större allvar och så småningom skrev jag min första akademiska uppsats – om den senegalesiske författaren Léopold Sédar Senghors dikter.

Det har sagts om Svenska Akademien att hon – ja, Akademien är en hon – vidgat sitt litteraturbegrepp på ett radikalt vis den senaste tiden. Man har anfört årets Nobelpristagare, Bob Dylan, som exempel, och så har man nämnt förra årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj, som ytterligare ett. Den ena beskrivs som låtskrivare och musiker, den andra som journalist.
   Svenska Akademien har ingenting emot att man betraktar saken på det viset. Tvärtom. Hon noterar iakttagelsen med tillfredsställelse. Hon får gärna framstå som djärv. Men det var inte så det var tänkt. Akademien har bara ett kriterium vad beträffar tänkbara Nobelpristagare i litteratur. Texterna måste utmärka sig. Det finns ingen annan väg. Om man som Dylan är verksam inom den så kallade populärkulturen eller om man som Aleksijevitj arbetar med samma metoder som en reporter – allt detta saknar betydelse. Skälet är enkelt. Deras texter utmärker sig. Ja, de mer än utmärker sig, de står för ”det utmärktaste i idealisk riktning”, för att citera Alfred Nobels testamente.
   Så hur är det egentligen? Har Svenska Akademien vidgat synen på sin verksamhet? Två svar infinner sig, som så ofta när det gäller Akademien. Det ena svaret är ja, det andra är nej.
   Man kan tycka att det behövs nya rutor på spelbordet. Nya genrebeteckningar som kan göra rättvisa åt Svetlana Aleksijevitjs respektive Bob Dylans verk.
   Dylan skriver en poesi för örat. Hans poesi är dessutom en del av en större helhet – låten, skivan, konserten, radiokanalen, Youtube, Spotify. Man ska ju lyssna på hans texter, inte läsa dem, i alla fall inte i första hand.
   Å andra sidan finns rutan redan där. Om man sträcker sig tillbaka till tiden för Homeros’ hjälteepos ”Iliaden” och ”Odysséen” (ca 700-talet f.Kr.), Sapfos kärleksdikter (600-talet f.Kr.) och Pindaros’ oden (500/400-talen f.Kr.), står man inför något som bäst förstås som en örats poesi. Dikten skrevs för att framföras – sjungas eller reciteras. Gärna tillsammans med instrument, kanske också dans.
   Men vi läser den ändå, denna diktning. Den äldsta dikten är en örats poesi som överlevt sitt ursprungliga sammanhang för länge sedan – och långsamt förvandlats till en ögats poesi. Jag skulle tro att få av oss tänker på att ackompanjemanget saknas. Det märkliga är att vi har stor glädje av den efter mer än två och ett halvt tusen år.
   Vad ska man dra för slutsats? Att Dylan diskvalificerar sig som poet om man inte tar med musiken i beräkningen?
   Inte det minsta. Han har en självklar plats i den stora engelskspråkiga dikten.
   Han har skapat ett eget poetiskt universum genom att stjäla av andra – ”I am a thief of thoughts”, har han sagt. Man ser spåren efter hans plundringståg genom Bibeln, anonyma ballader, folkmusik från Appalacherna, samtida gospel, sydstatsblues, Shakespeare, Milton, Brecht …
   Vem som helst kan ju stjäla. Så kan man invända. Men det innebär inte nödvändigtvis att man blir en skicklig tjuv.
   När Allen Ginsberg, en av 1960-talets stora poeter, hörde Dylan för första gången började han gråta av rörelse. ”Facklan har förts vidare”, sade han. Vilken tradition tänkte han på? Den stora engelskspråkiga poesin från William Blake till Dylan Thomas. Och det är den facklan Dylan håller i handen.

Nog finns det skäl att säga att Svenska Akademien fattat ett vågat beslut. Men det finns ingen anledning att överdriva. Om man nu för ett ögonblick begränsar sig till Sverige inser man att Dylan länge varit uppskattad här. I mitten av 1960-talet, efter hans fenomenala genombrott, skrev ett antal kritiker om Dylan som låtskrivare, musiker – och poet. Som en poet vilken som helst. Som Göran Printz-Påhlson, Thomas Tidholm och Torsten Ekbom. På den vägen är det.
   Kanske är det bara framtiden som kan avgöra huruvida Akademien har vidgat sitt litteraturbegrepp. Det var hursomhelst aldrig tänkt så, även om det gestaltar sig så i efterhand. En sak är dock säker. Beslutet att tilldela Dylan priset har givit upphov till en lika häftig som hälsosam debatt, både här hemma och internationellt.
   Fast när jag kastade ett öga på det gångna årets anteckningar – det är så vi benämner de protokoll som förs vid sammanträdena – när jag kastade ett öga på anteckningarna började en tanke ta form. Kanske låg det ändå något i talet om utvidgning, fast på ett annat plan.
   En av årets händelser är historisk även om den passerat under radarn – och den kommer att celebreras enligt konstens alla regler längre fram. Händelsen jag tänker på består i att Svenska Akademien beslutade att göra SAOB tillgänglig på nätet. Sedan mars månad föreligger den första teckenrätta elektroniska versionen av Svenska Akademiens ordbok. Gratis. För alla och envar. Det första häftet kom ut 1893 och arbetet kommer att pågå i några år till, och då är den tryckta versionen komplett från A till Ö. Men redan nu kan man alltså konsultera SAOB på nätet. SAOB är en guldgruva för alla som någon gång har funderat över språk. Sedan, när den tryckta versionen är klar, är det dags att börja revidera. Många ord kom aldrig in. Till exempel ett ord som börjar på R, raggare. En del säger att det beror på att raggarfenomenet bredde ut sig i Svea rike först året efter det att ifrågavarande häfte av ordboken trycktes, andra säger att det var på grund av moraliska betänkligheter.
   På tal om den stora ordboken kan jag också berätta att den nya utgåvan av Svenska Akademiens ordlista nu kommer som app för smarta telefoner och läsplattor. Också den är gratis. SAOL 14-appen är Svenska Akademiens julhälsning till alla trogna användare, och de är inte få – över en miljon nedladdningar. Min företrädare, herr Englund, satte tidigt igång dessa digitala satsningar. Hans framsynta arbete hade i sin tur en föregångare i herr Alléns insatser, som bröt ny mark genom datoriseringen av det lexikografiska arbetet.
   Och, ja, jag kunde fortsätta länge till. Jag kunde nämna ett omfattande projekt som under året initierats av herr Riad och som innebär att Svenska Akademien och Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse samarbetar för att starta en intensivutbildning i svenska som främmande språk för barn och ungdomar i skolåldern. I denna församling behöver jag inte säga något om vikten av detta arbete.
   Jag kunde också nämna ytterligare en historisk omständighet, i mindre skala förvisso, men ändå, och det är att Svenska Akademien har beslutat dela ut ett svensklärarpris för lärare i svenska som främmande språk eller svenska som andraspråk. Det första priset delades ut under pompa och ståt vid Bokmässan i höstas, tillsammans med de tre reguljära svensklärarpriserna.
   Nu när jag nämnt dessa priser är det på sin plats att också anföra två andra nyinstiftade belöningar, dels Svenska Akademiens kritikerpris för betydelsefulla insatser inom svenskspråkig kritik, det blir två av dem per år, dels Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till främmande språk, det blir tre av dem per år. Kanske är det inte så tokigt, det där talet om utvidgningen av verksamheten.
   Det finns mer att säga. Jag får nöja mig med att påminna om årets volymer i klassikerserien, August Blanches Marmorbruden, en samling Stockholmsberättelser i urval och med inledning av herr Wästberg och kommentarer av Elisabeth Mansén, samt gustavianen Johan Gabriel Oxenstiernas två stora diktverk Skördarne och Dagens stunder, med inledning av herr Engdahl och kommentarer av Alfred Sjödin.
   Innan jag går över till årets priskatalog skulle jag också vilja nämna kronprinsessparets kultursatsning på Haga slott, en serie litterära salonger som inleddes med framgång förra året. I år deltog herrar Östergren och Riad samt jag själv. Kretsen är liten, blandad och ung, och varierar från gång till gång. Det intellektuella temat är alltid dagsaktuellt. Vad skall man säga om sådan framsynthet? Det blir mycket enkelt: hatten av.
   En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 0000 kronor, har i år tilldelats Stina Ekblad.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Göran Sonnevi.
Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Erik Andersson.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Eva Österberg.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Steve Sem-Sandberg.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Negar Naseh och Lina Wolff med 75 000 kronor vardera.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Fred Karlsson.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Håkan Andersson.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Angela Garcia och Tamara Torstendahl Salytjeva med 40 000 kronor vardera.
Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Lena Andersson, Louise von Bergen, Elisabeth Mansén, Erika Sausverde, Sinikka Segerståhl och Brutus Östling.
Därutöver har extra pris under året tilldelats Lars Lönnroth och Jacques Werup med 100 000 kronor vardera, Viveca Melander med 75 000 kronor samt Maria Berlova och Ola Wong med 60 000 kronor vardera.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

Pär Hansson Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
Sven Wollter Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
Erik Borgeke, Sven Dahlberg, Sofia Jupither och Lo Kauppi Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur Gierowska donationen, till Monika Fagerholm med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 6 april,
Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Kristina Sandberg och Mirja Unge samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Inghill Johansen och Per Petterson,
Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Sture Berg,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Stefan Lundin,
Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Pia Forssell,
Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Rickard Melkersson och Gustaf Skar,
Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Carl Erland Andersson,
Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Majgull Axelsson,
Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Maja Hagerman och Lennart Pehrson,
Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Per Molander,
Schückska priset på 100 000 kronor till Mikael van Reis,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Jan Henrik Swahn,
Ida Bäckmans stipendium på 90 000 kronor till Sverker Sörlin,
Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Jörgen Lind,
Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Ida Östenberg,
Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Beata Arnborg,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Ann Öhrberg,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Christina Svensson,
Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Maria Ekman,
Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Maj Ye Wang Nilsson,
Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Magnus Lindman och Ervin Rosenberg,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Carl Rudbeck och Anna-Lena Laurén,
Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 110 000 kronor till Jan Lööf,
Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Hans Gunnarsson,
Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Annika Edlund,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Johan Aasa, Martin Ahlstedt, Josefin Nilsson och Cecilia Peña med 50 000 kronor var,
Anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Gunilla Almström Persson och Alva Dahl med 60 000 kronor vardera, samt slutligen
Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Isabelle Ståhl.

Och så sist men inte minst. I afton har vi bevittnat en historisk händelse. Ständiga sekreteraren hämtade den nya ledamoten i sessionsrummet och ledde henne ut i salen, och nu sitter Sara Stridsberg här i vår krets, från och med nu kallad fru Stridsberg. Denna högtidliga promenad har förvisso inträffat många gånger förr i Svenska Akademiens historia. Men i år är det första gången en kvinna leder en annan kvinna ut till vår högtidssammankomst. Jag känner en särskild glädje. Jag skulle vilja ansluta mig till herr Östergren och hälsa fru Stridsberg välkommen. Och så skulle jag vilja rikta en varm hälsning till alla närvarande. Vi har anledning att känna djup tacksamhet över att vi sitter här tillsammans.
God jul och gott nytt år!