Martin Lamm

Ur minnesteckning av herr Espmark

Jag ska läsa ett avsnitt i min minnesteckning över Martin Lamm, en av de stora inom svensk litteraturforskning. Men först måste sägas några ord om det sammanhang avsnittet ingår i.
  Framställningen tar sin början i bilden av den spårvägsolycka i maj 1950 som ändade Lamms liv. Denna ögonblicksbild visar sig rymma en rad bilder ur hans 70-åriga liv, bilder lika dem han själv tog under sitt experimenterande med en bälgkamera den plågade försommaren 1931. Ur var och en av dem kan man utläsa ett skede i hans liv. Tillsammans bildar de en räcka jag kallat Martin Lamms ögonblick. Minnestecknaren anlägger inte den sentida betraktarens perspektiv utan stiger in i sitt föremåls tid och betraktar verkligheten utifrån de villkor den tiden erbjöd. Martin Lamm försökte se Strindbergs verk genom dennes ögon. Jag prövar att se genom Lamms.
  Det är inte okänt att detta litteraturhistoriska författarskap vilade på vulkanisk grund, som det heter i en biografisk artikel. Vad det innebär har i dagarna dokumenterats i en bok av dottersonen Staffan Lamm. I själva verket präglades Lamms liv av en extrem känslighet och psykisk skörhet där de väldiga arbetsinsatserna kunde avbrytas av depressiva tillstånd med paranoiska inslag. De nervösa besvären har uppfattats i negativa termer som hot och störningar. Vad jag vill visa är att den hyperkänsliga dispositionen och den smärtsamma kriserfarenheten tvärtom är förutsättningen för det inträngande studiet av problematiska naturer som Swedenborg och Strindberg. Lamm var, som devisen lyder, ”trasiga geniers frände”.
  Jag vill också gärna skingra något av tragiken i Martin Lamms sista ögonblick. Han hade då just under en promenad med sin vän och kollega Francis Bull berättat om sina två storslagna projekt. Det ena var en fortsättning på Henrik Schücks allmänna litteraturhistoria, närmast med stora kapitel om realismen, det andra en biografi över Hjalmar Bergman, byggd på personlig kontakt. Det var en olycka för svensk litteratur att detta arbete avbröts. Men det var trots allt uppfylld av dessa entusiasmerande projekt som Lamm sneddade över spårvägsspåren på Skeppsbron. Han drabbades mitt i en epifani.

Här framträder det klassiska fotot av den slutlige Strindberg i yrande snö, en cancermärkt åldring som tycks förkroppsliga den självvalda ensamheten. Han släpper ingen inpå sig. Det stramande ansiktet signalerar en misstänksamhet som då och då flammar upp i paranoia. Om du sneglar på honom när du passerar honom på trottoaren straffar han dig med att trampa dig på hälarna.
  Han vet att världen är ute efter honom. Och han svarar med sitt svartaste förakt. Hans eftersinnande ”det är synd om människorna” ligger i det förflutna.
  I den här kampen gäller det att till varje pris undvika blottor. Han är paniskt rädd för att samtiden ska upptäcka obevakade ingångar.
  Tror litteraturforskaren att han ska få nyckeln till en diskret bakdörr? Vilken naivitet! Att luta sig fram och titta diktaren över axeln medan hans penna far över papperet, det är tillåtet. Men glo in i honom själv – aldrig! Ja ja, visst har han hängt ut sitt hjärta på en krok i skyltfönstret. Men fan ta den som petar på det.
  Någon biografi kan det inte bli tal om. Tiden är ännu inte mogen, tillägger ett retsamt leende. Som vet att det kommer att respekteras.
  Men forskning över författarskapet är både möjlig och vällovlig. Och så länge det stora projektet, August Strindberg I–II, stannar vid den litterära produktionen kan diktarens paranoia hållas på sparlåga. Det är också lugnande att arbetet utgör en minnesteckning för Svenska Akademien. Då kräver decorum att man lägger minst två fingrar emellan.
  Vad diktaren inte förutsett är att forskaren kan förfoga över egna insikter som gör det möjligt att stiga direkt in i honom och se ut genom hans blodsprängda ögon. Att sticka fingrarna inifrån ut i hans fnasiga händer som i ett par alltför stora handskar. Och på det sättet se vad han ser med isande skärpa, känna vad hans känsliga fingertoppar förnimmer.
  Den som själv vet så mycket inte bara om ytterlig nervkänslighet utan också om den svartaste förföljelsemani kan vistas länge obemärkt inne i den avvisande enstöringen. Den som upplevt paniken när den tyska judetransporten plötsligt skymtar vid inloppet till Stockholm och fått hjärtklappning när det svarta stöveltrampet tycks komma uppför trappan, denne plågat erfarne forskare kan osökt dela upplevelsen av hur kvinnoligan dras ihop kring skrivaren, hur det litterära kotteriet smider planer på hämnd för Svarta fanor och hur släktingar och vänner sammansvurit sig för att föra bort hustru och barn. För att inte tala om skräcken att genom skurkaktiga läkare bli internerad. Och hur de hotfulla sammanhangen röjer sig i små, skenbart obetydliga, tecken – det har forskaren upplevt själv.
  Fackpsykologin har han däremot inte stort behov av. Och några utsvävningar i freudiansk stil kan det inte bli tal om. För övrigt har Strindberg själv genom sitt intensiva sysslande med det omedvetna föregripit vad sena tiders psykologi gjort till allmän egendom.
  Ett studium av det litterära verket och dess kulturella ram alltså. Men med all den initierade sensibilitet som möjliggör en förstulen iakttagelse inifrån författaren själv.
  Premisserna är därmed klara. Undersökningen kan börja med orden: ”Vid tjugu år börjar Strindberg sitt författarskap. Från denna stund flyta liv och dikt samman för honom. Hans upplevelser bilda råmaterialet för hans verk, och verken bli de avgörande händelserna i hans biografi. Detta sammanhang stod så klart för honom själv, att han under olika skeden av sitt liv klagade över att inte kunna skönja gränsen mellan vad han upplevat och vad han diktat.”
  Den insikten fanns redan för två decennier sedan i de båda volymerna Strindbergs dramer. Den har bara blivit så mycket mer genomgripande. Till skillnad från Strindberg i trädgården i Gersau finns den märkte åldringen i snöyran nu i hela sitt verk. I Röda rummet är det hans ögon som stirrar mot läsaren ur Arvid Falks pupiller, hotfulla, upprivet melankoliska, oroligt spejande. Det är hans eget äktenskapstrassel som förändrar karaktären hos Giftas under arbetets gång. Det är sin personliga förföljelsemani han återger i ”Tschandala”. Det är sin egen skilsmässoprocess han flyttar in i Bandet. Och det är sina egna inre motsatser han förlägger hos Starkodd i ”Sagan om Stig Storverks son”: det hårda trotset och den kvinnliga vekheten, självöverskattningen och mindervärdighetskänslan, mordlusten och samvetskvalen. Mer uppriktigt än i något annat verk erkänner han här sina brister.
  Men i ljuset av personlighetens ständiga närvaro i författarskapet framträder också de inre förbindelserna mellan verken tydligare. Framställningen kan peka ut hur Röda rummet fortsätter i Svarta fanor, som i sin tur visar in i Spöksonaten. Den kan notera hur Dödsdansen går vidare i Ett drömspel och hur Syndabocken vänder åter i Stora landsvägen. Gestalterna från det tidigare författarskapet är dock inte längre desamma när de dyker upp på nytt. Skeendet har nu fått en djupare innebörd och det står ett mystiskt skimmer kring dem.
  Men vad arbetet först och sist kan påvisa i bilden av den bräcklige författaren i snöyran är portalgestalten i en ny epok. Redan Fröken Julie, naturalismens storverk inom dramat, tillhör världslitteraturen. Gustav Vasa inleder en serie kungadramer som med sin shakespeareska realism blivit repertoarstycken utomlands och gett författaren rangen som återuppväckare av en genre man trott utdöd, det historiska dramat. Men framför allt är det de fyra kammarspelen som befäster Strindbergs position som scenisk revolutionär. Det är pjäser som pekar in inte bara i tysk expressionism utan också i senare avancerad dramatik.
  Ja, det är en ny värdering av Strindbergs senare verk överhuvud. Den kan faktiskt skönjas redan sju år tidigare i Olaus Petriföreläsningarna vid Uppsala universitet, de som trycktes under rubriken Strindberg och makterna. Där närgranskas de ockulta föreställningarna vid tiden för Infernokrisen, de år när de styrande ”makterna” småningom förvandlas från småaktiga och avundsjuka demoner till ”tuktoandar” och Strindberg slutligen inser att han genomgått en religiös omvändelsekris med alldeles samma kännetecken som Swedenborgs. Det är den tiden, vid mitten av 1930-talet, som de sena verken framträder i ett nytt ljus och får en helt ny status. Inferno framstår nu som den märkligaste bekännelseskrift vår moderna litteratur äger. Det stannar inte vid omarbetade dagboksnoteringar, som Strindberg själv menade. Inferno har blivit en dikt, kanske hans mest fängslande. Och följdskriften ”Jakob brottas” har en poetisk kraft som får också Till Damaskus att förblekna. Frågan är om den metafysiska livsångesten någonsin tidigare fått ett så förtätat uttryck i svensk litteratur som i Strindbergs Infernodiktning.
  Efter krisåren dröjer övertron på sanndrömmar, märkliga sammanträffanden och andra ockulta fenomen kvar. Den utgör en inspirationskälla för det geniala författarskapet under det nya, sällsamt rika skedet.
  Hur kommer det sig då att Strindberg kunnat bli en förnyare inom den europeiska teatern? Paradoxalt nog visar det sig bero på att han skapat sin mest originella dramatik under en period då han själv saknade direkt kontakt med scenkonsten och dess folk, alltså Lundaåren och de första Stockholmsåren. Han var då fri att bortse från teaterns tekniska möjligheter och kunde låta sin fantasi skapa skeenden som skulle ställa de framtida regissörerna inför nya oväntade utmaningar. Scenbilden är mitt i det visionära spartansk, som i Ett drömspel där scenväxlingarna verkställs genom byte av fonder medan de stiliserade sidokulisserna står kvar, på samma gång rum, arkitektur och landskap. Och där rekvisitan får byta funktion, som dörren med fyrväpplingen som nästa ögonblick sitter på ett dokumentskåp – för att när den forceras visar sig vara porten till Intet, världsgåtans lösning. Samtidigt införs slumpen, det naturtroget oplanerade, som en viktig faktor. I trots av ambitionen till genomtänkt bygge lyckas Strindberg bäst då han skriver utan planmässig beräkning. Inspirationens vindkast får skapa den form som verkat så befriande på det moderna dramat, ett drama som höll på att stelna i fasta former.
  Den energiska markeringen av Strindbergs storhet i dessa studier, särskilt poängterandet av det internationella inflytande som dramatiken efter Infernokrisen utövat, kommer rimligtvis att stimulera och prägla det kommande studiet av mästaren. Det törs minnestecknaren betyga när han är på imaginärt besök i Martin Lamms arbetsrum under tidigt 40-tal och lutad över den skrivandes axel följer sida efter sida i den nya Strindbergmonografin.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2017

Svenska Akademiens årshögtid firades onsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Olsson, Akademiens kansler herr Malmqvist, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Svenbro, herr Östergren, herr Wästberg, fru Stridsberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, som utgick från ett citat ur en dikt av Nelly Sachs i hennes svenska exil i början av 1950-talet: ”Vi lever i flyktingarnas planettimme.” Dessa ord har i våra dagar fått en allt större aktualitet, vilket har ”förändrat vår självbild, vårt tänkande och vårt språk. Och vi har fått en flyktinglitteratur, som alltmer är skriven på svenska.” Denna litteratur har haft sin självklara plats i den intensivkurs i svenska språket för nyanlända som Svenska Akademien under det gångna året har arbetat fram och som håller på att utprovas vid olika gymnasieskolor i Stockholmstrakten.

Utmärkande drag hos flyktinglitteraturen är, konstaterade direktören, dels ”dess direkta och allomfattande tilltal”, dels ”dess rikedom på myter och bildvärldar, som den svenska litteraturen för tillfället är rätt fattig på. Kanske kan denna angelägna dikt hjälpa oss att blåsa liv i vår egen samtidspoesi!” Men de nyanlända behöver genom kursen också få veta något om den främmande kultur som de möter här. Och där ”uppstår det sällsamma, att det just är flyktingarna som får oss att upptäcka vilka vi är. Att vi exempelvis redan har en litterär tradition som vi borde vara stolta över, fast vi så ogärna talar om den.”

Aldrig kommer vi dock språket så nära som när vi själva frambringar det, framhöll direktören avslutningsvis. Därför har man i kursen redan från början betonat elevens egenaktivitet, ensam eller i grupp, muntligt eller skriftligt, t.ex. skriva ett brev i exil, där upptakten skulle kunna vara Gunnar Ekelöfs ord: ”Jag skriver till dig från ett avlägset land…”.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade därpå, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Lindgren valt och kallat teologen och kulturskribenten Jayne Svenungsson. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständiga sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »

Därefter tillkännagav direktören, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad litteraturhistorikern Martin Lamm. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: Trasiga geniers frände. Minnesteckningen var författad av herr Espmark, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till herr Svenbro, som läste sin tolkning av Arthur Rimbauds hexameterdikt ”Nu var det vår”.
Läs herr Svenbros tolkning»

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, som föredrog följande berättelse:

Jag skulle vilja börja med att ställa en fråga. Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra -- revolution?
Historiskt sett är en av Svenska Akademiens stora bedrifter att ha beslutat att välja in kvinnor som ledamöter. Det dröjde visserligen 128 år innan Akademien tog detta kliv in i framtiden, men ändå.
I Svenska Akademiens stadgar står inget som uttryckligen förbjuder inval av kvinnor. Ingenting. När de första ledamöterna talade om möjliga inval, resonerade några av dem om Anna Maria Lenngren, en av tidens betydande intellektuella. Samma ledamöter menade dessutom att Hedvig Charlotta Nordenflycht, om hon hade levat, hade varit en självklar kandidat.
  Inget förbjöd alltså kvinnor. Något som däremot talar för att Gustaf III hade tänkt sig enbart manliga ledamöter är en passage i det så kallade stiftelsebrevet: ”Vi vele således härmed […] uprätta, stadfästa och gilla, ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten”.
  År 1914 var det i varje fall dags för den första kvinnan, och det var inte vem som helst. Selma Lagerlöf. Den svenska litteraturens drottning. Den första kvinnliga författaren att tilldelas Nobelpriset i litteratur. Hennes verk hade översatts till en rad språk och hon var känd över snart sagt hela världen. Och så nu: den första kvinnan att ta sitt inträde som ledamot av Svenska Akademien.
  Selma Lagerlöf blev inte överraskad. Frågan från Akademien var väntad. Hon visste vem hon var. Hon förstod sitt värde. Men hon blev förvånad av att få propån just då. Hon hade en del att stå i, mitt uppe som hon var i arbetet med Kejsarn av Portugallien (1914). Hon tackade ja när hon hade fått försäkringar av den framsynte sekreteraren Erik Axel Karlfeldt om att hon självklart skulle fortsätta arbeta alldeles som hon var van. Och så blev det.
  När jag tittar på fotografier från Selma Lagerlöfs tid inser jag att inte mycket har förändrats. Ett sekel har gått, världen är inte densamma, men merparten av de höga ämbetena finns kvar. Men en omständighet i Börssalen är annorlunda. Antalet kvinnliga innehavare av samhällets högsta ämbeten har ökat stort – nu senast utnämndes Antje Jackelén att bekläda ärkebiskopsämbetet och blev därmed den första kvinnan att inneha befattningen.
  För ett sekel sedan, när Lagerlöf tog sitt inträde, 1914, året då första världskriget startade, saknade svenska kvinnor fortfarande rätt att rösta i allmänna val. Det skulle dröja ännu några år. Selma Lagerlöf engagerade sig som så många andra i kampen. Sommaren 1911 höll hon ett tal på temat kvinnlig frigörelse vid den svenska rösträttskongressen och i maj 1917 talade hon vid kvinnorättsmötet. Kampen hade pågått länge, längre än man kan tro. Vi vet det genom historieböckerna och samtida vittnesbörd.
  Själv vet jag det också genom min farmor – hon var en av de många som hade försvurit sig åt kampen. Sigrid Danius, som farmor hette, skrev regelbundet i Falu-Kuriren. Den 14 februari 1906 – hon var då 33 år gammal – publicerade hon ett livfullt kåseri om sitt arbete med att samla in namnunderskrifter. Rubriken löd: ”En dag i den kvinnliga masspetitionens tjänst”. Och det var just vad det var, en gestaltning av hur en dag kunde se ut om man arbetade för kvinnlig rösträtt. Hon hade två småflickor där hemma, Margareta och Anna-Lisa, som hembiträdet fick ta hand om då deras mamma sprang gata upp och gata ned för att samla ihop underskrifter. Fru Danius knackade på hos alla slags människor och besökte varje tänkbar butik:
”Jag har besökt mjölkmagasin och brödbodar, kappaffärer och slöjdbutiker”, skrev hon i Falu-Kuriren, ”jag har stått och hängt i charkuteriaffärer och sybehörsbodar, jag har suttit ned i prydliga små förmak, där jag blifvit bjuden på kaffe, och anställt betraktelser öfver litet av hvarje mellan en silltunna och ett fotogenkärl i en diversehandel.”
  Nu hoppades hon att ”de vita flingorna” – alla namnunderskrifterna på papper -- skulle förvandla sig till en stor och mäktig flod. Hon drömde om den kvinnliga frihetens vår, som hon skrev.
  Tretton år efter kåseriet i Falu-Kuriren kom genombrottet. Den kvinnliga frihetens vår var äntligen här. Sverige fick allmän rösträtt. Den 29 maj 1919 talade Selma Lagerlöf i Stockholm vid en medborgarfest som hade anordnats av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. ”Detta är en dag jag aldrig trodde mig få uppleva”, framhöll hon.
  Den svenska kampen för kvinnlig rösträtt hämtade en hel del inspiration av kvinnorörelsen i USA. Som Susan B. Anthony, som kämpade för kvinnans rättigheter. Hon åtalades för att ha lagt en valsedel i rösturnan vid 1872 års presidentval. Enligt lagen fick bara män rösta. Alltså drogs Susan Anthony inför rätta. Alltså kallade hon till uppror mot männens suveränitet. Hon avslutade sitt flammande tal med dessa ord: ”Den enda fråga som nu återstår att avgöra är: Är kvinnor mänskliga varelser? Och jag kan knappast föreställa mig att någon av våra motståndare har panna att förneka detta. Eftersom kvinnorna är människor, är de också medborgare, och ingen stat har rätt att stifta någon lag eller åberopa någon gammal lag, som kan inkräkta på deras privilegier och rättigheter. Härav följer att varje diskriminering av kvinnorna i de enskilda staternas konstitutioner och lagar i dag är utan giltighet, liksom alla bestämmelser som riktar sig mot negrerna.”
Vi behöver inte älska våra mödrar. Vi behöver inte älska våra förmödrar heller. Men det vore dumt att inte göra det. Jag skulle vilja tacka Selma Lagerlöf, farmor och alla andra som gick före. För vilka är vi? Vi är dvärgar som står på jättars skuldror. Det gäller oss alla, både män och kvinnor. Vi är dvärgar som står på jättars skuldror.
  Om denna höst kommer att gå till historien, vilket jag tror att den kommer att göra, är det därför att striden för jämlikhet tog ytterligare ett steg in i framtiden.

Året som gått har varit händelserikt. -- Bob Dylan besökte Stockholm i april och gav två konserter, och Svenska Akademien arrangerade ett privat möte med Nobelpristagaren. På så sätt fick han ta emot sitt Nobeldiplom och sin guldmedalj. Mötet blev just som vi hade hoppats, bara pristagaren och ledamöter, inga medier, inga kameror. Vänligt, avspänt och ändå högtidligt. Till sist tackade Dylan för sig och försvann bort i korridoren, lika omärkligt som han hade kommit. Den som vill veta mer får gärna ta en titt i Svenska Akademiens julbok som i år handlar om Dylan-äventyret. Bortom mediernas version. Alla här i kväll kommer att få ett exemplar av boken som julgåva.
  När jag nu talar om böcker vill jag gärna nämna något lite mer. I klassikerserien utkom i höstas en volym med essäer och kritik av Per Erik Wahlund i urval av herr Wästberg och med kommentarer av Stina Otterberg, och i det så kallade Minnesbiblioteket Ingvar Anderssons biografi över Franz Berwald, utgiven första gången 1968 i samband med hundraårsminnet av tonsättarens död. Klassikerserien har för övrigt fått ett nytt utseende. Tidigare såg alla omslag likadana ut, elegant grå. Problemet var bara att de inte tålde normalflottiga fingertoppar särskilt bra. Nu har varje nytt omslag en egen färg och en egen illustration. Alla sanna revolutioner börjar med små steg.
  En nytt band av Svenska Akademiens Ordbok kom ut i våras, närmare bestämt band nummer 37. Alla SAOB-nördar och vanliga dödliga gladde sig. Lite statistik kommer här. Den i särklass längsta artikeln i SAOB:s 37:e band är ”vatten”, som omfattar runt 40 boksidor. Som god tvåa – ordet kämpade hårt men fick till sist nöja sig med silvermedaljen – kom ”vit” med 19 sidor. Man kan också roa sig med ett annat långt ord, ”vin”. — Ett av de längsta orden i hela verket är ”rullföringsområdesbefälhavarebefattning”. I band 37 är det längsta ordet ”volymutvidgningskoefficient”.
Förra året lanserade Akademien den första teckenrätta versionen av Svenska Akademiens Ordbok på nätet. Där finns den tillgänglig för alla och envar. Den som vill konsultera Oxford English Dictionary får betala ungefär 3 000 kronor per år. Den som vill konsultera SAOB, ett av världens största ordboksverk, gör det kostnadsfritt. Och vem är det som betalar? Svenska Akademien står för fiolerna. Inte en skattekrona har gått till SAOB. Med tiden har det blivit en mäktig violinkonsert.
  Men det stannar inte här. För några månader sedan lanserade Svenska Akademien en ny webbplats, benämnd ”svenska.se”. Det låter kanske inte så upphetsande. Och initiativet har också passerat under mediernas radar. I själva verket är denna webbplats ett rejält kliv in i framtiden. På bara två månader har webbplatsen haft över en miljon sidvisningar. Här kommer en reaktion:
  ”Det är väldigt kul att ordsökningen slår upp i tre olika ordböcker på samma gång. Jag använder sökfunktionen nästan varje dag som ett hjälpmedel när jag författar. Ibland råkar jag använda något dialektalt ord från Bergslagen, då kommer inte ordet upp i SAOL och SO, men i SAOB -- det roar mig! Så tack för denna satsning! Äntligen en tydlig, stilren, reklamfri och trovärdig sökmotor för svenska språket.”
  Svenska Akademien arbetar för bildning. Det vet vi. Men Akademien arbetar också för folkbildning. Om SAOB och webbplatsen ”svenska.se” inte är ovanligt vackra exempel på folkbildning, ja, då vet jag inte vad folkbildning är.
  Ett annat exempel på Akademiens arbete för samtida folkbildning är utvecklingsprojektet ”Intensivundervisning i svenska för nyanlända skolelever”. Det är ett samarbete mellan Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse och Svenska Akademien, och leds av herr Riad. Under läsåret 2016/2017 planerades i detalj för det som nu har startat, nämligen projektet i praktiken. Ett nittiotal nyanlända skolelever på språkintroduktionsprogrammet, som går på Södra Latin och Nacka gymnasium, genomgår från och med i höst en tvåårig utbildning. Intensiv svenska är grunden i projektet, men dessutom – och det är inget litet dessutom – skall eleverna få undervisning i flertalet av högstadiets övriga ämnen. Målet är att de skall uppnå behörighet till svenskt gymnasium och bli antagna – och det på bara två år. I undervisningen ingår skönlitteratur som en bärande del, som herr Olsson berättade för oss i sitt direktörstal.
  Gustaf III bestämde en gång att Svenska Akademiens uppgift skulle vara att verka för ”svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Jag har svårt att tänka mig något aktuellt projekt som i lika hög grad som detta verkar i stiftarens anda.
  I december träffade vi så årets Nobelpristagare i litteratur, den engelske författaren Kazuo Ishiguro. Det var en nåd att stilla bedja om.
En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Marie-Louise Ekman.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Lennart Sjögren.
Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Östen Dahl.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Johan Svedjedal.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 300 000 kronor, har utsetts Ulrika Wallenström.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Johanna Holmström och Malte Persson med 75 000 kronor vardera.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Paavo Lipponen.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Jonas Brun.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Juta-Tiia Mägi och Anna Savitskaja med 40 000 kronor vardera.
Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Evin Ahmad, Karin Berglund, Gunnar Harding, Oscar Hemer och Lasse Söderberg.
Därutöver har under året ett extra pris på 100 000 kronor tilldelats Jan Malmsjö.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

Jila Mossaed Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
Rikard Wolff Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor,
Charlotte Engelkes, Victoria Olmarker, Julia Przedmojska och Peter Viitanen Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera,
Anna Hallberg Lydia och Herman Erikssons stipendium på 120 000 kronor samt
Gunlög Josefsson Stipendium till Harry Martinsons minne på 70 000 kronor.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Dag Solstad med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 6 april,
Bernadottestipendiet på 120 000 kronor samt två veckors vistelse i Vita villan på Öland till Daniel Pedersen,
Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Theodor Kallifatides och Ulf Lundell samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Steinar Opstad och Linn Ullman,
Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Jan Svensson,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Eivor Sommardahl,
Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Memet Aktürk Drake och Karin Helgesson,
Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Nathan Shachar,
Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Marie Silkeberg,
Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Fredrik Elgh, Lena Johannesson, Göran Stenberg och Ola Wennstedt,
Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Nina Burton,
Schückska priset på 100 000 kronor till Ulf Olsson,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Mikael Johansson,
Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Tore Janson,
Zibetska priset på 70 000 kronor till Max Engman,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Holger Weiss,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Per Arne Tjäder,
Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Aimée Delblanc,
Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur med 100 000 kronor vardera till Anne Marie Bjerg, Nina Fedorova och Leonard Neuger,
Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Enrico Tiozzo,
Svenska Akademiens kritikerpris med 100 000 kronor vardera till Ulf Eriksson och Håkan Lindgren,
Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Anna Bengtsson och Ola Wallin,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Ulf Danielsson och Kristoffer Leandoer,
Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Peter Björkman,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Jenny Edvardsson, Anna Ekerstedt, Fredrik Sandström och Minna Wadman med 50 000 kronor var,
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Stina Hållsten och Jan Svanlund med 40 000 respektive 80 000 kronor,
Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 45 000 kronor till Nils Håkanson, samt slutligen
Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Axel Englund.

Och så sist men inte minst. I kväll har vi bevittnat en historisk händelse. Ständiga sekreteraren hämtade den nya ledamoten i sammanträdesrummet och ledde henne ut i salen, och nu sitter Jayne Svenungsson här i vår krets, från och med nu kallad fru Svenungsson. Denna högtidliga promenad har visserligen företagits många gånger förr i Svenska Akademiens historia. Men att en kvinna leder en annan kvinna ut till vår högtidssammankomst har bara hänt en gång förut, och det var förra året, när fru Stridsberg tog sitt inträde och talade över sin företrädare, Gunnel Vallquist. I år är det första gången en kvinnlig professor leder en annan kvinnlig professor ut till den högtidliga sammankomsten. Jag skulle vilja ansluta mig till herr Olsson och hälsa fru Svenungsson välkommen. Alla sanna revolutioner börjar med små steg. Och så skulle jag vilja rikta en varm hälsning till alla närvarande. Vi har all anledning att känna djup tacksamhet över att ytterligare ett år har förflutit och att vi sitter här alla tillsammans. God jul och gott nytt år!