Tal av Akademiens direktör herr Olsson

”Detta är flyktingarnas planettimma”. Så skriver Nelly Sachs i sin svenska exil i en dikt från 1950-talets början. Hon hade bara några år innan dess börjat ett nytt författarskap i sitt nya hemland, och hon gjorde det med något som hon skulle betrakta som sin egentliga debut, diktsamlingen In den Wohnungen des Todes. Hon var då 56 år gammal. Idag kan vi se hur Sachs ord fått en alltmer brännande aktualitet. Vi lever i flyktingarnas planettimme i en skala som vi aldrig hade kunnat föreställa oss innan krigen i Jugoslavien, Irak eller Syrien bröt ut.
  Men denna sanning har inte bara förändrat våra livsvillkor på ett sätt som vi måste förhålla oss till. Den har också förändrat vår självbild, vårt tänkande och vårt språk. Och vi har fått en flyktinglitteratur, som alltmer är skriven på svenska.
  Detta har verkligen varit till hjälp för oss i Svenska Akademien, när vi under det gångna året har arbetat fram en intensivkurs i svenska språket för nyanlända, en kurs som nu testas på gymnasieskolor i Stockholmstrakten. I den kursen har också litteraturen en given plats, och i det förslag som jag har varit med om att utforma, tillsammans med Ann Boglind och Monica Karlsson, har vi på flera sätt kunnat använda oss av denna nya exillitteratur på svenska. Alltifrån den etablerade Johannes Anyuru till den unge kurden Arkan Asaad, som debuterade 2012 med en roman om dramatiska kulturkrockar. Deras starkt personliga och känsloladdade verk har alla förutsättningar att ge de nyanlända en djup känsla av igenkänning.
  Frågor som dessa författare ställer, gång på gång, är: ”Varifrån kommer jag?”, ”Vart är jag på väg?”. Och inte minst: ”Vad är ett hem?”. Ingen vet detta bättre än den som förlorat det. Rasha Alqasim, född 1989 i Irak, är sedan 2014 flykting i Sverige. I år debuterar hon som poet, i svensk översättning, med samlingen Jag matar kriget med dem jag älskar, som är skriven i hennes fosterland. I en dikt börjar själva hemmet, som hon är på väg att lämna, att resa motstånd. Hon skriver:

Detta är bara ett tillfälligt hem
[…]
Men dörrarna ser annorlunda på saken
Dammiga och sjuka
knackar de på vindens bröst
öppnar sin egen horisont
och inbillar sig att någon återvänt

Vad sorgligt!

Dörrarna fastnar i sina gångjärn
de minns spåren av dem som bodde där.

Den iranska diktaren Jila Mossaed, som kom till Sverige redan 1986 och som har sex diktsamlingar på svenska bakom sig, har skildrat hur själva begreppet ”hem” har lösts upp i exil. Och därmed också den för många grundläggande känsla som vi kallar ”hemlängtan”. Hon skriver:

Det var länge sen
jag längtade hem

Vilket hem
Det måste vara min lägenhet
min lilla balkong
Skyndar dit

Stirrar på den mörklila petunian
den enda som doftar bekant
vill ihågkommas av varje kronblad

Där borta finns inget hem kvar
Vägen dit är förstörd
Vägen till mig själv
är kvar

Jila Mossaed är ett av de bästa exempel vi har på en diktare som inte bara lyckats inleda ett nytt författarskap i exil, utan som har gjort det på det svenska språket.
  Det utmärkande för denna diktning är dess direkta och starkt berörande tilltal, men också, som i Mossaeds fall, dess rikedom på myter och bildvärldar, som den svenska litteraturen för tillfället är rätt fattig på. Kanske kan denna angelägna dikt hjälpa oss att blåsa liv i vår egen samtidspoesi!
  Men det är tydligt hur detta tilltal också är kännbart i det nya berättandet. Vi möter det på ett nästan brutalt rättframt sätt i Evin Ahmads flotta debut i år, En dag ska jag bygga ett slott av pengar. I lyhörda, snabbt nedtecknade och ofta dråpliga fragment berättar hon om sin krokiga väg till färdig skådespelare. Det är när hon tillsammans med andra börjar leka med roller för att förändra sitt eget liv som hennes vandring till teatern tar sin början. Här uppstår en frihetsmån, och det är i friktionen med en ofta fientlig verklighet som språket börjar slå gnistor.
  Något liknande kan sägas om den bosniska journalisten Negra Efendic, som ifjol kom ut med sin prisbelönta bok Jag var precis som du, där hon skildrar sin flykt till Sverige från det sönderfallande Jugoslavien. Hon lyckas så väl kanske just därför att hon skriver ett insisterande presens, där allt som skedde från 1992 fram till skrivandets ögonblick blir lika närvarande för läsaren. Hennes drivkrafter är lika mycket ett stort självförtroende som en okuvlig vilja att få upprättelse.

I vår intensivkurs utgår vi dock inte bara från värdet av igenkänning. De nyanlända behöver också veta något om den kultur som de träder in i och som för de flesta är djupt främmande. Men här uppstår det sällsamma, att det just är flyktingarna som får oss att upptäcka vilka vi är. Att vi exempelvis redan har en litterär tradition som vi borde vara stolta över, fast vi så ogärna talar om den. Vi behöver, uppenbarligen, andra för att se oss själva.
  Negra Efendic beskriver hur hon under skoltiden i Huskvarna lyssnade väl mycket på rockgruppen Kent och Jocke Bergs dystra texter. Men så får hon plötsligt upp ögonen för något motsvarande: Erik Johan Stagnelius passionerade kärleksdikter. Hon skriver: ”Jag läser dem som besatt, om och om igen. Slår upp orden jag inte förstår i ett lexikon. Funderar på vad dikterna betyder och tänker att Stagnelius måste ha älskat den där Amanda väldigt mycket. Jag tänker också att han måste ha varit väldigt olycklig och längtat efter döden. Jag längtar inte efter döden, men jag känner mig olycklig – utan att veta riktigt varför.”
  När hon citerar Stagnelius dikt ”Till förruttnelsen” säger hon: ”det är första gången någonsin som jag funderar på vad en dikt betyder. Och ju mer jag funderar, desto djupare blir den. Innebörden förändras nästan varje gång jag läser.”
  Det finns många andra exempel på liknande möten med svenska klassiker. Den kurdiske journalisten Mustafa Can, som sex år gammal utvandrade till Sverige med sin familj, har beskrivit hur omtumlande det var att komma i kontakt med August Strindbergs diktvärld under besök på biblioteket i Skövde. Och författaren Negar Josephi, som var åtta år när hon kom till Sverige med sin judiska familj på flykt undan förföljelse i Iran, har berättat om hur hon fick tillbaka sitt självförtroende under sina lektioner i svenska på gymnasiet i Storvreta utanför Uppsala. Det var hennes lärare Agneta Gustavsson som där gav liv åt den svenska litteraturens klassiker, alltifrån Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga till Stig Dagermans Ormen.
  Negar Josephi gillade inte allt hon läste, men hon kom till en insikt. Hon skriver: ”Vem har sagt att man måste läsa en litteraturkanon okritiskt? Vem har sagt att den måste vara statisk? […] Kunskap är inte vår fiende. Den ger sammanhang och perspektiv. Frihet.”

Idag talas det mycket om hur skönlitteraturen kan utveckla vår kognitiva inlärning, vår förmåga att tänka och orientera oss i tillvaron. Som dessa tre exempel visar, sker det inte bara med hjälp av vårt förnuft utan med hela vår person, med både tanke och känsla. Här är skönlitteraturen omistlig. Där förflyttar vi oss i tid och rum, och lever oss in i okända världar. Denna förmåga att byta perspektiv gör det möjligt för oss att se oss själva med nya ögon.
  Förutsättningen för dessa möten är förundran, rentav hänförelse. Hänförelsen är lika viktig i populära genrer som i finkulturen, och är själva villkoret för att vi skall bli fullt delaktiga i ett verk. Det är den som får oss att dröja kvar. Samtidigt har den betraktats med misstro i samtida pedagogik, till förmån för det kritiska tänkandet. Men eftersom vi aldrig skulle lära känna litteraturen utan det känslomässiga engagemanget, kan vi ställa frågan: hur skall vi kunna se kritiskt på något om vi aldrig gjort dess bekantskap?
  Den amerikanska litteraturforskaren Rita Felski har framhållit fyra sätt att tillägna sig skönlitteratur, och tre av dem har jag redan berört: att känna igen sig, att vinna kunskap och att förtrollas. Men hon talar också om en fjärde tillägnelse, som kanske är mer oväntad men som vi i vårt arbete funnit anledning att fundera över, nämligen chocken. Den har alltsedan den klassiska grekiska tragedin följt oss i litteraturhistorien, alltifrån Euripides Backanterna till Stephen King. Den är ett märkligt fenomen så tillvida att publiken i vissa genrer måste vara beredd att utstå den smärtsamma retning som chocken ändå är. Chocken kan ses som en motpol till hänförelsen i den meningen att den bryter upp våra förväntningar och försvar. Men när den unga läsaren ryser av välbehag i mötet med vampyrer eller skräckhistorier glider polerna åter samman.
  Man noterar dock att Felski inte talar om flyktingar i sitt resonemang. Ofta är de nyanlända så vana vid chocken som livserfarenhet att den förlorat sin verkan som litteratur. Den har blivit del av ett svårt trauma eller övergått i ren igenkänning och det bara alltför bekanta.
  Även om all läsning av skönlitteratur förutsätter att vi lyckas forcera språkliga och kulturella hinder, är det slående att alla dessa fyra sätt att tillägna sig skönlitteratur kan äga rum över mycket stora tidsavstånd och att de hela tiden samverkar. Hur lätt hänförs vi inte av Sofokles raffinerade gestaltning av Oidipusdramat; hur lätt är det inte att omskakas av hjältens tragiska öde; och hur nödvändigt blir det inte för oss att, i Freuds efterföljd, ställa frågor till texten som handlar om igenkänning och om en fördold kunskap om oss själva. Denna kunskap är i sin tur beroende av allt vi behöver veta om den främmande kultur som dramat växer fram ur. Liknande resonemang kan man föra kring en roman som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas eller Vilhelm Mobergs Utvandrarna, som båda ingår i vår kurs för nyanlända.
  Men vi valde ändå att börja kursens första termin med några sena dikter av Gustaf Fröding, där ordens ljud och klanger är hela saken. Där språket är lek, och inte mening. Vi har tänkt, att vi aldrig kommer så nära språket som när vi själva frambringar det. Därför har vi från början framhållit elevens egenaktivitet, ensam eller i grupp, muntligt eller skriftligt. Att i en bild återge sin upplevelse av en dikt, skriva dagbok under en termin. Att tillsammans med andra öva in en dialog eller skriva en rap och framföra den. Eller skriva ett brev i exil, där upptakten skulle kunna vara Gunnar Ekelöfs ord: ”Jag skriver till dig från ett avlägset land…”.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2017

Svenska Akademiens årshögtid firades onsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Olsson, Akademiens kansler herr Malmqvist, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Svenbro, herr Östergren, herr Wästberg, fru Stridsberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, som utgick från ett citat ur en dikt av Nelly Sachs i hennes svenska exil i början av 1950-talet: ”Vi lever i flyktingarnas planettimme.” Dessa ord har i våra dagar fått en allt större aktualitet, vilket har ”förändrat vår självbild, vårt tänkande och vårt språk. Och vi har fått en flyktinglitteratur, som alltmer är skriven på svenska.” Denna litteratur har haft sin självklara plats i den intensivkurs i svenska språket för nyanlända som Svenska Akademien under det gångna året har arbetat fram och som håller på att utprovas vid olika gymnasieskolor i Stockholmstrakten.

Utmärkande drag hos flyktinglitteraturen är, konstaterade direktören, dels ”dess direkta och allomfattande tilltal”, dels ”dess rikedom på myter och bildvärldar, som den svenska litteraturen för tillfället är rätt fattig på. Kanske kan denna angelägna dikt hjälpa oss att blåsa liv i vår egen samtidspoesi!” Men de nyanlända behöver genom kursen också få veta något om den främmande kultur som de möter här. Och där ”uppstår det sällsamma, att det just är flyktingarna som får oss att upptäcka vilka vi är. Att vi exempelvis redan har en litterär tradition som vi borde vara stolta över, fast vi så ogärna talar om den.”

Aldrig kommer vi dock språket så nära som när vi själva frambringar det, framhöll direktören avslutningsvis. Därför har man i kursen redan från början betonat elevens egenaktivitet, ensam eller i grupp, muntligt eller skriftligt, t.ex. skriva ett brev i exil, där upptakten skulle kunna vara Gunnar Ekelöfs ord: ”Jag skriver till dig från ett avlägset land…”.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade därpå, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Lindgren valt och kallat teologen och kulturskribenten Jayne Svenungsson. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständiga sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »

Därefter tillkännagav direktören, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad litteraturhistorikern Martin Lamm. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: Trasiga geniers frände. Minnesteckningen var författad av herr Espmark, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till herr Svenbro, som läste sin tolkning av Arthur Rimbauds hexameterdikt ”Nu var det vår”.
Läs herr Svenbros tolkning»

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, som föredrog följande berättelse:

Jag skulle vilja börja med att ställa en fråga. Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra -- revolution?
Historiskt sett är en av Svenska Akademiens stora bedrifter att ha beslutat att välja in kvinnor som ledamöter. Det dröjde visserligen 128 år innan Akademien tog detta kliv in i framtiden, men ändå.
I Svenska Akademiens stadgar står inget som uttryckligen förbjuder inval av kvinnor. Ingenting. När de första ledamöterna talade om möjliga inval, resonerade några av dem om Anna Maria Lenngren, en av tidens betydande intellektuella. Samma ledamöter menade dessutom att Hedvig Charlotta Nordenflycht, om hon hade levat, hade varit en självklar kandidat.
  Inget förbjöd alltså kvinnor. Något som däremot talar för att Gustaf III hade tänkt sig enbart manliga ledamöter är en passage i det så kallade stiftelsebrevet: ”Vi vele således härmed […] uprätta, stadfästa och gilla, ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten”.
  År 1914 var det i varje fall dags för den första kvinnan, och det var inte vem som helst. Selma Lagerlöf. Den svenska litteraturens drottning. Den första kvinnliga författaren att tilldelas Nobelpriset i litteratur. Hennes verk hade översatts till en rad språk och hon var känd över snart sagt hela världen. Och så nu: den första kvinnan att ta sitt inträde som ledamot av Svenska Akademien.
  Selma Lagerlöf blev inte överraskad. Frågan från Akademien var väntad. Hon visste vem hon var. Hon förstod sitt värde. Men hon blev förvånad av att få propån just då. Hon hade en del att stå i, mitt uppe som hon var i arbetet med Kejsarn av Portugallien (1914). Hon tackade ja när hon hade fått försäkringar av den framsynte sekreteraren Erik Axel Karlfeldt om att hon självklart skulle fortsätta arbeta alldeles som hon var van. Och så blev det.
  När jag tittar på fotografier från Selma Lagerlöfs tid inser jag att inte mycket har förändrats. Ett sekel har gått, världen är inte densamma, men merparten av de höga ämbetena finns kvar. Men en omständighet i Börssalen är annorlunda. Antalet kvinnliga innehavare av samhällets högsta ämbeten har ökat stort – nu senast utnämndes Antje Jackelén att bekläda ärkebiskopsämbetet och blev därmed den första kvinnan att inneha befattningen.
  För ett sekel sedan, när Lagerlöf tog sitt inträde, 1914, året då första världskriget startade, saknade svenska kvinnor fortfarande rätt att rösta i allmänna val. Det skulle dröja ännu några år. Selma Lagerlöf engagerade sig som så många andra i kampen. Sommaren 1911 höll hon ett tal på temat kvinnlig frigörelse vid den svenska rösträttskongressen och i maj 1917 talade hon vid kvinnorättsmötet. Kampen hade pågått länge, längre än man kan tro. Vi vet det genom historieböckerna och samtida vittnesbörd.
  Själv vet jag det också genom min farmor – hon var en av de många som hade försvurit sig åt kampen. Sigrid Danius, som farmor hette, skrev regelbundet i Falu-Kuriren. Den 14 februari 1906 – hon var då 33 år gammal – publicerade hon ett livfullt kåseri om sitt arbete med att samla in namnunderskrifter. Rubriken löd: ”En dag i den kvinnliga masspetitionens tjänst”. Och det var just vad det var, en gestaltning av hur en dag kunde se ut om man arbetade för kvinnlig rösträtt. Hon hade två småflickor där hemma, Margareta och Anna-Lisa, som hembiträdet fick ta hand om då deras mamma sprang gata upp och gata ned för att samla ihop underskrifter. Fru Danius knackade på hos alla slags människor och besökte varje tänkbar butik:
”Jag har besökt mjölkmagasin och brödbodar, kappaffärer och slöjdbutiker”, skrev hon i Falu-Kuriren, ”jag har stått och hängt i charkuteriaffärer och sybehörsbodar, jag har suttit ned i prydliga små förmak, där jag blifvit bjuden på kaffe, och anställt betraktelser öfver litet av hvarje mellan en silltunna och ett fotogenkärl i en diversehandel.”
  Nu hoppades hon att ”de vita flingorna” – alla namnunderskrifterna på papper -- skulle förvandla sig till en stor och mäktig flod. Hon drömde om den kvinnliga frihetens vår, som hon skrev.
  Tretton år efter kåseriet i Falu-Kuriren kom genombrottet. Den kvinnliga frihetens vår var äntligen här. Sverige fick allmän rösträtt. Den 29 maj 1919 talade Selma Lagerlöf i Stockholm vid en medborgarfest som hade anordnats av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. ”Detta är en dag jag aldrig trodde mig få uppleva”, framhöll hon.
  Den svenska kampen för kvinnlig rösträtt hämtade en hel del inspiration av kvinnorörelsen i USA. Som Susan B. Anthony, som kämpade för kvinnans rättigheter. Hon åtalades för att ha lagt en valsedel i rösturnan vid 1872 års presidentval. Enligt lagen fick bara män rösta. Alltså drogs Susan Anthony inför rätta. Alltså kallade hon till uppror mot männens suveränitet. Hon avslutade sitt flammande tal med dessa ord: ”Den enda fråga som nu återstår att avgöra är: Är kvinnor mänskliga varelser? Och jag kan knappast föreställa mig att någon av våra motståndare har panna att förneka detta. Eftersom kvinnorna är människor, är de också medborgare, och ingen stat har rätt att stifta någon lag eller åberopa någon gammal lag, som kan inkräkta på deras privilegier och rättigheter. Härav följer att varje diskriminering av kvinnorna i de enskilda staternas konstitutioner och lagar i dag är utan giltighet, liksom alla bestämmelser som riktar sig mot negrerna.”
Vi behöver inte älska våra mödrar. Vi behöver inte älska våra förmödrar heller. Men det vore dumt att inte göra det. Jag skulle vilja tacka Selma Lagerlöf, farmor och alla andra som gick före. För vilka är vi? Vi är dvärgar som står på jättars skuldror. Det gäller oss alla, både män och kvinnor. Vi är dvärgar som står på jättars skuldror.
  Om denna höst kommer att gå till historien, vilket jag tror att den kommer att göra, är det därför att striden för jämlikhet tog ytterligare ett steg in i framtiden.

Året som gått har varit händelserikt. -- Bob Dylan besökte Stockholm i april och gav två konserter, och Svenska Akademien arrangerade ett privat möte med Nobelpristagaren. På så sätt fick han ta emot sitt Nobeldiplom och sin guldmedalj. Mötet blev just som vi hade hoppats, bara pristagaren och ledamöter, inga medier, inga kameror. Vänligt, avspänt och ändå högtidligt. Till sist tackade Dylan för sig och försvann bort i korridoren, lika omärkligt som han hade kommit. Den som vill veta mer får gärna ta en titt i Svenska Akademiens julbok som i år handlar om Dylan-äventyret. Bortom mediernas version. Alla här i kväll kommer att få ett exemplar av boken som julgåva.
  När jag nu talar om böcker vill jag gärna nämna något lite mer. I klassikerserien utkom i höstas en volym med essäer och kritik av Per Erik Wahlund i urval av herr Wästberg och med kommentarer av Stina Otterberg, och i det så kallade Minnesbiblioteket Ingvar Anderssons biografi över Franz Berwald, utgiven första gången 1968 i samband med hundraårsminnet av tonsättarens död. Klassikerserien har för övrigt fått ett nytt utseende. Tidigare såg alla omslag likadana ut, elegant grå. Problemet var bara att de inte tålde normalflottiga fingertoppar särskilt bra. Nu har varje nytt omslag en egen färg och en egen illustration. Alla sanna revolutioner börjar med små steg.
  En nytt band av Svenska Akademiens Ordbok kom ut i våras, närmare bestämt band nummer 37. Alla SAOB-nördar och vanliga dödliga gladde sig. Lite statistik kommer här. Den i särklass längsta artikeln i SAOB:s 37:e band är ”vatten”, som omfattar runt 40 boksidor. Som god tvåa – ordet kämpade hårt men fick till sist nöja sig med silvermedaljen – kom ”vit” med 19 sidor. Man kan också roa sig med ett annat långt ord, ”vin”. — Ett av de längsta orden i hela verket är ”rullföringsområdesbefälhavarebefattning”. I band 37 är det längsta ordet ”volymutvidgningskoefficient”.
Förra året lanserade Akademien den första teckenrätta versionen av Svenska Akademiens Ordbok på nätet. Där finns den tillgänglig för alla och envar. Den som vill konsultera Oxford English Dictionary får betala ungefär 3 000 kronor per år. Den som vill konsultera SAOB, ett av världens största ordboksverk, gör det kostnadsfritt. Och vem är det som betalar? Svenska Akademien står för fiolerna. Inte en skattekrona har gått till SAOB. Med tiden har det blivit en mäktig violinkonsert.
  Men det stannar inte här. För några månader sedan lanserade Svenska Akademien en ny webbplats, benämnd ”svenska.se”. Det låter kanske inte så upphetsande. Och initiativet har också passerat under mediernas radar. I själva verket är denna webbplats ett rejält kliv in i framtiden. På bara två månader har webbplatsen haft över en miljon sidvisningar. Här kommer en reaktion:
  ”Det är väldigt kul att ordsökningen slår upp i tre olika ordböcker på samma gång. Jag använder sökfunktionen nästan varje dag som ett hjälpmedel när jag författar. Ibland råkar jag använda något dialektalt ord från Bergslagen, då kommer inte ordet upp i SAOL och SO, men i SAOB -- det roar mig! Så tack för denna satsning! Äntligen en tydlig, stilren, reklamfri och trovärdig sökmotor för svenska språket.”
  Svenska Akademien arbetar för bildning. Det vet vi. Men Akademien arbetar också för folkbildning. Om SAOB och webbplatsen ”svenska.se” inte är ovanligt vackra exempel på folkbildning, ja, då vet jag inte vad folkbildning är.
  Ett annat exempel på Akademiens arbete för samtida folkbildning är utvecklingsprojektet ”Intensivundervisning i svenska för nyanlända skolelever”. Det är ett samarbete mellan Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse och Svenska Akademien, och leds av herr Riad. Under läsåret 2016/2017 planerades i detalj för det som nu har startat, nämligen projektet i praktiken. Ett nittiotal nyanlända skolelever på språkintroduktionsprogrammet, som går på Södra Latin och Nacka gymnasium, genomgår från och med i höst en tvåårig utbildning. Intensiv svenska är grunden i projektet, men dessutom – och det är inget litet dessutom – skall eleverna få undervisning i flertalet av högstadiets övriga ämnen. Målet är att de skall uppnå behörighet till svenskt gymnasium och bli antagna – och det på bara två år. I undervisningen ingår skönlitteratur som en bärande del, som herr Olsson berättade för oss i sitt direktörstal.
  Gustaf III bestämde en gång att Svenska Akademiens uppgift skulle vara att verka för ”svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Jag har svårt att tänka mig något aktuellt projekt som i lika hög grad som detta verkar i stiftarens anda.
  I december träffade vi så årets Nobelpristagare i litteratur, den engelske författaren Kazuo Ishiguro. Det var en nåd att stilla bedja om.
En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Marie-Louise Ekman.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Lennart Sjögren.
Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Östen Dahl.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Johan Svedjedal.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 300 000 kronor, har utsetts Ulrika Wallenström.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Johanna Holmström och Malte Persson med 75 000 kronor vardera.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Paavo Lipponen.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Jonas Brun.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Juta-Tiia Mägi och Anna Savitskaja med 40 000 kronor vardera.
Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Evin Ahmad, Karin Berglund, Gunnar Harding, Oscar Hemer och Lasse Söderberg.
Därutöver har under året ett extra pris på 100 000 kronor tilldelats Jan Malmsjö.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

Jila Mossaed Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
Rikard Wolff Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor,
Charlotte Engelkes, Victoria Olmarker, Julia Przedmojska och Peter Viitanen Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera,
Anna Hallberg Lydia och Herman Erikssons stipendium på 120 000 kronor samt
Gunlög Josefsson Stipendium till Harry Martinsons minne på 70 000 kronor.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Dag Solstad med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 6 april,
Bernadottestipendiet på 120 000 kronor samt två veckors vistelse i Vita villan på Öland till Daniel Pedersen,
Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Theodor Kallifatides och Ulf Lundell samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Steinar Opstad och Linn Ullman,
Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Jan Svensson,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Eivor Sommardahl,
Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Memet Aktürk Drake och Karin Helgesson,
Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Nathan Shachar,
Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Marie Silkeberg,
Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Fredrik Elgh, Lena Johannesson, Göran Stenberg och Ola Wennstedt,
Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Nina Burton,
Schückska priset på 100 000 kronor till Ulf Olsson,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Mikael Johansson,
Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Tore Janson,
Zibetska priset på 70 000 kronor till Max Engman,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Holger Weiss,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Per Arne Tjäder,
Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Aimée Delblanc,
Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur med 100 000 kronor vardera till Anne Marie Bjerg, Nina Fedorova och Leonard Neuger,
Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Enrico Tiozzo,
Svenska Akademiens kritikerpris med 100 000 kronor vardera till Ulf Eriksson och Håkan Lindgren,
Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Anna Bengtsson och Ola Wallin,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Ulf Danielsson och Kristoffer Leandoer,
Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Peter Björkman,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Jenny Edvardsson, Anna Ekerstedt, Fredrik Sandström och Minna Wadman med 50 000 kronor var,
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Stina Hållsten och Jan Svanlund med 40 000 respektive 80 000 kronor,
Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 45 000 kronor till Nils Håkanson, samt slutligen
Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Axel Englund.

Och så sist men inte minst. I kväll har vi bevittnat en historisk händelse. Ständiga sekreteraren hämtade den nya ledamoten i sammanträdesrummet och ledde henne ut i salen, och nu sitter Jayne Svenungsson här i vår krets, från och med nu kallad fru Svenungsson. Denna högtidliga promenad har visserligen företagits många gånger förr i Svenska Akademiens historia. Men att en kvinna leder en annan kvinna ut till vår högtidssammankomst har bara hänt en gång förut, och det var förra året, när fru Stridsberg tog sitt inträde och talade över sin företrädare, Gunnel Vallquist. I år är det första gången en kvinnlig professor leder en annan kvinnlig professor ut till den högtidliga sammankomsten. Jag skulle vilja ansluta mig till herr Olsson och hälsa fru Svenungsson välkommen. Alla sanna revolutioner börjar med små steg. Och så skulle jag vilja rikta en varm hälsning till alla närvarande. Vi har all anledning att känna djup tacksamhet över att ytterligare ett år har förflutit och att vi sitter här alla tillsammans. God jul och gott nytt år!