SAOL och tidens flykt

Svenska Akademiens ordlista (SAOL) är den lilla blå ordlistan som visar hur ord stavas och böjs och uttalas, och ofta vad de betyder. I år (2015), när ordlistan fyller 141 år, kommer fjortonde upplagan ut. Ordlistan har en större släkting, Svenska Akademiens ordbok (SAOB) med helt annat syfte, nämligen att historiskt beskriva orden i svenskan sedan 1520-talet. Men ordlistan är faktiskt äldre än den historiska ordboken, som kom ut med sitt första häfte 1893 och nu befinner sig på bokstaven V. Första upplagan av SAOL kom ut 1874.

En annan släkting till SAOL är Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO), som är en mer omfångsrik nutidsordbok än SAOL med utförliga ordförklaringar, rikligt med språkexempel, etymologier m.m.

Den som räknas som andlig far till ordlistan var Johan Erik Rydqvist, historisk lingvist vid mitten av 1800-talet, författare till "Svenska språkets lagar" och ledamot av Svenska Akademien. I en kritisk granskning av arbetet på ordboken formulerar han idén bakom ordlistan. Av olika skäl, menade han, hade "Akademien varit betänkt på utarbetande af ett slags ram till Ordboken, en utförlig ordlista; utan ordförklaring, härledning och andra lexikaliska omdömen, men med angifvande af ordens kön, böjning och dylika formella bestämningar, i enlighet med våra dagars språkgranskning". Ett av de skäl till ordlistan som han inte nämnde var säkerligen de pågående stavningsdiskussionerna med utgångspunkt i det Nordiska rättstavningsmötet (1869). Rydqvist intog med sin historiska språksyn en konservativ hållning till strävandena att förändra stavningen i riktning mot det rådande uttalet. På andra sidan stod "nystavarna" (med starka förespråkare som Adolf Noreen) som eftersträvade en långtgående anpassning av stavsättet. 

Rydqvist pekar i första upplagan av ordlistan (1874) - kanske med en snegling åt nystavarna - på "något för stor rörlighet och vexling, för stora eftergifter åt det enskilda tycket, hvad angår det nuvarande språkets formella sida, till en del grammatiska men än mer ortografiska". Rydqvist kom med sin etymologiserande språksyn att prägla de första upplagorna av ordlistan. Efter honom var det Esaias Tegnér d.y. som med större förståelse för anpassning mellan tal och skrift lotsade ordlistan förbi blindskären i den upprörda stavningsdebatt som pågick omkring sekelskiftet. När Akademien motsatte sig flera av de ändringar som infördes i och med rättstavningsreformen 1906 (bl.a. stavningen fött, gott istället för födt, godt) så var det nära att Akademiens ordlistor hamnade på efterkälken. Skolorna anammade snabbt den nya stavningen och Akademien tvingades att i all hast sammanställa en "Ordförteckning" (1916) med den nya stavningen för att inte bli överflyglad av andra ordlistor på marknaden. 

Efter denna första stormiga tid kring sekelskiftet har ordlistan kommit ut med längre tidsintervaller (1923 - 1950 - 1973 - 1986 - 1998 - 2006) och alltmer anpassats till bruket. SAOL har tagit till sig de tänkvärda ord som uttalades av Anders von Höpken i sitt inträdestal i Svenska Akademien 1786: "Det står ej uti vår magt att skapa et annat språk än folket i allmänhet talar". Tidens gång i SAOL avspeglas på många olika plan. Det mest uppenbara är ordförrådets förändring, kopplingen mellan de nya orden och de nya tingen. När det gällde att översätta computer till svenska på 1940-talet så bestämde man sig i nionde upplagan, U9 (1950), för termen matematikmaskin. I slutet av femtitalet gick man över till datamaskin och så småningom också dator. Alla tre orden finns med i U10 (1973) men det första saknas i U11 (1986) 

Så ser det ut varhelst vi sätter ner spaden. Begreppet "cykel" återgavs äldst med velociped som hade stor utbredning på 1870-talet och återges i U6 (1889). Där återfinns också den enda sammansättningen, nämligen velocipedryttare (U6-U8). I U7 (1900) finns bl.a. efterlederna -ridt, -stall, -åkare. I U9 (1950) har vi bara två sammansättningar kvar: -ordonnans och -trupp med tillägget att "i övrigt användas vanligen sammansättningar med cykel". I U10-11 är velociped betecknat som ålderdomligt. 

En konkurrent till velociped var bicykel (med varierande uttal) som dök upp i U7 åtföljt av bicykelryttare och bicyklist. På 1890-talet dyker så den segrande konkurrenten cykel upp, så småningom (i U9) med ett sextiotal sammansättningar. 

Men förändringarna kan studeras inte bara hos enskilda ord utan också hos grupper av ord. En sådan grupp är de främmande orden. I U1 säger Rydqvist i förordet: "Främmande ord hafva till ett högst ringa antal upptagits; de flesta bland dessa är sådana, som finnas i vars mans mun". Här saknas vanliga ord som absolut, abstrakt, analys, antik, aptit, attack. Det är först i U6 (1889), präglad av Esaias Tegner d.y., som vanliga främmande ord kom in i större utsträckning, ord som minus, plus, politik, poesi etc. I U7 öppnas dörrarna på vid gavel för främmande ord. I senare upplagor fortsätter detta: ett ord som tas in i ordlistan bedöms inte efter varifrån det kommer utan om det används. 

Synen på lånordens stavning har också förändrats under resans gång. Redan Leopold (i sin stavningslära från 1801) rekommenderade att franska ou skulle återges med u i ord som bukett, kupp, uvertyr. Franska ord med ou återges också på detta sättet (med vissa undantag) fram till U9, Pelle Holms upplaga från 1950). Holm rekommenderar regeln att ord där franska ou fortfarande uttalas som u skrivs u (bukett osv.) men där de uttalas som o bibehåller den franska stavningen (bourgogne, kamouflera). Förslaget avspeglar en tendens som har blivit allt starkare: att låta internationella ord behålla ursprungslandets stavning. Utvecklingen kan studeras i räckor som vinersnitsel (U8); vinersnitsel el. wienerschnitzel (U9); wienerschnitzel (U10). 

Orsaken till utvecklingen är naturligt nog en stigande kunskap om hur orden ser ut i det långivande språket. Detta gäller inte minst behandlingen av engelska lån. När svenskan lånade det engelska ordet tape ”klisterremsa” på 1950-talet så förvandlades det snabbt till svenska tejp. Men när vi några årtionden senare från samma land lånade samma ord i betydelsen ”magnetband” så var omvandlingen redan inte längre självklar. Kunskapen om engelskan har gjort oss mindre benägna att acceptera utländska ord i svenska kläder. 

En viktig del av arbetet på ordlistan har gällt s.k. dubbelformer: hur förhåller sig varianter som amerikan-amerikanare, timme-timma, ska-skall, kamouflera-camouflera för att inte tala om rave-rejv? Hur äldre redaktörer gjorde härvidlag är svårt att förstå för den som har tillgång till den sky av vittnen som en modern språkbank ställer till förfogande. Språkbanken vid Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet visar t.ex. att relationen mellan ska och skall på 1960-talet var ca 1:7. Tittar man på sökmotorn Google idag (de svenska texterna) är relationen 3:1. Vad vore lexikografi idag utan närmast obegränsad tillgång till text?