Kaj Schueler om 1969 års Nobelpris

Striden om 1969 års Nobelpris ledde till en nyordning som gav Akademien all makt. Kaj Schueler har läst de nu offentliggjorda handlingarna kring valet av Samuel Beckett och konstaterar att om De aderton för 50 år sedan bråkade internt, så riskerar sprickor i dag att bli offentliga.

Det var djup oenighet i Svenska Akademiens Nobelkommitté vid valet av 1969 års Nobelpristagare. Fyra ledamöter ställde sig bakom Samuel Beckett och två föredrog fransmannen André Malraux. Motsättningarna kanaliserades framför allt genom Nobelkommitténs ordförande Anders Österling (för Malraux) och ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierow (för Beckett).

Men det stannade inte vid det. På mer eller mindre principiella grunder avrådde Österling Akademien att välja Beckett, vilket även Gierow gjorde med Malraux. Österling menade att det skulle skämma ”pristagarserien” om en författare av den storleksordningen inte fanns med. Gierow däremot ser ett pris till Malraux som politiskt. Han skräder inte orden om hans inflytande över det kulturella livet i Frankrike.

”Han har inte sällan visat sig i stånd att göra det i en anda av maktmänniska som kommit åsiktsförtrycket så nära som någonsin skett utanför diktaturstaterna.”

Denna litterära såväl som principiella strid fick avgörande betydelse för Nobelkommitténs arbete de kommande åren.

Kommitténs ledamöter var däremot överens om att ledamöterna skulle skriva var sina utlåtanden och överlämna beslutet helt och hållet åt Svenska Akademien i plenum. Och som vi vet föll valet på Samuel Beckett ”för en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning”. Kjell Espmark skriver i boken ”Litteraturpriset” att sprickan också fick till följd att Anders Österling, trots att han var ordförande i kommittén, avstod från att hålla presentationstalet till pristagaren. Talet hölls av Karl Ragnar Gierow.

Samtidigt behandlade Nobelkommittén ett annat mycket känsligt ärende. För första gången föreslogs nämligen Aleksandr Solzjenitsyn – bland annat av Svenska Pen genom Per Wästberg – till Nobelpriset i litteratur. Dock såg sig kommittén tvungen att redan nu avvisa kandidaturen på grund av tidigare dåliga erfarenheter med den sovjetiska regimen. De skriver:

”Tyvärr skulle dock en välförtjänt belöning i detta fall med alla säkerhet få tragiska konsekvenser för den sovjetryske författaren i likhet med Nobelpriset till Pasternak. Kommittén beklagar uppriktigt att den på grund härav icke kan förorda förslaget.”

En uppfattning som Svenska Akademien inte höll fast vid då Solzjenitsyn belönades året därpå.

Samuel Beckett, som föreslogs första gången till Nobelpriset 1957, var en kontroversiell kandidat från början. När han 1963 föreslogs igen placerades han på korta listan, vilket föranledde Anders Österling att avråda på principiella grunder. Han skrev då och vidhöll denna uppfattning ända fram till 1969:

”Beträffande Beckett, /…/ uppställer sig den allvarliga frågan om ett författarskap av denna demonstrativa negativistiska eller nihilistiska karaktär skall anses motsvara Nobelprisets ideella intentioner. Det kan visserligen argumenteras, att hans dramer bakom sina deprimerande motiv gömmer ett hemligt försvar för det mänskliga, låt vara att det blott kommer till ironiskt och indirekt uttryck. Även om en sådan tolkning är möjlig, med uppbjudande av mer eller mindre subtilt och långsökt resonemang, kvarstår dock det faktum, att hela Becketts genre erbjuder minsta möjliga stimulus för den hotade livskänslan i vår samtid. I flertalets ögon förblir den en artistiskt iscensatt spökdiktning, präglad av ett bottenlöst förakt för människans villkor.”

Då var kommittén överens även om Karl Ragnar Gierow reserverade sig för ”en mera positiv värdesättning” av författarskapet. Så förmodligen var det en mycket nöjd Karl Ragnar Gierow som meddelade omvärlden att Beckett var Nobelpristagare. Till saken hör också att Gierow i början av 1960-talet, som chef på Dramaten, hade valt att sätta upp den då ganska okände Beckett. Beckett slog igenom 1953 med ”En attendant Godot”. 1954 sattes pjäsen upp på Uppsala stadsteater under titeln ”Vi väntar på Godot”. Med i föreställningen var Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg, som tolv år senare skulle göra stor succé i andra roller, men i samma pjäs på Dramaten. Beckett, vars romaner ”Molloy”, ”Malone dör” och ”Den onämnbare” fanns i svensk översättning av Lill-Inger Eriksson, hade alltså under senare hälften av 1960-talet också en stark ställning i Teatersverige.

Beckett tackade ja till Nobelpriset, men sade omedelbart nej till att komma och ta emot priset eller hålla en Nobelföreläsning. I sitt utlåtande till Akademien argumenterade – liksom i presentationstalet – Gierow mot synen på Beckett som en pessimismens och svartsynens kolportör. Gierow skriver att det vore beklagligt för priset och Akademien om man

”totalt underlät att beakta en så genomgripande och väsentlig förnyelse och att därvid ingen tänkbar medtävlare kan mäta sig med Beckett i konstnärlig lidelse, konsekvent målsättning, skakande kraft och djup mänsklighet. Det sista är givetvis inte det minst viktiga: Becketts patos. Svartsynen i hans diktning är, så som jag upplever den, inte uttryck för livsfientlighet och nihilism utan tvärtom för en in i hjärteroten sårad idealitet. Han skildrar det mänskliga så som vi alla sett det, i den stund det fått utstå sin svåraste kränkning, och han söker förnedringens botten med en livstro, trots allt, ty även där, kanske främst där, finns möjligheten till en upprättelse. Därur hämtar hans verk sin renande styrka, och i den långa raden av Nobelpristagare är han i mina ögon en av de få, vars dikt är märkt av ideal.”

På grund av de uppkomna motsättningarna inleder Gierow emellertid sitt utlåtande med mer principiella tankar kring arbetet med Nobelpriset. Han skriver att ”Ak:n [Akademien] i en hel del avgörande frågor skulle vara enig är i praktiken nära nog otänkbart, i princip inte ens önskvärt”. För, resonerar han, om Akademien var så likriktad att alla alltid var överens skulle man ha misskött invalen. Hans ord ekar onekligen med våldsam kraft in i framtiden. Han säger vidare att

”inom ramen för dess verksamhet bör så många grenar och stämningar av betydelse i vårt samtida liv som möjligheter medger vara företrädda och få göra sin röst hörd. I motsatt fall hamnar Ak som institution oundvikligen i ett madrasserat vacuum.”
Han avvisar skarpt att de konflikter som uppstår är av personlig art. Värden och värderingar ligger till grund för olika uppfattningar, och så måste det vara. Därför tycker Gierow att årets modell, som föreslagits av Österling, med utlåtanden av varje enskild medlem av Nobelkommittén kan vara en väg gå i framtiden. Fördelen med detta är enligt honom att därigenom hålls möjligheten öppen att ”en enda reservant kan vinna Ak:ns majoritet för sin åsikt”. När Gierow våren 1970 utses till ordförande i Nobelkommittén genomförs denna nyordning. Med andra ord: All makt åt Akademien.

I den nya ordning som 2019 tvingades fram hade Nobelkommitténs makt över valet av Nobelpristagare stärkts och det krävdes ett enhälligt förslag. Det är förstås även intressant att läsa 1969 års handlingar i ljuset av de senaste årens diskussion om Svenska Akademien och Nobelpriset. Efter Nobelstiftelsens hot om att ta ifrån Akademien priset och krav på externa medlemmar i Nobelkommittén har framför allt Akademiens inflytande över priset begränsats. I den nya ordning som 2019 tvingades fram hade Nobelkommitténs makt över valet av Nobelpristagare stärkts och det krävdes ett enhälligt förslag. Med Anders Olssons ord:

”Det är fortfarande Akademiens ledamöter som väljer pristagare, men det är kommittén som föreslår /…/ pristagarna och som formulerar ett gemensamt utlåtande med en utförlig motivering."

Riskerna med den nya ordningen – också det i jämförelse med Gierows principer – är ju att sprickorna och motsättningarna i Nobelarbetet blir offentliga, som till exempel Peter Englunds beslut att bojkotta prisutdelningen till Peter Handke. 1969 bråkade man internt, men utåt och inför pristagaren höll man tyst.

I och med Nobelpriset 1969 hade Anders Österlings (1884–1981) långvariga och betydande inflytande över Nobelpriset – både i egenskap av ständig sekreterare och som ordförande i Nobelkommittén – begränsats. Österling var nu 85 år och hade varit ledamot av Akademien sedan 1919 och en av de viktigaste spelarna i moderniseringen av Nobelpriset efter andra världskriget. Han hade kämpat hårt för att författare, som med Kjell Espmarks kategorisering kallades banbrytare, skulle gynnas. Kanske hade tiden sprungit ifrån honom. Han lämnade ordförandeskapet, men stannade i en Nobelkommitté där de yngre ledamöterna, som Gierow, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist och några år senare Johannes Edfeldt, blev tongivande aktörer.

Kaj Schueler

[Artikeln först publicerad i SvD, Under strecket, 2020-01-02 med rubrik: "Resultatet av bråket: Akademien fick all makt".]