Eyvind Johnson (1900-1976)

 

Foto: Lennart Nilsson

Eyvind Johnson föddes den 29 juli 1900 i Överluleå socken (Norrbottens län) som son till stenarbetaren Olof Jonsson och Cevia Gustafsdotter.

Johnson prövade först olika sysselsättningar på skilda platser i Norrbotten och kom 1919 till Stockholm, där han försörjde sig som diversearbetare och som skribent i vänsterpolitiska tidskrifter. Efter vistelse i Tyskland och Frankrike 1921–23 gjorde han sin litterära debut 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna. Han var bosatt i Frankrike 1925–30 och i Schweiz och England 1947–50. Han var ordförande i Ord och Bild 1961–65 och ledamot av Dramatiska teaterns styrelse 1962–70.

Johnsons litterära produktion består huvudsakligen av romaner, däribland Stad i mörker (1927), Stad i ljus (1928), Kommentar till ett stjärnfall (1929), den självbiografiska Romanen om Olof (1934–37), trilogin Krilon (1941–43, en ”kommentar till världsläget”), Strändernas svall (1946, en omdiktning av Odysséen), Drömmar om rosor och eld (1949), Molnen över Metapontion (1957), Hans nådes tid (1960), Livsdagen lång (1964), Favel ensam (1968) och Några steg mot tystnaden (1973). Johnson utgav också novellsamlingarna Än en gång kapten! (1934) och Sju liv (1944) samt reseskildringen Spår förbi Kolonos (1961).

Johnson invaldes i Svenska Akademien den 11 april 1957 på stol 11 efter Nils Ahnlund och tog sitt inträde den 20 december samma år. Han var ledamot av Nobelkommittén 1959–72 och tilldelades alltså själv Nobelpriset 1974 med motiveringen "för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst".

Eyvind Johnson avled efter en tids sjukdom i augusti 1976, knappt två år efter att han tilldelats Nobelpriset. Här är Lars Gyllenstens uttalande om honom för Dagens Eko den 25 augusti 1976: