Harry Martinson (1904-1978)

 

Foto: Harald Borgström (via Wikimedia Commons)

Harry Martinson föddes 6 maj 1904 i Jämshögs socken (Blekinge län) som son till sjökaptenen Martin Olofsson och Betty Svensson. Han blev tidigt föräldralös, gick till sjöss vid 16 års ålder och förde under ett tiotal år en vagabonderande tillvaro utomlands. I slutet av 20-talet tvingades han av hälsoskäl ge upp sjömanslivet och levde därefter av sitt författarskap.

Martinsons debut ägde rum 1929, dels i antologin Fem unga, dels med den egna diktsamlingen Spökskepp, som följdes av bl.a. Nomad (1931), Natur (1934), Passad (1945), Cikada (1953), Aniara (1956), Gräsen i Thule (1958) och Vagnen (1960). Bland Martinsons prosaböcker kan nämnas de självbiografiska romanerna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936), luffarromanen Vägen till Klockrike (1948), reseböckerna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl (1933) samt naturskildringarna Svärmare och harkrank (1937), Midsommardalen (1938) och Utsikt från en grästuva (1963). I Verklighet till döds (1940) och Den förlorade jaguaren (1941) kritiseras den moderna civilisationens avigsidor. Martinson skrev även radiopjäser och skådespelet Tre knivar från Wei (1964). Han invaldes i Akademien 17 mars 1949 på stol 15 efter Elin Wägner och tog sitt inträde 20 december samma år.

Han tilldelades 1974 års Nobelpris i litteratur med motiveringen "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos".

 

Lyssna till Harry Martinson

Nedan kan du höra Martinson själv berätta om hur hans författarbana inleddes (ur SVT:s dokumentär Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt):