Mottagandet

1974 års Nobelpris i litteratur hör utan tvekan till de mest omdiskuterade här i Sverige. Samtidigt har det kanske aldrig funnits en lika märkbar kontrast mellan det nationella och internationella bemötandet som detta år. Frågan blir sålunda vilket som var mest provinsiellt – pristagarvalet eller kritiken mot det.
 
Ryktet om att priset skulle gå till de två svenskarna hade redan i förväg nått den svenska pressen. Synpunkterna på att Akademien planerade dela ut priset till egna ledamöter var starka, och reaktionerna på det fattade beslutet blev som bekant hetsiga. Utöver huvudbudskapet att det var fel av Akademien att belöna sina egna ledamöter framfördes också åsikten att svenskar var överrepresenterade i listan över Nobelpristagare samt att Johnson och Martinson var nästan helt okända utomlands.

Etablerade röster dominerade mediedebatten som kom att ta sig formen av något vi idag skulle kalla ett drev, och som fick olyckliga konsekvenser på sikt. Till de mest tongivande kritikerna hörde Olof Lagercrantz och Sven Delblanc. Inte minst har den senares artikel "Ett katastrofalt beslut", publicerad i Expressen den 3 oktober 1974, ofta åberopats i sammanhanget.

Gräver man i arkiven framkommer dock att opinionen inte var fullt så entydig. Beslutet ansågs inte av alla så provinsiellt som det framlyftes i de stora svenska tidningarna. Det finns källor som speglar även andra uppfattningar och reaktioner på 1974 års litteraturpris än de som blivit de allmänt ihågkomna. Några av dem lyfter vi fram här.

Efter tillkännagivandet av årets litteraturpris den 3 oktober 1974 strömmade, som ofta, synpunkter in till Svenska Akademiens kansli i form av brev och inskickade pressklipp från både privat- och offentliga personer. Nedanstående klipp kommer från den franska tidningen La Nouvelle République och sändes till Akademien i ett brev från Frankrike signerat Rudolf Kalderén. Han uttrycker förvåning över den svenska pressens rapportering om att pristagarna skulle vara okända utomlands: "Varken Eyvind Johnson eller Harry Martinson tycks vara okända för kulturellt intresserade människor i denna vackra del av Frankrike". Utöver att presentera pristagarna konstaterar artikeln det ovanliga i att priset delas mellan två mottagare samt det unika i att det delas mellan två av Akademiens egna ledamöter. Därtill påtalas att detta avsteg från rutinerna är rättvist, då både Johnson och Martinson är remarkabla representanter för den moderna svenska litteraturen.

 

Utländsk press tenderade att ge en mer neutral rapportering, även om den svenska vreden ibland fick eko utomlands. New York Times rapporterar sakligt att de två svenskarna är de första sedan Pär Lagerqvist fick priset 1951. Det rapporteras också om den inhemska kritiken med citat från Sven Delblancs artikel, men även författaren Karl Vennberg, positiv till priset, citeras: ”Now that I am forced to think back, he said, I find that if I myself had a Nobel prize to give, I would have been prepared to give Harry Martinson one as far back as 1932.”

Och även i den svenska pressen framkom både mer nyanserade och även positiva inställningar. Till exempel publicerade Svenska Dagbladet en enkät ställd till ett antal litteraturkännare, bland andra PC Jersild och ett antal professorer, i vilken slutsatsen var att Svenska Akademien gjort ett utmärkt val av litteraturpristagare. 

 

Nomineringar

Även om det överraskade många att priset gick till två av Akademiens egna ledamöter är det värt att notera att såväl Johnson som Martinson hade varit nominerade i flera år – både inom och utom Akademien.

Mellan åren 1964 och 1974 föreligger tolv nomineringar av Harry Martinson, av vilka sju var av externa förslagsställare.
Länk till Nomineringsdatabasen: https://www.nobelprize.org/nomination/archive/show_people.php?id=5958

Eyvind Johnson var även han nominerad tolv gånger, första gången 1962. Av hans nomineringar kom fem utifrån.
Länk till Nomineringsdatabasen: https://www.nobelprize.org/nomination/archive/show_people.php?id=12669

Ett par exempel ur nomineringsskörden:

 

Brev från när och fjärran

Bokmässan i Frankfurt betraktades redan 1974 som den största årligen återkommande bokmässan. Den arrangeras vanligen under hösten, inte sällan i nära anslutning till tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur. I ett brev från författaren och journalisten Sigrid Kahle (1928–2013) mottager Akademiens sekreterare Karl Ragnar Gierow en rapport från mässan och årets Nobelprismottagande: ”Vi kommer just från Bokmässan i Frankfurt, där jag inte hörde någonting annat än gillande kommentarer från förläggare och författare. Deras bilder och hastigt framskaffade böcker mötte ögat överallt.”

Georg Klein (1925–2016) var professor vid Karolinska institutet och pionjär inom cancerimmunologi. Han var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, Karolinska Institutets Nobelförsamling samt ledamot i National Academy of Science, USA. Han blev under senare år även känd som författare och essäist. Klein kommenterade 1974 års pris i ett brev från december 1974 till Lars Gyllensten. Han skrev:

"Jag blev enormt glad för Svenska Akademiens beslut i år. Som icke infödd svensk, har jag kanske ett visst perspektiv, givetvis på ett helt lekmannamässigt sätt, när jag ser på den för mig kända svenska litteraturen. Inom den begränsningen är jag helt övertygad om att Eyvind Johnson och Harry Martinson är jämförbara med de största författarna i världslitteraturen. Jag läste därför en del av tidningsreaktionerna först med förvåning, sedan med vrede och avsky. Kan man verkligen inte bli glad för att man har författare av denna storleksordning, utan reservationer?"

Från det svenska generalkonsulatet i Rio de Janeiro kom likaledes en positiv rapport från den brasilianska PEN-klubben som hyllat pristagarna under en tillställning där bland annat brasilianska skribenter och kulturpersoner närvarat.

I ett brev till Nobelkommitténs ordförande Anders Österling, daterat den 9 september 1965, tar sig ledamoten Erik Lindegren närmast profetiskt an an den kommande kritiken: "Akademien har sedan länge varit utomordentligt restriktiv med belöning av svenska författare. Själv skulle jag gärna se ett Nobelpris delat mellan Eyvind Johnson och Harry Martinson. Det är verkligen motsatsen till allt provinsiellt."

Läs vidare

För en mer omfattande sammanfattning av reaktionerna på 1974 års Nobelpris i litteratur rekommenderas Johan Svedjedals genomgång i kapitel 29 av boken Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv.