Han fick Nobelpris trots ”kommunist­propaganda”

Det var med viss ambivalens en majoritet av Nobelkommitténs ledamöter ställde sig bakom valet av Pablo Neruda som 1971 års Nobelpristagare i litteratur. Konkurrensen var tuff med namn som Patrick White, W H Auden, André Malraux och Eugenio Montale, som alla placerats på korta listan. White (1973) och Montale (1975) skulle senare prisas.

På grund av den nyordning som Karl Ragnar Gierow introducerat sedan han blev ordförande i kommittén gav var och en av de fem ledamöterna ett utlåtande med prioriteringar som sedan Akademien hade att ta ställning till. Detta innebar i praktiken att Nobelkommittén hade överlämnat större inflytande över valet till Svenska Akademien i plenum.

Pablo Neruda förordades livligast av ledamöterna Lars Gyllensten och Artur Lundkvist, som sedan han kom med i Nobelkommittén 1969 förordat Neruda. Henry Olsson och kommitténs ordförande Karl Ragnar Gierow var däremot något svalare i sin tillskyndan. Gierow ansåg att W H Auden (den under hela 1960-talet i sista stund ratade) var lika värd att belönas vid detta tillfälle. Direkt negativa var både Anders Österling, som flera gånger tidigare haft invändningar mot Neruda, och Eyvind Johnson, som inte ens hade med honom på sin korta lista.

Knut Ahnlund, som då inte var ledamot av Svenska Akademien, var emellertid adjungerad till Nobelkommittén som sakkunnig med bland annat spansk litteratur som specialitet. Hans omfattande utlåtande och beskrivning av detta yviga författarskap vägde tungt vid beslutet. Om man ska peka ut enskilda namn bakom ett Nobelpris så är det i det här sammanhanget två namn som sticker ut: Lundkvist och Ahnlund. Karl Ragnar Gierow uttryckte det med en intagande bild:

”Att komma fram till ett sammanfattande omdöme om hans verk är för mig lika omöjligt som att simma över Amazonfloden. Tack vare de utomordentliga korkdynor, varmed herr Lundkvist och prof Ahnlund bisprungit den nödställde, håller jag mig flytande. Till Nerudas kandidatur ansluter jag mig emellertid inte utan viss reservation.”

Gierow påpekade det som flera ledamöter vänt sig mot: produktiviteten och den därav nödvändiga ojämnheten i författarskapet. Den aldrig sinande eruptionen av poesi var ju Nerudas kännetecken, men inte alltid ett plus i Akademiens ögon (Montale, som också diskuterades, var Nerudas motsats med sin begränsade och sparsmakade utgivning).

Pablo Neruda föreslogs första gången 1956, vilket endast noterades och förslaget återkom inte förrän 1961 då Nobelkommittén ställde det, som det heter i dessa sammanhang, på expektans, och en utredning om författarskapet skulle genomföras. Uppdraget gick till författaren Artur Lundkvist (då inte ledamot av Akademien) och nästföljande år kunde Akademien läsa en entusiastisk och inspirerande text om författarskapet. ”…det är från början till slut en imponerande diktning”, var Lundkvists slutsats. 1963 placerades Neruda som tredje alternativ på korta listan. Dock med några viktiga invändningar från Nobelkommitténs ordförande Anders Österling:

”Inför Neruda har jag det intrycket att han ifråga om poetisk naturkraft och dynamisk vitalitet har ett försteg framför andra tänkbara medtävlares. Frågan är här endast, om den allt dominerande kommunistiska tendensen i hans diktning är förenlig med Nobelprisets syfte. I och för sig kan partikortets kulör givetvis icke vara ett hinder. En författares tänkesätt – om marxistiskt, syndikalistiskt, anarkistiskt eller något annat – hör till hans fria rätt. Neruda är dock i full utsträckning politiskt engagerad, bl a genom sina hymner till Stalin och andra rent propagandistiska prestationer. På den grunden hyser jag betänkligheter mot hans kandidatur, utan att dock vilja bestämt avvisa den på förhand.”

Ett omdöme han stod fast vid 1971. Österlings reservation baserades på hans tolkning av skrivningen ”idealisk riktning” i Nobels testamente. Vid ytterligare två tillfällen hade Österling åberopat testamentet för att avvisa författarskap. Det gällde Ezra Pound och Samuel Beckett. Pound (1959) för att denne inte enbart skriver fängslande poesi utan ”alltjämt propagerar idéer av en beskaffenhet som avgjort står i strid med Nobelprisets anda”. Beckett (1963) för att hans ”demonstrativa negativistiska eller nihilistiska karaktär” inte sammanfaller med prisets ”ideella intentioner”. Beträffande Neruda var Österling sannolikt inte ensam om sina betänkligheter då författarskapet tillbakavisades varje gång det föreslogs de kommande åren.

Men i slutet av 1960-talet hade dock flera förändringar skett i Svenska Akademien vilka skulle påverka prisbesluten. Anders Österling avgick som ordförande Nobelkommittén och Karl Ragnar Gierow tog över klubban. Lars Gyllensten (invald 1966) och Artur Lundkvist (invald 1968) blev raskt tunga ledamöter i Nobelkommittén, ivriga i att delta i prisbesluten såväl som de principiella diskussionerna. Det blir tydligt i diskussionerna kring prisen till Beckett och Solzjenitsyn, men också vad gäller Neruda.

I medierna mottogs beskedet utan någon större förvåning. Rykten hade pekat mot Neruda och i Svenska Dagbladet skrev Knut Ahnlund en fyllig presentation av Nobelpristagaren. Artikeln andas uppskattning. I Dagens Nyheter var däremot tonen en annan. Kulturchefen Olof Lagercrantz skriver i en syrlig kommentar att det viktigaste kriteriet ”på en lyrisk Nobelpristagare, det (är) nämligen att vara översatt till svenska av en medlem av Svenska Akademien – Artur Lundkvist. Utan sådana förespråkare göre sig världens lyriker inte besvär”. I en förvisso iögonenfallande uppräkning över vilka som inte fått priset och vilka som fått det befäster han sin anklagelseakt. Men Lagercrantz finner dock att Neruda är en välförtjänt pristagare i den ”skenhändelse” som Nobelpriset utgör.

Då alla ledamöter av Nobelkommittén nu gör sin röst hörd ger det utrymme för principiella överväganden, som tidigare inte varit lika synliga. Lars Gyllensten skriver efter en längre utläggning om tolkningen av Nobels testamente att han kommit fram till vissa pragmatiska tumregler för den prisgivande institutionen: kvalitetskravet, nyttighetskravet och aktualitetsaspekten. Han skriver:

”Vilka av de föreslagna nobelpriskandidaterna har gjort mycket goda arbeten av sådan sort, att den läsande och skrivande ’mänskligheten’ skulle ha nytta av att just dessa arbeten främjades, genom att man gav pengar och prestige däråt och fäste uppmärksamheten vid dem? Inte den bäste – för ingen är bäst, när ingen gemensam måttstock finns – utan en mycket bra. Inte något passerat – utan något, som ännu är levande och lovande och skulle kunna ha nytta av priset. Och nyttan av ett pris åt ett litterärt arbete kan ligga på många plan – ex. en originell och nyskapande författare får hjälp att fortsätta; en försummad men fruktbärande litterär genre lyfts fram och får stöd; ett otillräckligt uppmärksammat språk- eller kulturområde eller andra mänskliga strävanden och angelägenheter främjas genom att deras skönlitterära manifestationer stöds av priset.”

Denna sammanfattning (dock utan omnämnande av bristen på kvinnliga pristagare) och utgångspunkt för arbetet med priset tycks med tanke på många av prisen under 2000-talet fortfarande ha bäring.

Karl Ragnar Gierow å sin sida ger i ett resonemang om prisets spridning i världen en inblick i vad som komma skall. Bland årets förslag till pristagare fanns både Eyvind Johnson och Harry Martinson. Gierow konstaterar att ingen nordisk författare fått priset sedan 1955. Han argumenterar mot uppfattningen att nordiska författare fått företräde framför andra nationaliteter. ”Större belastning kan ingen eljest värdig kandidat få. Värst är det för de svenska, eftersom Akademien olyckligtvis brukar lägga märke till vederbörandes vittra fallenheter redan innan ett Nobelpris är på tapeten – ett undantag finns, som bekant – och det följaktligen kan bli fråga om ett val inom de egna leden. Situationen börjar bli den, att Akademien av omsorg för sitt anseende som opartisk är partisk mot diktare av samma språkfamilj. Nobelkommittén har också beslutat att efter årets val ta upp denna fråga till särskild överläggning inom Akademien.”

Under hela 1960-talet hade Eyvind Johnson och Harry Martinson vid olika tillfällen föreslagits till Nobelpriset. Mycket tyder alltså på att seriösa diskussioner om detta redan nu hade inletts. Det här året avslutade, möjligen i preventivt syfte, Eyvind Johnson sitt långvariga engagemang i Nobelkommittén. Gierow hade kanske sina aningar om att priset var problematiskt, men han kunde knappast förutse 1974 års storm.