Reaktioner på Alexander Solzjenitsyns Nobelpris
Vid tillkännagivandet av 1970 års Nobelpris i litteratur, den åttonde oktober kl. 15, hade huvudpersonen själv barrikaderat sig i en datja i Zjukova, strängt upptagen med att skriva på sin nästa bok. Att han inte hade någon tanke på ett eventuellt Nobelpris berodde på två saker: dels att han hade anledning att tro sig vara alltför politiskt obekväm för att få priset, dels för att han trodde att priset skulle tillkännages först en vecka senare.
Helt otippat var det förvisso inte! Det hade funnits både starka och offentliga påtryckningar under året. Femtio franska kulturpersonligheter, med 1952 års pristagare Françoise Mauriac högst upp på listan, hade i juli undertecknat ett brev till Nobelkommittén i vilket man argumenterade för ett Nobelpris till Solzjenitsyn. Undantaget högerkonservativa tidningar lyftes han även i svensk press fram som en av de mest värdiga kandidaterna.
Dagen ifråga lyckades man i alla fall få tag på den självisolerade Solzjenitsyn per telefon för att berätta om den stora nyhet som kablats ut på utländska radiostationer. Detta ska han bryskt ha avfärdat som ett missförstånd varpå han återgick till skrivandet. Det tog åtskilliga efterföljande samtal från olika håll innan han till slut kom att inse att det faktiskt inte var något missförstånd eller dåligt skämt. Senare samma dag offentliggjorde han ett yttrande om att han var tacksam och skulle acceptera priset samt dessutom, om möjligt, ta emot det på plats i Stockholm. Han underströk särskilt att han var vid god hälsa så att inte detta skulle kunna åberopas som skäl för att stoppa resan från myndighetshåll. Intervjuer ville han dock inte ge. När en grupp västerländska journalister så småningom oanmälda dök upp, efter att ha lyckats luska ut hans tillhåll, slog han igen dörren framför näsan på dem och de fick återvända till Moskva med oförrättat ärende.
Från officiellt sovjetiskt håll följde nära två dagar av förvirrad tystnad och den reaktion som sedan följde var mycket negativ. Sent på kvällen den nionde oktober fastslog sovjetiska författarförbundet i ett yttrande att reaktionära krafter med anti-sovjetiska syften lockat in Nobelkommittén i ett ”ovärdigt spel” vilket dikterats av ”spekulativa politiska intressen”.
Kontrasten till reaktionerna i västvärlden kunde knappast ha varit starkare. Här var reaktionerna nästan uteslutande lovordande. I Les Lettres Françaises stod rent av att läsa att ”valet av Alexander Solzjenitsyn rättfärdigar existensen av Nobelpriset i litteratur”. Även i Sverige var det ett uppskattat val även om själva litteraturen kan sägas ha hamnat i skymundan i förhållande till den politiska dimensionen av valet och turerna kring själva prisutdelandet. En av dem som uppskattade priset var Gunnel Vallquist som året därpå skrev följande understreckare i Svenska Dagbladet i vilken hon kallar honom "en av vårt århundrades största författare":
En anmärkningsvärd kritik mot priset kom dock inifrån Akademien själv, nämligen från Nobelkommitténs senaste medlem, Artur Lundkvist. Detta är något han ger prov på i denna öppenhärtiga intervju i tidningen Expressen, 10 december 1970, i vilken han också passar på att döma ut ett par andra nyliga pristagare samt varnar för faran i att dela ut priset till svenskar.
