Stig Fredrikson om Alexander Solzjenitsyn

 

Stig Fredrikson, journalist och slavist, har en lång bakgrund som rapportör från Sovjetunionen och Ryssland. Under sin fleråriga tid som utrikeskorrespondent i Moskva på 70-talet tog en nära och betydelsefull vänskap med Alexander Solzjenitsyn sin början, något han skrivit om i sin bok Alexanders kurir: ett journalistliv i skuggan av det kalla kriget. Inför denna utställning ställde vi honom därför tre frågor: När och hur träffades ni första gången? Vad kom du att spela för roll när det gällde Solzjenitsyn och hans Nobelpris? Hur skulle du beskriva Solzjenitsyn som författare och människa? Här nedan svarar han på alla tre.

När Alexander Solzjenitsyn 1970 tilldelades Nobelpriset i litteratur beslöt han att inte resa till Stockholm. Han var rädd att han inte skulle få återvända hem. Han vägrade också acceptera villkoren för ett överlämnande av priset på svenska ambassaden i Moskva. I stället planerade han och hans hustru Natalja en prisceremoni i april 1972 i hustruns lägenhet i centrala Moskva.

Dit skulle Svenska Akademiens ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow komma för att överlämna Nobelpriset. Jag hade nyligen flyttat till Moskva som korrespondent för TT och de övriga nordiska nyhetsbyråerna.

Min chef på TT i Stockholm var Hans Björkegren. Han hade översatt till svenska de romaner som Solzjenitsyn fick Nobelpriset för, och Svenska Akademien vände sig till Björkegren för hjälp med kontakt med Solzjenitsyn och med arrangemangen för prisceremonin.

Av Björkegren fick jag den för omvärlden hemliga adressen till Natalja Solzjenitsyns lägenhet, med uppdraget att gå dit och ta reda på hur ceremonin skulle gå till. Solzjenitsyn var vid den här tiden utstött, förföljd och inte ens tillåten att vistas i lägenheten. Han bodde för det mesta hos cellisten Rostropovitj utanför Moskva.

Men jag hade tur, Solzjenitsyn var på besök hos hustrun i lägenheten när jag kom dit. Jag fick veta hur han hade tänkt sig prisöverlämnandet då han också skulle läsa upp sin Nobelföreläsning. Informationen vidarebefordrade jag till Stockholm. Gierow tänkte resa ensam, och prisceremonin skulle äga rum på den ryska Påskdagen, den 9 april 1972.

Men KGB satte stopp. Gierow fick inget visum till Moskva. Men vid vårt första möte i lägenheten hade Solzjenitsyn och jag kommit överens om att träffas senare, ute på stan. Vi skrev på lappar för vi visste att lägenheten var avlyssnad.

När vi möttes en sen kväll vid Vitryska järnvägsstationen var båda våra fruar med. Natalja väntade parets andra barn, och även min fru Ingrid var gravid, med vårt första barn. Solzjenitsyn skrev senare att enligt rysk folktro för det tur med sig att ha en gravid kvinna med sig vid ett sådant här tillfälle. Här hade vi två!

Den kvällen fick jag frågan om jag var villig att försöka se till att Solzjenitsyns Nobelföreläsning kom till Stockholm. Uppenbarligen hade han fått förtroende för mig redan vid vårt första möte, och han hade ingen annan möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Jag sade ja och fick ta emot föreläsningen som en avfotograferad text, nio stycken svartvita negativ. Filmen smugglade jag sedan ut instoppad i en transistorradio i min resväska när jag tog tåget till Helsingfors och Stockholm.

Föreläsningen levererades till Svenska Akademien som var helt ovetande om att den skulle få ”post”. I augusti 1972 publicerades föreläsningen och blev en sensation över hela världen. Det var i Nobelföreläsningen som Solzjenitsyn för första gången använde ordet Gulag-arkipelagen.

För mig blev den lyckade utsmugglingen av Nobelföreläsningen inledningen till en nästan två år lång tillvaro som hemlig kurir åt Solzjenitsyn, vid sidan av mitt arbete som korrespondent. Jag blev Solzjenitsyns livlina ut till framför allt hans advokat och representant i Zürich. Dit gick fram och tillbaka ”den stora nordiska vägen” som Solzjenitsyn döpte trafiken till, med texter, brev och kontrakt. Försändelserna från och till Solzjenitsyn fick jag vid hemliga möten på stan som aldrig upptäcktes av KGB. En förutsättning för att vi skulle lyckas var att jag tilläts använda den norska Moskva-ambassadens diplomatpost.

I september 1973 gav Solzjenitsyn mig ett brev med order om att hans dokumentära verk Gulag-arkipelagen skulle börja publiceras i väst. När boken kom ut på en rad språk i början av 1974 blev Solzjenitsyn arresterad och efter en natt i fängelse satt på ett flygplan till Västtyskland. Han var berövad sitt medborgarskap och landsförvisad. Natalja och parets tre söner tilläts emigrera strax efteråt. I december 1974 kunde Solzjenitsyn äntligen ta emot sitt Nobelpris i Stockholm.

Efter tjugo år i exil kunde Solzjenitsyn och hans familj återvända till Ryssland 1994. Redan när han utvisades sade han att han visste att han en dag skulle återvända hem och dö i Ryssland.

För mig är Solzjenitsyns historiska insats hans romaner och Gulag-arkipelagen som avslöjade sanningen om sovjetstatens brott mot den egna befolkningen. Kanske var det Solzjenitsyns ensamma och modiga kamp mot kommunistpartiets och KGB:s makt och övervåld som mer än något annat urholkade legitimiteten hos regimen så att hela Sovjetunionen till slut föll samman. Att jag under ett par år kunde bistå honom i den kampen ledde till en djup personlig vänskap som varade så länge Solzjenitsyn levde, även om vi senare hade politiska meningsskiljaktigheter. Och jag kommer alltid att vara stolt och tacksam över min tid som ”Alexanders kurir”.

Intervjun som jag gjorde med Alexander Solzjenitsyn i maj 2008 kom till därför att SVT skulle visa en rysk filmatisering i tio delar av romanen ”I den första kretsen” som inte kunde ges ut i Sovjetunionen utan publicerades i väst i slutet av 1960-talet och blev en del av underlaget för Nobelpriset.

Jag visste att Solzjenitsyn inte längre tog emot besökare, han hade åldrats mycket de sista åren, hade svagt hjärta och sköttes i hemmet utanför Moskva av hustrun Natalja. Men han ville göra ett undantag för mig och gick med på att svara på tre frågor, om romanen och så en fråga om ”hur mår Ryssland idag?”

Det blev ingen lång intervju, efter knappt tio minuter orkade Solzjenitsyn inte längre. Det blev också den sista intervjun han gav. Inte så långt därefter, den 3 augusti 2008, dog Alexander Solzjenitsyn av att hans hjärta stannade. I december 2008 skulle han ha fyllt 90 år.

Stig Fredrikson