Hemligstämplat: Så fick Solzjenitsyn Nobelpriset

Kaj Schueler, SvD 2021-05-10

Bara ett år efter att Aleksandr Solzjenitsyn för första gången föreslagits till Nobelpriset i litteratur, är han huvudkandidat till 1970 års pris – vilket i Nobelprissammanhang är en ovanligt kort beslutssträcka. Det tycks inom Nobelkommittén detta år finnas en uppfattning att ett prisbeslut bör fattas skyndsamt. Av de sex ledamöterna förordar nu fem Solzjenitsyn. Den avvikande är Artur Lundkvist som rekommenderar Pablo Neruda och Patrick White (kommande års pristagare) före Solzjenitsyn. Lundkvist, som här går helt emot den allmänna meningen såväl i kommittén som bland litterärt kunniga runt om i världen, tycker helt enkelt att den sovjetiske författaren inte håller måttet litterärt.

”Jag vill ifrågasätta något som man i allmänhet går förbi i hans fall: det är det konstnärliga värdet av hans böcker”, skriver Lundkvist i sitt utlåtande till Akademien. Han finner det uppenbart att författarens romanform har en anknytning till och är en fortsättning av den realistiska traditionen som utvecklades under 1800-talet. Men jämfört med utvecklingen under 1900-talet i Europa, USA och Latinamerika ”framstår den som ganska primitiv och ointressant”.

Dokument om beslutsgången kring Nobelpriset i litteratur hålls hemliga under 50 år, men därefter öppnar Svenska Akademien arkiven. Därmed har SvD:s Kajs Schueler nu för första gången kunnat läsa akter från beslutet att 1970 tilldela Aleksandr Solzjenitsyn Nobelpriset.

Henry Olsson, en av de fem förespråkarna, polemiserar mot Lundkvist i sitt utlåtande och menar att romanerna ”I den första kretsen” och ”Cancerkliniken” står ”i en klass för sig” och att hans romanform är långt ifrån ”primitiv och ointressant”. Han skriver: ”Diktaren besitter en människokännedom, en inlevelsens styrka och en intensitet i den konstnärliga gestaltningsförmågan som omöjliggör en sådan värdering.”

Kommittén är väl medveten om att ett prisbeslut är både politiskt och mänskligt känsligt. Lundkvist tar stöd i detta för sin linje. Även om han säger sig dela den ”allmänna beundran” för Solzjenitsyns moraliska mod och ”ensamma kamp mot ett överväldigande förtryck” så anser han att det inte kan utgöra ”en hållbar grundval för litterära Nobelpris”.

”Därtill kommer de yttre omständigheter som av alla erkänns som ytterligt svårbedömbara: huruvida ett Nobelpris till Solsjenitsyn kommer att gagna eller skada honom. Den agitation som från många håll drivs för hans kandidatur misstänker jag för att ofta inte ta närmare hänsyn till konsekvenserna för hans del. Det gäller i första hand att demonstrera mot Sovjetunionen både i berättigat och oberättigat avseende. Nobelpriset bör dock inte få bli ett slagträ mellan olika politiska intressen”, skriver Lundkvist som 1958 av den sovjetiska staten mottagit Lenins fredspris.

Henry Olsson fångar den kastade handsken. Priset är inte något politiskt slagträ skriver han och tillägger mångtydigt: ”Just därför att vi 1965 gav priset till stalinisten Sjolochov kräver opartiskheten att vi också ska kunna ge det till en mot systemet mera kritisk kommunist som Solsjenitsyn, när nu en sådan kandidatur blir litterärt självklar.”

Hur detta uttalande ska tolkas är kanske något av ett sidospår, men det tycks ändå som Olsson antyder att priset till Sjolochov på ett plan var ett sätt att blidka den sovjetstat som aggressivt hade förföljt Boris Pasternak när han tilldelades priset 1958.

Oron för att Solzjenitsyn, i likhet med Pasternak, ska drabbas av sovjetstatens värsta repression om han fick Nobelpriset är stor inom Nobelkommittén 1969. Därför avvaktar kommitténs ledamöter då, samtidigt som de är medvetna om hur alltmer trängd författaren är i sitt hemland.

Efter att Solzjenitsyn i början av 1960-talet unisont hyllas – av såväl Chrusjtjov och Högsta Sovjet som allmänheten – för romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” börjar han ifrågasättas såväl av den politiska makten som inom det sovjetiska författarförbundet. Hans böcker får inte längre publiceras och både ”I den första kretsen” och ”Cancerkliniken” smugglas, utan Solzjenitsyns medgivande, ut till väst där de publiceras och blir stora framgångar. I Sovjetunionen kan de endast läsas av utvalda i underjordiska så kallade samizdat-utgåvor.

Men Solzjenitsyn ger sig inte utan tar under flera år strid för sin rätt att publicera sina texter i såväl tidskrifter som i bokform. Men det är ett inhemskt slag som han förlorar och alltfler författarkolleger organiserade i det mäktiga författarförbundet vänder sig opportunistiskt mot honom. Hans Björkegren, Moskva-korrespondent och översättare av Solzjenitsyn, berättar i boken ”Alexander Solsjenitsyn” att det sovjetiska författarförbundet, som hade kännedom om att han var föreslagen till Nobelpriset 1969, avvaktade Akademiens beslut innan författarorganisationen i Rjazan (Solzjenitsyns hemstad) kan hålla ”sitt inkvisitionsmöte, vid vilket Solsjenitsyn uteslöts ur författareförbundet”. Ett beslut som var att likna med ett regelrätt yrkesförbud.

Sannolikt får Nobelkommittén vetskap om detta och inför beslutet 1970 ber ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierow Sveriges ambassadör i Moskva, Gunnar Jarring, att sondera hur ett Nobelpris påverkar Solzjenitsyns position. Av Jarrings memoarer framgår att även Liselotte Mehr, fru till Stockholms finansborgarråd Hjalmar Mehr, träffar Solzjenitsyn och berättar för författaren att hans namn diskuteras i Stockholm, ”men att man där var angelägen om att det inte fick bli någon ny Pasternak-historia. Han hade svarat att han inte endast var intresserad utan angelägen att erhålla det före 1971. … Han ansåg att nobelpriset skulle kunna rädda honom från att likvideras av KGB.”

Gunnar Jarring inkommer aldrig med en skriftlig kommentar till Akademien, men Karl Ragnar Gierow skriver att de vid ett tillfälle träffas i Stockholm. Då framhåller ambassadör Jarring att ”ett Nobelpris åt Solsjenitsyn inte torde föranleda ett nytt ingripande mot denne”. Men om han tilldelas Nobelpriset kommer det inte att ses med ”blida ögon”. Möjligen, tillägger Jarring, inte heller med ”oblida som fallet skulle ha blivit innan Sjolochov fått priset.” Däremot spekulerar Jarring, skulle Solzjenitsyn kunna avsäga sig priset ”för att vidhålla sin ståndpunkt som lojal sovjetförfattare fast av annan åsiktsriktning än den nu härskande”.

För Nobelkommitténs majoritet innebär detta grönt ljus. När kommittén i början av september 1970 har sitt slutsammanträde tar de ändå det säkra före det osäkra och ger två alternativa förslag. För skulle det innan beslutet fattas framkomma att till exempel ett pris till Solzjenitsyn innebär fara för hans liv, kan de gå på de andra alternativen som har Patrick White som främste kandidat.

Så är nu detta ett politiskt pris? Det beror naturligtvis på vad man menar med politiskt, men som försvar för yttrandefrihet, frihet från förtryck och mänskliga rättigheter är det onekligen politiskt. Som ett pris riktat mot kommunistdiktaturen så är det som Artur Lundkvist senare säger i en Aftonbladet-intervju aldrig det till sin avsikt, men kanske blir det i sin verkan.

Av handlingarna – och Lars Gyllenstens sakkunnigutlåtande från 1969 – framgår att Akademien har gjort sin litterära läxa. Trots en då ganska liten produktion framstår författaren, som Gyllensten skriver, ”som en imponerande rikt utrustad, komplicerad och självständigt medveten författare med ett sällsynt mångsidigt stoff och ovanlig psykologisk gestaltningsförmåga”. Ett pris ska också ”kunna tillgodogöra de önskningar, som Alfred Nobel upprepade gånger gav uttryck åt, nämligen att prisen främst skall stödja ännu aktivt skapande människor och möjliggöra för dem att bättre och effektivare fullfölja sin verksamhet”.

Svenska Akademien sammanträder och röstar den 8 oktober 1970. Sannolikt är det en stor majoritet som ansluter till Nobelkommitténs förslag. Hans Björkegren hävdar i sin bok att det bland 17 ledamöter inte råder någon som helst tvekan om att Solzjenitsyn är den värdiga pristagaren. Akademien håller däremot dessa siffror hemliga.

Efterspelet blir komplicerat. Först får ständige sekreteraren aldrig tag på pristagaren och kan därför inte meddela beslutet och avläsa hans reaktioner. Solzjenitsyn finns inte i sitt hem utan bor sedan en tid på cellisten Mstislav Rostropovitjs datja utanför Moskva. När ryktena börjar cirkulera vill pristagaren inte tro att det är sant. På omvägar får då den norske korrespondenten Per Egil Hegge (bland annat för SvD) uppdraget av en vän till författaren att för Solzjenitsyn bekräfta valet. När han ringer svarar författaren närmast irriterad och till en början vill han inte kommentera, men efter övertalning dikterar han:

”Jag är tacksam över utnämningen. Jag accepterar priset. Jag ämnar resa för att mottaga det personligen på den traditionella dagen, såvida jag själv får avgöra det. Jag är frisk. Mitt hälsotillstånd lägger inget hinder för min resa.”

Så blir det dock inte. På grund av hotet om att inte få resa tillbaka till Sovjetunionen ställer han i sista stund in resan till Stockholm. Turerna därefter blir många och svåra. Kritik riktas, bland annat från utlandet, mot Jarring, Palme och svenska UD för att de i undfallenhet inte velat upplåta ambassaden för prisutdelningen. Men den svenska utrikesförvaltningen hävdar däremot att man aldrig delar ut priset på ambassaden.

Då den möjligheten inte erbjuds organiserar Svenska Akademien i samarbete med Solzjenitsyn att priset ska överlämnas vid en privat tillställning i en lägenhet i Moskva med särskilt inbjudna gäster. Det misslyckas, då ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierow vägras inresevisum. Sovjetstaten, som knappast kommenterat priset, fortsätter att motarbeta Solzjenitsyn, och den 13 februari 1974, bland annat efter att första delen av ”Gulag-arkipelagen” publicerats, förpassas Aleksandr Solzjenitsyn ut ur Sovjetunionen. Han anklagas för att i återkommande handlingar ha skadat fosterlandet. Den 10 december samma år – tillsammans med Eyvind Johnson och Harry Martinson – kan han ta emot sitt pris. Karl Ragnar Gierow håller talet till pristagaren och säger:

”Jag har redan hållit två tal till er. Det första kunde ni inte lyssna till eftersom en gräns skulle passeras. Det andra kunde jag inte hålla, eftersom en gräns skulle passeras. Ert deltagande i dag betyder inte att gränsen har utplånats. Tvärtom, det betyder endast att ni är på den här sidan av en gräns som fortfarande existerar. Men skaparkraften i ert författarskap, som jag förstår det, drivkraften i ert verk, liksom andan och kraften i Alfred Nobels sista önskan och testamente, är att öppna alla gränser för att möjliggöra människors möten, fria och tillitsfulla.”

Aleksandr Solzjenitsyn
1918. Föds 11 december i Kislovodsk. Fadern hade dött ett halvår tidigare.
1945. Solzjenitsyn arresteras och döms i februari för Stalinkritiska uppfattningar i brev som han delat med en studentkamrat. Han döms till åtta år i Gulag.
1956. Den 6 februari tas Solzjenitsyns fall upp i Sovjetunionens högsta domstol och han rehabiliteras.
1964. Den 14 oktober störtas Chrusjtjov och Leonid Bresjnev utses till parti- och statschef, vilket också successivt medför ett ökat tryck på Solzjenitsyn. Inga av hans romaner får längre publiceras i Sovjetunionen
1969. I november utesluts Solzjenitsyn ur den sovjetiska författarföreningen.
1970. Tilldelas Nobelpriset i litteratur. Solzjenitsyn bestämmer sig, efter uppgifter om att han inte skulle få återvända till Sovjetunionen, för att ställa in sin resa till ­Nobelceremonin.
1974. Solzjenitsyn landsförvisas med hänvisning till att ”Gulag-arkipelagen” hade publicerats i väst. Han reser då till Stockholm där han officiellt nu kan motta sitt Nobelpris, tillsammans med det årets pristagare Eyvind Johnson och Harry Martinson.
1974–1994. Solzjenitsyn lever i exil först i Schweiz och senare i USA. Sommaren 1994 på sommaren återvänder han till Ryssland.
2008. Alexander Solzjenitsyn avlider, 89 år gammal.