Namnlängden

Från och med 2001 har de svenska almanackorna en ny namnlängd. Den ersätter de två namnlängder som har förekommit i almanackorna under de senaste åren: dels den traditionella namnlängden från 1901 med ett namn per dag, dels 1993 års namnlängd med två namn per dag.

Den nya namnlängden har utarbetats av en grupp bestående av företrädare för akademierna, namnforskningen, språkvården, folklivsforskningen, den kyrkliga traditionen och de almanacksutgivande förlagen.

I namnlängden finns både ennamnsdagar och tvånamnsdagar. Totalt omfattar den 616 namn, varav 300 (49 %) kvinnonamn och 316 (51 %) mansnamn. Namnlängden är avsedd att motsvara krav på såväl omsorg om kulturarvet som anknytning till ett levande namnbruk.

För att ge plats åt nya namn har ett antal mindre vanliga namn strukits ur namnlängden. Av samma skäl har man i ett antal fall sammanfört besläktade namn till samma dag, vilket alltså innebär att vissa namn har blivit flyttade från sina traditionella dagar. (Antalet flyttningar är dock inte större än i 1993 års namnlängd.)

Av de kyrkliga märkesdagar som traditionellt har varit namnsdagslösa har fyra fått förbli namnsdagslösa: kyndelsmässodagen (2.2), Marie bebådelsedag (25.3), Johannes Döparens dag (24.6) och allhelgonadagen (1.11).

Viktiga kyrkliga och folkliga märkesdagar som sedan gammalt är knutna till vissa namn har så långt som möjligt fått förbli ennamnsdagar, t.ex. Knut (13.1), Bengt (21.3), Valborg (1.5), Erik (18.5), Olof (29.7), Mårten (11.11) och Lucia (13.12).

Den nya namnlängden är tänkt att utgöra en lösning på lång sikt. Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Institutet för språk och folkminnen har åtagit sig uppdraget att under benämningen Namnlängdskommittén gemensamt förvalta namnlängden.