Historisk översikt
Svenska Akademien instiftades 1786 av Gustaf III.
Akademiens stadgar, som till stor del hade skrivits av kungen själv, påminner mycket om reglerna för Franska Akademien. Den främsta uppgiften skulle vara att arbeta på svenska språkets "renhet, styrka och höghet", dvs. dess klarhet, uttrycksfullhet och anseende. För att uppnå det målet skulle Akademien bland annat utarbeta en ordbok och en grammatik. Akademien skulle dessutom anordna årliga tävlingar i vältalighet och skaldekonst över uppgivna ämnen.
Till stadgarna »
Men Gustaf III hade även ett patriotiskt syfte med Svenska Akademien. Varje år skulle man prägla en minnespenning och författa en minnesteckning över en framstående svensk. Vidare skulle Akademiens årliga högtidsdag firas den 20 december, årsdagen av Gustaf II Adolfs födelse.
Akademien fick valspråket Snille och smak. Dessa ord hade vid den tiden en något annan innebörd än nu: snille betydde ungefär 'talang, begåvning', och smak stod närmast för ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga.
Efter Gustaf III:s död 1792 försämrades Akademiens situation, och 1795 blev den t.o.m. suspenderad i två år av politiska skäl. Likafullt bevarade De Aderton sin ställning som landets högsta auktoritet i litterära och språkliga frågor.
På 1810-talet utsattes Akademien för häftiga angrepp från företrädare för de nya litterära strömningarna, och under det därpå följande decenniet inträdde även en avmattning i Akademiens verksamhet. Ständige sekreteraren Nils von Rosenstein, som hade innehaft posten ända sedan instiftandet, satt kvar ända upp i hög ålder.
Först 1834 fick Akademien en kraftfull och initiativrik ledare då Bernhard von Beskow tillträdde sekreterarposten. Under hans sekreterartid blev verksamheten mer livaktig, och Akademiens anseende hos allmänna opinionen förbättrades.
Efter Beskows död 1868 arbetade Akademien i stort sett utan ordinarie sekreterare fram till 1884, då Carl David af Wirsén tillträdde posten. Vid slutet av 1800-talet hade den svenska litteraturen blivit rikare, och flera stora skalder hade valts in. Men Akademien var inte populär hos den yngre generationen författare, och Wirsén, vars inflytande i Akademien var stort, hade inte mycket till övers för de nya litterära strömningarna.
Vid sekelskiftet 1900 åtog sig Akademien efter viss tvekan en uppgift, som inte hörde till dess egentliga verksamhet men som skulle komma att ta en märkbar del av dess tid och krafter i anspråk: utdelandet av det litterära Nobelpriset.
Wirsén avled 1912 och efterträddes av Erik Axel Karlfeldt, vars sekreterartid (1913-31) innebar en uppryckning och modernisering. Akademien öppnades för den nya tidens författare, och den första kvinnliga ledamoten invaldes.
Denna utveckling fullföljdes under återstoden av 1900-talet, och Svenska Akademien är idag en mångsidigt verksam institution, som både vårdar arvet från det förgångna och är uppmärksam på nya strömningar i tiden.