Texter av fru Trotzig

Texter av fru Trotzig

Anteckning från en skulpturutställning

Anteckning från en skulpturutställning, ”de erstattelige” av Eli Benveniste. Svarta bronser, stympade, ljus högt uppifrån. De av döden stympade och förklarade. De ersättbara, de vilkas identitet har blivit namnet Ingen. De som ur ansiktslöshetens svalg ropar efter minnets liv. (Detta har något med Primo Levi att göra.)

– vad är minnet? Minnet ett dunkelt vatten, ett spegelvatten där ur flytande glänsande ljus framtidens gestalter stiger upp

Minnet – hejdad rörelse, frånvarons tunga antimateria.

Minnets ljus är mörkret, de döda lever och rör sig, sjunker och stiger i ett väldigt minnes mörker. Där är de, därifrån hörs deras röster, därifrån vidrör deras övergivna fingrar och händer historiens länder och städer. Därifrån ropar och kallar de inte längre sedda, så stort blir mörkret, så högt och djupt det släckta ljuset, ropar det stora minnets mörkerliv.

I minnets ljus, det väldiga minnesarkivet. Dessa ansikten, munnar, ögon går inte att beskriva och har ingen annan mening än sig själva, de vill inte ha någon avsikt och mening, de är det existerandes fingeravtryck, skuggor, de bara är.

Ur koncentrationen av ljus blir det mörkaste till. Hejdar sig ögonblicket, blir gestalt och bokstav. Stiger mörka väsen upp nästan formlösa, på gränsen till form tar de form. På gränsen. Allt är gräns. I ljuset från höga fönster. I ljusets rörlighet svävar de tätnade hejdade svarta gestalterna. De svävar i tillståndet rörelsen-innan-den-blir-till.

Därpå det i all tid åter och återigen desintegrerade livet, den oåtkomligt skimrande ljusfloden, historiens fortsättning i de fasta svarta ögonblicken. Det hejdade, de mörka. De är alla döda. De är tunga men lätta. Därinnanför börjar dödens nya rörelse. Nu minnesmärken, minnets kenotafer, ”de inre objekten”, de av döden stympade och förklarade. De markerar en gräns, de är gräns-vägvisarna

Utanför de uppräknade, utanför registret, utanför den stora glömskans arkiv – utanför. Utanför. Som ett skrynklat frö. Något hopkrympt förminskat? Eller: ett frö täckt av okänt guld? ”Den siste av de rättfärdige”?

CZESLAW MILOSZ, TILL MINNE

Tidsvittnet. Poeten och hans samtal med historien – med sin samtids omänsklighet liksom med den jordiska naturens tidlösa skönhet. Milosz: den poetiska livsupplevelsen som samtidsreaktion. Som en det lyriska språkets samtidsdagbok, förd av en man som gripits och kallats av den historiens ande som på religionens språk åkallas som ”sanningens ande”, den skapande. Veni Creator ljuder genom hela Milosz diktning.

Europas mörker. Hur katedralernas och tankeskönhetens kontinent i nästan allt kom att förneka sig själv.

1900-talets ideologier: förnekelse – de kvävande utopiernas livsförnekelse, livsdeformering.

Ja, mörker täckte landet. Det moderna Europas historia är, kan man inte undgå att tänka, apokalypsens början.

Men det är ansikte mot ansikte med detta mörker som Milosz uttrycksvärld ett helt långt rikt liv igenom formades i seendets och seendeuttryckens tjänst, i en envis kamp för de mänskliga uttryckens rätt till sammansatthet och frihet.

Ty ur tvångets och mörkrets värld steg det också fram livsvittnen, vittnen om vad historien och livet i verkligheten är. Milosz var ett sådant vittne. Ansikte mot ansikte med den europeiska historiens värsta paroxysmer höll han sig medvetet och ihärdigt till sin poetiska upplevelses smala väg, därmed visande väg för alla dem som olika former av förtryck tvang färdas i förnekelsens asklandskap.

Europas mörker.

I livsförnekelsens grymma sekler var Milosz en av dem som var den skapande motsatsen – en av den samtida litteraturens stora bejakare. (Det finns inte så många.)

Han har inte förnekat religionen, inte seendet,
inte kärleken, inte livet,
inte tingen, inte beröringarna och banden mellan huden och tingen,
inte drömmens djupa sagolabyrinter,
inte det mänskligas barnsliga värme, inte tillvarons skimmer och under.

Han bejakade.