Ur Vintergata
Ur Vintergata
Dikter av herr Espmark
Om man tänker tanken att varje människoliv rymmer ett ögonblick där all erfarenhet och alla värderingar förtätas i en plötslig insikt, skulle det universum av tid som omger oss glimma som en vintergata av sådana epifanier, ibland hänfört ljusa, ibland bittert dämpade men alltid med en glans av mänsklig klarsyn. Om vi kunde uppfånga dessa vittnesbörd, hur skulle de låta? Ja, det är poetens sak att ge svar på den frågan. Det är en utmaning som jag för många år sedan formulerade så i en dikt: ”Låt mej låna din röst!” De ögonblick som skulle kunna suggereras genom en sådan ställföreträdande insats bildar en räcka utan slut. Jag ska läsa ett knippe texter ur denna växande bok.
Så förhastat av myten att låta mig dö
av ett fall från en klippa på Leukas.
Jag levde ju flera hundra år
i nio papyrusrullar
som sprakade av sviken kärlek.
Det var när biblioteket i Alexandria brann
som jag verkligen dog.
Ingen såg den som störtade ut
med tankarna i lågor,
minnena gnistor som spreds i vinden.
Att något bevarats till senare tider
beror på ett par lärda pedanter:
jag fick plats i en säregen stavning
och färdades genom seklen
i ett ovanligt bruk av pronomen.
Jag irrade kring som en olycklig skärva,
berövad sitt mumlande sammanhang.
Sent fattade jag: det är just som fragment
jag kan nå dig. Min stumma extas
ringer envist i dina öron.
*
Jag stod inför guden Anubis,
en enkel egyptisk handelsman,
och skulle få mitt hjärta vägt.
I den andra vågskålen låg en fjäder.
Om mitt hjärta var tyngre var jag förlorad.
Bara ett hjärta utan sten
släpps in i det slutliga.
Med tårarna strömmande
över mitt upplösta ansikte såg jag
hur skålen med hönsfjädern sjönk.
*
Det måste ha varit en sal
med ett fönster öppet mot ingenting
och ett motsatt fönster mot ingenting.
En svala störtade in ur det ena,
cirklade bländad av ljus därinne
och for ut genom det andra fönstret.
Jag inser att det var mitt liv
men inte vem jag var.
Kanske en saxisk hövding
som drabbad av det plötsliga ljuset
menade att det var Gud han mött
och att han var tvungen att kristna sitt folk.
Eller kanske en arabisk poet
som skänktes sitt verk
i en ljusdränkt stund
mellan ingenting och ingenting.
*
Jag ville bli odödlig
och de svekfulla gudarna hörde min bön.
Barnbarn och barnbarns barnbarn
har jag följt till graven,
alltmera åldrad. Nu är jag grå och lätt
som ett nerfallet getingbo,
surrande av stingsliga tankar.
Ingen orkar minnas mig mer.
Nu vet jag att den yttersta glädjen
är att dö i kretsen av sina kära –
att i krampens och kvävningens stund
fly in i deras tårade ögon.
*
Allt jag ägde var en slägga.
Klippan ytterst mot havet
var det ingen som frågade efter
så jag var fri att krossa den, först till flis,
dag efter dag efter dag,
sedan till stoft att blanda med tång.
I jorden jag tvingat till mig från havet
satte jag potatis jag tiggt.
Men min största erövring var ett ansikte
ljuvare än potatisblom
och en röst som sände lågor längs ljumsken.
Tillsammans gladdes vi åt skörden.
Det var året före potatispesten
och döden längs vägarna.
*
Den dagen tog gudarna skepnad
av en skara serbiska bondpojkar
som skötte kanonerna uppe på berget
och gav igen för all brist på respekt.
Flinande öste de salva på salva
över oss hatade stadsbor i dalen.
Andra får berätta för dig
om den syn som mötte mig
när granaten hittat mina barn.
Jag kunde inte gråta ens
eftersom ögonen genast förstenats.
Tiden gick allt långsammare.
I stället för sorg rann sten i ådrorna,
allt långsammare,
sten som tog sig till fingrar och fötter.
Nu står jag här, en staty över sorgen
jag inte kan känna själv.
Mina ögon i klippan följer det nya livet
utan att kunna följa det. Allt jag fått inse
är gudarnas lekfulla ondska.
*
När jag körde mitt lass över isen
hörde jag den spricka upp – ett isflak
tippade och lät mig glida ner i vattnet.
Hästen lyftes av forans tyngd
och sprang i luften
för att ta oss upp bland molnen.
När det gröna locket av is
åter slöt sig över oss
trängdes frågorna omkring mig:
all undran jag plågat prästen med,
de sönderlästa skrifterna
med min ångest klottrad i kanten.
Man fann oss aldrig.
Men i de stigande bubblorna såg jag klart
vad livet ville mig.
*
Där jag låg i cellen
med en springa av ljus
och en stinkande hink
som sista rester av verklighet
fick jag veta att den som förrått mig
var min bäste vän
och att min hustru gett dem ”bevisen”.
Man krängde mig ut och in som en strumpa
för att få mig att bekänna.
Då såg jag skräcken i bödlarnas ögon –
de kände, som ett vindkast,
hur historien vände dem ryggen.
*
Allt som finns
är ett hejdat ögonblick i en trädgård.
Detta vita skum måste vara en hägg i blom,
plötslig som åtrå.
Koltrasten vrider in sången ett varv.
Din blick är utan botten.
Och träden har lyft
med jorden dråsande från rötterna,
lyft som din hänryckta blick
just innan den slocknar.