I Almqvists tid
Ur minnesteckning av fru Trotzig
I Almqvists tid – det var en tid när folkdiktningen / sagorna / de berättande sångerna fortfarande var helt levande, fortfarande utgjorde en helt levande del av människornas uttryck och drömmar. Man tänker kanske inte alltid på att litteraturen omkring Almqvist och hans generationskamrater vid denna tid fick sin mest ursprungliga blodtillförsel ”nerifrån”, ur barndomens dunkel och mytiska själsklimat. Att bakom varje akademisk och officiell skald avtecknade sig gestalter som Pusjkins amma, bröderna Grimm eller Elias Lönnrots Kalevalasångare. Kanske då i det förindustriella Europa känslan av att hela detta kulturarv var hotat, att snart skulle en annan uttryckskultur stiga upp ur en värld med helt andra förtecken. Lyssnande och nerskrivande satt folkminnesforskarnas pionjärer vid sagoberättarnas, ”källornas”, fötter och noterade de gamla livsmyterna.
Detta var Almqvists tid, det var det befriade fantasilivets tid. Det var också den litterära nyromantikens tid. Almqvist själv – kringvandraren och resenären, språkforskaren och den på seder och bruk och främmande miljöer outsläckligt nyfikne, allt noterande, allt användande – var på sitt vis en av dem. En som drömde och älskade, talade genom och livnärde sig av törnrosens stilla hemlighetsfulla värld, den fattiga men säregna kulturen, ”gestalten av fattigdom, vilt behag och kyskhet”.
Inne i det svenskas tysta ljusa skog skimrar ofta mörkt vatten, skimrar fjärilar.
Ramen: det fattiga landet, törnroslandet. Dess ensamhet. Det hårda och milda landet. Rena röster, klara sånger,
”gestalten av fattigdom, vilt behag och kyskhet”.
Plötsligt Almqvist, den oåtkomlige, alltid på väg någon annanstans, levande i en annan dröm, en annan gestalt. Mitt i den svenska nyromantiken öppnar sig en dittills aldrig skådad värld:
”Höga som kommande tider, dystra som de förgångna, står askarna i den avlägset vinande skogen. Vill du höra om Nunas död?
Detta är berättelsen om vad som hände i en av de förflutna tiderna. Hur gråter månan i nattglans över jorden? Älskar du de gråtandes ord?”
En annan ram: romantikens människa – vandraren, resenären, uppbrytaren. Människan som sökte gränsen, gränsens tillstånd.
Vem var romantikens människa?
Från landskap till landskap, från ord till ord. Från sånger till Songes, naturens drömmar. Förändring / nytt liv / förvandling.
Almqvist, den ständigt misslyckade utopikern, grå, den skuldsatte, rektorn, resenären i sin skjutskärra, Aftonbladspublicisten, reformatorn som ständigt sökte sitt uppbrott, var till det skönaste och vildaste av sina många jag både en skugga och en närvaro. En letande. En sökande. En flyende och finnande. Ett oupphörligt tillstånd av gestaltning, av gestaltningarnas förändring genom ett yttre och ett inre landskap. Genom sommaren, genom det vita landet vandrade han (skribenten, pastorn, skalden), ett irrande väsen, bländande sjöng hans språk genom det yttre och det inre landskapet.
”Då flyger ett sken liksom eldvingen af en snabb brinnande fågel förbi ögat”
Resa: att söka ett tillstånd av oavlåtligt uppbrott.
Resa: att söka gränsens tillstånd.
Resa: när kropp och själ till vilket pris som helst vill annat / vill förvandling / vill nytt liv. En irrande, vilket stundom kan översättas som all-konstverkets Irrande Hind.
Almqvist hade ju hur många tillstånd, gestaltningar, personager, gestalter, uttrycksformer som helst. Ansiktet är vitt, avklätt, redo att ta emot alla dessa skiftningar, färger, klädnader – allt detta som inte var han själv (men han själv fanns ju liksom inte).
Allt detta är Almqvist, resenären – alltså förvandlaren.
En förvandling som iklädde sig landet och landskapet som dräkter, ett yttre och ett inre landskap, björkhagar och sjöar, skogar, dalar, hagar. Varje försommar när det gröna landet stod i skiraste blom, lämnade han sitt dystra grälsjuka familjeliv och drog som en annan Tjitjikov, eller snarare brevskrivaren och dagboksdrömmaren Adolf Törneros, från herrgård till herrgård...
Kölden. Köldens villkor.
Almqvist hade ett särskilt förhållande till sitt konstnärskap vilket han såg som det som skyddade hans liv mot mörkret, känsloförsteningen, distanseringen, tillvarons destruktiva makter. Han är också den av våra klassiker som med så djupt allvar försvarat det estetiska.
Ljudet blir ord, ordet blir namn
Namnet är magi, namnet framkallar liv
Namnets magi framkallar gestalter, världar
Själens innersta är sången – som det flöjtspel som ynglingen Julianus hör ur den kristalltysta skogen. Almqvists värld är en enda ljudvärld, ljudet, sången är det hans verk handlar om.
Konstens allvar.
Konsten som ohöljd existensform, som fantasivärld, hänsynslöst skapande som han i längden inte stod ut med, vars dubbla krav han inte klarade.
All-konstverket, romantikens stora dröm.
Man får börja med romantikens dröm om all-konstverket. Som fugan:
”när man förbigår det enskilda och blott techniska så synes det, att Fugan till sin grund-idé, är den i musiken skedda uppenbarelsen af Universalitetens och Individualitetens ... lif i hvarandra såsom en enhet. Fugan är det Hela.”
”Fugan”, verket som i sig fick innesluta alla former – poesi, dramatik, epik, allt lika och allt med nödvändighet på den jordiska tillvarons villkor, den nödvändiga ofullständigheten och fragmentets villkor.
”Fugor” benämnde han de stora, av motsägelsefulla formelement sammansatta verken som Amorina eller Drottningens juvelsmycke.
Det handlar om en allt tydligare linje hos Almqvist som går från ”sak”, poesi i sak, verklighet som bryts av söndring men på samma gång är sanning.
”Konsten är det enda fullt uppriktiga. Den är så sann att den nästan aldrig förer ordet sanning i sitt språk, icke sjelf påstår sig ega den och anses knappt för dess vän.”
Var brister helheten och blir ett nytt språk, söndringens språk?
”– det går en åska genom tidevarvet” – ett känt citat men vad täcker det? Det kan handla om det moderna, den moderna linjen i Almqvists författarskap – man kunde också kalla den för den nihilistiska linjen, rörelsen som upphäver allting, gör allt annat ogiltigt. Där nere arbetar Almqvist tillsammans med Ekelöf på vägen till Strountes, dödsarbetet.
Var i honom tog det sin början, detta som han kallade för ”mina kompositioner”? Den underbara sammanvävningen av stil och anti-stil, av äkthet och förklädnad, av ljus och svärta? På en gång lek och mörkrets allvar, konstens djupa allvar.
”Det stora i konsten är att förnimma och uttala allt från den artistiska horisonten, hvilket är långt ifrån detsamma som att ljuga om allting. Men att se Guds hela skapelse ifrån den artistiska horisonten, är som att se den i ursprungsskick, och ungefär som ett barn. Allt blir lek då, och tillika det största allvar.”
Almqvist, den oåtkomlige som av sin samtid och dess salonger upplevdes som egentligen skrämmande.
Till Almqvist går som ett svart spår
svart spår, lysande spår
Logotypen för romantiken och nyromantiken: en ensam
Den ensamma människan.
Människan i ensamhet på samma sätt som Caspar David Friedrichs bergsvandrare, ensam i ett gränslöst universum, en väldig tomhet, över honom bara mörker. Romantiken, det är människan erkänd som essentiellt mysterium – som gåta, hemlighet, obegriplighet. Som fråga. Fråga som inbegriper både serena själar som Hölderlin och Novalis, de av den totala passionen renade och genombrända – som det dunkla dubbelväsen, den tusenfaldiga konstnärliga existens som av beundrande men på samma gång skräckslagna vänkretsar kallades vid det milda namnet ”Love”. Till denne fanns ju ingen nyckel, där var bara två skilda världar utan förbindelse. Arimans värld en, Ormuz’ en annan, var och en för sig levde dessa väsen, dessa annorlunda varanden sina underliga drömliv.
Mörker – ja mörker var alltid hans sak. Därtill som oundviklig föda den undersköna levande naturen, en stor varelse att vara med i ensamheten.
”Källans klara sorlande sakta susning, hör!
Himmelska, höga solens strålar le i löven:
Tystnen, lyssnen, naturen sjunger skogarnas sång.”
Och med det övergivna barnets röst:
”Ensam vill jag gå i skogen
Skogen är så trogen”
Därtill: den inre och andra världen. Bildvärlden av färgrikheter, förklädnader, skönheter bakom vilka öppnade sig hans mörker. Som en väldig levande teater, som en väv av marionetternas kroppar i ett teaterstycke skrivet av Gustaf III – men nu är andra tider, annat mörker, romantikens stora mörker, också rosenkammarens och Reuterholms.
Och vem var romantikens människa?
Ty efter Gustaf III och det ljusa konstgjorda, den stela glittermasken, kom nu romantiken och naturens mörker, naturens gränslöshet och mörka rörelser.
Kom alltså bland andra Almqvist, den irrande, den delade. Den för vilken ”imaginationens ögon” lyste starka och klara över en värld underlig och säregen utan känslor – en värld vars oerkända inre princip var väsendet utan känslor, ett oåtkomligt intet
”stå på intet / och stödja dig på intet
En kluven. ”Mitt enda medikament är att skriva och sammansätta.”
Imaginationen var hans rätta hem, den gränslösa fantasien hans rätta boning, fältet för hans glädje, tröst i natten...
I detta var Almqvists inspiration av det sällsamma slag som återges i ”Om sättet att sluta stycken”:
”Detta menniskans sätt att vara såsom ett djur är himmelsvidt skilt ifrån att ligga jemnbredd med det egentliga och blotta djurlifvet: liksom den ethiska renheten, bestående i själens natur att vara ren, och ej ens sätta ifråga något annat än något vida högre än den krassa yttre naturen. På denna grund måste det väl också vara som forntidens Vise gifvit en så beskaffad människokaraktär namn af Animal Celeste. [- -] När i umgänget eller sellskapslifvet en sådan menniska möter oss, hvem kan beskrifva den underbara vår, oefterhärmliga lätthet och kristalldager, som välgörande kommer emot oss ur dess krets? Om ock ingen kan fullt förklara, så kan dock ingen glömma intrycket deraf.”
Vem var romantikens människa?