Karl Vennberg

K****arl Vennberg

Ur minnesteckning av fru Lugn

Det var den 14 november 1963. Jag fyllde 15 år och fick Olof Lagercrantz’ antologi Lyrisk läsebok av min farmor. Den är utan tvekan en av de mest betydelsefulla böckerna i mitt liv. Genom den fick jag kontakt med författarskap som jag aldrig upphört att läsa: Hjalmar Gullberg, Elmer Diktonius, Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Carl Jonas Love Almquist, Edith Södergran.

Den som omedelbart drabbade mig var Olof Lagercrantz själv, som inledde sitt förord med meningen: ”För mig liksom för många andra har den svenska lyriken varit ett hem.” Varför detta – efter hans mått – tämligen oprecisa konstaterande gjorde ett så omvälvande intryck på mig, har jag inte glömt.

Men det är mycket bättre att jag berättar att Karl Vennberg är representerad med fyra dikter i antologin och att jag började med att lära mig ”Du måste värja ditt liv” utantill: ”Längst inne i dunklet / måste du värja ditt liv. […] Längst inne i elden / måste du värja ditt liv. […] Längst nere i djupet / måste du värja ditt liv.”

Dunklet tillhör du
och havens höstblom,
elden tillhör du och vårens
störtande skimmel,
men intill dödens linje
är kravet ett
och valet ett:
själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv.

Jag läste dessa rader för mig själv som en bön och en besvärjelse varje morgon på Roslagsbanan, på väg till syslöjdslektionen i Statens Normalskola för flickor. Kråkspark. När jag nu läser Karl Vennbergs dikter mycket noga från början till slut, hör jag skräcken andas överallt i lokaltrafiken och i Vintergatans färdriktning, i kloakråttans själ och hos det lilla barnet som när som helst nu kommer att bli medvetet om tomheten kring oss alla.

Det finns människor som blir djupt provocerade av godheten och tar till ironi för att värja sig mot alla erbjudanden om tröst.

Karl Vennberg sätter alltsomoftast punkt efter meningar som skulle kunnat resa längre med ett frågetecken.

Kors och tvärs över sidorna slits Vennberg sönder av sin oförmåga att helt enkelt tro på Gud. Särskilt i sin diktnings första period återkommer han ideligen och alltid med stor plåga till Gud, till döden, till Gud, till döden, ingen tröst från Gud, inte ett vänligt ord från döden.

Karl Vennbergs första diktsamlingar innehåller ofta brutala påminnelser om vad man måste tåla när man lever utan den grundtillit som de har, som självklart vet eller duktigt inbillar sig att de är älskade. Han kunde absolut inte värja sig mot misstanken att han inte bidrog med någonting av betydelse. Ändå måste han ha vetat att hans insats inte skulle ha varit möjlig utan ett mycket gott självförtroende.

Han var stridbart verksam som kritiker, tidningsman och samhällsdebattör. Han skrev sin poesi från en mycket tillgänglig ort, alltid med fötterna placerade på en fallucka. Skammens skabbiga hundar fick ofta upp vittringen på hans verksamhetsområde. Och nu, när han har gjort den svåra återresa han så länge väntade på, är grindarna till hans trädgård fortfarande öppna.

Hans stora vänlighet lyser ibland, liksom av ett slarvfel, mellan alla bilder av ensamhet i hans poesi. Han skriver i sin ”Inbjudan”:

Om det kan vara dig till någon hjälp,
så låt en citatbåt lägga ut från stranden.
Så ensamma som dina ögon är
låter sig säkert någon färjkarl bevekas.
Vi vet ju alla
att det är den torra sommaren
som gör dina blickar trötta.
Varför skulle inte året som andra år
byta årstid?
Hur skön är inte den nya årstiden!
Du kan gå ut i den, helt naken om du så vill.
Och alla vi som har väntat på dig
kommer att glädja oss över dina fotsteg.

Karl Vennberg beställde själv en och annan citatbåt till sin brygga. Hans böcker innehåller många referenser och allusioner och samtal med annan poesi. Han har tagit intryck av T. S. Eliot. Men Karl är mindre elegant, han är mindre preciös. Det krävs inte några förkunskaper för att man skall höra uppmaningen ”Gör uppror mot dig själv!” och förstå att den är en utveckling av det förtvivlade anropet i ”Du måste värja ditt liv”.

Det är inte helt ovanligt att Karls dikter börjar med en rad som vänder sig till ett ”du” med ett erbjudande om råd eller hjälp:

Gör uppror mot dig själv!
Knäck ditt hjärta som en julnöt.
Stärk ditt återstående morgonstånd med Bastiljens ande.
Dölj dina kanalers sorgsna utlopp i kommunalpolitiken.
Och lyss än en gång till surret från den icke-euklidiska flugan
vid vars metafysiska prickar din tro är fästad.
Det är dags att dricka te.
(”Dags att dricka te” / Dikter kring noll)

Jag har en flyttkartong. Den är full av brev som Karl Vennberg skrivit till mig. De ligger uttagna ur sina kuvert, odaterade, omöjliga att ordna kronologiskt, underbara att läsa klockan fyra på morgonen, innan tidningsbudet kommer. Det finns en frizon mellan vargtimmen och morgontidningarna.

Karl var intill sin död en mycket samtida person. I sina brev kommenterar han händelser i litteraturen och politiken, han låter mig ta del av alternativa översättningsförslag när han arbetar i Bibelkommissionen, han räddar en hamster, han vädjar till mig att inte gifta mig med den där mannen vid Vasaparken. ”Förgifta dig med litteratur i stället”, skriver han. Karl skriver alltid med reservoarpenna, på pressat linnepapper som en gång tillhört Erik Lindegren.

Vi träffades bara ett fåtal gånger, alltid i trakterna kring Östra station. Jag minns inte vad vi talade om. Förmodligen om mig.

Jag hade problem när jag var yngre. Mitt problem nu är att jag inte vet hur jag skall förhålla mig till att Karl är död. Jag vill göra en minnesteckning, jag vill använda hans brev. Men just detta att Karl var så deltagande, att han alltid omprövade allt – utom sitt nödvändiga självförringande – gör mig tveksam. Dessutom har jag upptäckt att jag kommer honom närmare när jag läser det han själv valt att publicera. De stora diktarna, de som verkligen väljer poesin, gör sina uttalanden där. De samlar sin energi där. Vill vi dem något, skall vi uppsöka dem där.

Karls dikter finns samlade i två volymer. Den ena sträcker sig från 1944 till 1960, den andra från 1971 till 1990.

Det är ovanligt att en poet av Karls rang så radikalt avstår från sin poesi för att bli kulturchef på en kvällstidning. Det är ännu ovanligare att en poet återkommer från sin exil utan en enda skada. Karl var sällskapssjuk. Jag var nog den enda han nästan aldrig träffade. Han gjorde Aftonbladet till en central tidning. Han var kontroversiell. Han var mycket upptagen och rökte mycket och skrev roliga, elaka, innerspalter. Han välsignades säkert vid tiden för sin flykt från poesin med den största nåden av alla: att slippa tänka på sig själv. När han vid drygt 60 års ålder återvände med Sju ord på tunnelbanan, hade han tagit steget från att vara en mycket bra poet till att vara en stor poet.

Det är som om de två volymerna av hans samlade poesi speglar varandra. Han har inte bytt motivkrets. Snarare är det så, att den första delen är en profetia om den andra. I ”Ett par ord om poesin” skriver han att den ”räddar ögonblick ur vår personliga glömska”, han uppmanar den att ”rädda något ur vår samtids glömska”, ”ur hela släktets glömska”, ”ur planetsystemets glömska”, att rädda en ”kinesisk krönika / att av osynliga händer överräckas åt Vintergatan”. Till sist återstår Guds glömska. I den är vi räddningslöst förlorade. Men det dikten berättar är att ”Vår värld är vår och vi ska bära henne”. Det är inte en ljusare ton, men det är en mer uthärdlig rädsla.

Det finns i dessa sena dikter en sorg som inte är ironisk och en kärlek som är stark och hopplös och en urnlund där de ensamma, befriade också från sina kistor, äntligen slipper sin ensamhet.

På frågan om döden svarar han nu: ”Låt oss förbli hos varandra i tystnad. Här är vår jord, / vårt hem, vår ringdans, vårt barnsliga gömsle. / Här har vårt liv sitt ögonblick, kort som en nödsignal.”

I sin ungdom fruktade Vennberg ålderdomen och såg dess tecken överallt. Nu är katastrofen ett faktum, och hans skräck för döden verkar åtminstone delvis utbytt mot en förtvivlad glädje över att vara vid liv. Något liknande tycks ha hänt med hans förhållande till religionen. Den är ett problem som han har burit som ett sår som måste hållas blödande ända sedan han var en liten pojke. Men han är inte längre så fastkedjad vid sin plåga, sannolikt därför att han erkänt sitt andra, lyckligare rike: poesins, litteraturens, konstens. Särskilt poesins.

Kvinnan som Karl älskar heter Julia Marc.

Karl Vennbergs dikter är ofullkomliga. Det är i alla fall vad Gud brukar säga. Jag söker mig till det ofullkomliga, därför att det förbereder sig på mitt svar. En del av Karl Vennbergs dikter är fullkomliga, och jag väljer att läsa dem som om de vore ofullkomliga.

Jag fick det första brevet från Karl 1972. Det är bra att jag stod utanför Östra station och läste det. Det stod att han beklagade att han var den ende i Samfundet De nio som ville ge mig ett pris.

Det sista brevet från Karl fick jag några dagar innan han dog, 1995. ”Måtte Pallas Athena hålla sin hand över dig”, skriver han, avslutningsvis. Det är förstås en lättnad att han inte väntar på att få veta hur det gick med det.