Vägvisaren Ragnar Thoursie

Vägvisaren Ragnar Thoursie

Anförande av herr Espmark

Ragnar Thoursie som idag tilldelas en av Svenska Akademiens förnämsta belöningar, Kungliga priset, är ett kraftcentrum i modern svensk litteratur. Få av 1900-talets diktsamlingar har haft samma genomgripande betydelse för de yngre poeterna som hans Emaljögat av år 1945, sju år senare följd av Nya sidor och dagsljus, en bok som vann också Olof Palmes hjärta. Efter dessa två lysande böcker och en rapportbok tystnade författaren Thoursie –för att förvandlas till en samvetsgrann ämbetsman med en karriär i Arbetsmarknadsstyrelsen. Först i sen tid är han tillbaka med bland annat en diktsamling, Kråkorna skrattar, och en memoar med tyngdpunkt i en barndom präglad av fadern lokföraren och familjens plats bland Jehovas vittnen.

Men det är med de båda tidiga samlingarna som Thoursie skapat litteraturhistoria. Han blev en lärare för Tomas Tranströmer, Folke Isaksson, Sandro Key-Åberg och mig. Också poeter som Bo Grandien, Per Wästberg, Kristina Lugn, Jesper Svenbro och Göran Greider har synts i denna författarskola.

Vari ligger då Thoursies storhet som banbrytare och föregångare? I stället för att här formulera ett handbokssvar på frågan skulle jag vilja se Thoursie genom de hängivna elevernas ögon. Tranströmer ger i en recension av Nya sidor och dagsljus en bild av den mästare han mötte i Emaljögat. Den boken ”hade, mitt i fantasiens överdåd, den djupa saklighet som gav den rättigheten att uppträda som förebedjare i en tidsålder svart som natten”. Tranströmer har öga för Thoursies mästersmide, än hans metod att översätta det själsliga till sinnliga uttryck, än hans bruk av ”lyrisk dubbelexponering”.

Men låt oss gå från teori till praxis. Så här börjar Thoursies dikt Stagnelius:

Stort huvud i trädet sitter, ett risigt
bo för tankar. Flätade av gråa vattenådror
är dess grenar, endast rötterna i jorden
röras tunglikt av vindar.
Detta är en arm av urträdet, mast
på Ölands skepp…

Med utgångspunkt i uppgiften om hur den unge Stagnelius älskade att klättra i träd ger dikten en dubbelexponering av hans huvud med dess tankar och en trädkrona med ett fågelbo, liksom av rymden med dess vindar och jorden med dess rötter. Det är en storslagen visualisering av Stagnelius tanke på själens förbundenhet med naturen. Men observera detta Öland, format till ett skepp med urträdet till mast. Den bilden hålls kvar, så när ängslan sägs utbreda sig som svart mylla ”ända till stäven”. En natt kastas förtöjningarna och vi ser hur skeppet ”glider…på tvären ut till havs: / blott köl och akter nosar blundande på staden”.

I denna rikt sammansatta text hålls på det sättet bilden av Öland som ett skepp fast under de skilda förvecklingarna. Karl Vennberg har talat om den synstränge Thoursie och antytt hur just denna starka visualitet övertagits av lärjungarna. För att förstå vidden av den iakttagelsen bör man jämföra med Erik Lindegren som lät bilderna kollidera; hos honom ”diade evigheten med en grimas / de obegränsade möjligheternas land”. Den ”synstränge” Thoursie däremot håller envist fast den enskilda bilden och fogar organiskt in den i styckets övergripande perspektiv.

Tranströmer har en direkt replik till den fasthållna bilden av skeppet Öland som driver till havs. I debutbokens ståtliga Epilog tecknar han inledningsvis Sverige som ”ett uppdraget, / avtacklat skepp”: ”Mot skymningshimlen står dess master kärvt.” Den bilden hålls fast när landskapet bryter upp: ”En skog på marsch! / Det forsar kring en stäv och mörkret rör sig, / och land och vatten färdas. Och de döda, / som har gått under däck, de är med oss…” Bilden dröjer kvar när träden lövas ”och fylls av vind och seglar fram i frihet.” Skeppet Sverige som på det sättet forsar genom tiden kommer från samma varv som skeppet Öland, det vi nyss fann drivande till havs. Men det viktiga är inte denna dialog på det motiviska planet utan hur Tranströmer för vidare den metod han lärt hos sin mästare, att dubbelexponera två föreställningar i en bild och sedan hålla fast den med sträng visualitet.

Motsvarigheter finner vi hos Folke Isaksson. Han erkänner att ”det mest pregnanta” i hans debutsamling Vinterresa ”inte skulle ha sett ut som det gör” utan Emaljögat, en bok han ”älskade och stångade [sin] panna blodig mot”. Isaksson har verkligen sinne för Thoursies konst. Han ser diktens glidande förvandlingar och groteska överdrifter, dess ”välberäknade ironiska accenter” och ”sammansmältningar av konkret och abstrakt”, dess starka visualitet och stränga konsekvens.

Folke Isakssons Vinterresa bekräftar hans ord. Hans dikt Bondkyrka skulle knappast ha den skepnaden utan sommarljuset och konfirmanderna i Skolavslutningen; hans komminister i predikstolen, ”en svart och hopfälld kråka i redet” signalerar oblygt sin kollegialitet med Thoursies komminister, uppklättrad ”som en spillkråka / …i Predikans framstam”, med ”svarta vingar fällda ihop på ryggen”. När ”Skeppet” kyrkan sedan snöblint ”driver / lös ur kursen” ser vi en elev som lärt sig måla hur ett landskap sliter sig och glider iväg – och det tre år före Tranströmer. Men lärospånen är inte heller här främst av motiviskt slag. Vad Isaksson framför allt lärt i Thoursies skola är en förening av stor syn och exakthet, en bildutveckling som håller fast föreställningarna och utvecklar dem med visuell pregnans.

Om vi kunde stiga upp i en litteraturhistorisk varmluftsballong och överblicka perspektivet skulle vi se att det Thoursie förmedlar till de yngre är en surrealistisk frihet – drömartade syner och halsbrytande associationer – men en frihet disciplinerad av en filmiskt inspirerad visualitet och en gestaltpsykologiskt skolad vilja till avrundade helheter. I bakgrunden anar vi den vitale importören Artur Lundkvist men Thoursies legering av dessa skilda element bär hans egen omisskännliga signatur.

Nu finns det två olika Thoursie och därmed två skilda klasser i hans skola. I den ena talar den stagnelianske naturmystikern med hans bild av ett dynamiskt landskap. Där heter mönstereleven Tomas Tranströmer. I den andra vägleder en mer verklighetsnära men fortfarande visionär poet. Här är texterna porträttdikter som den obetalbara dubbelexponeringen av skvallertant och papegoja i stycket med den sällsamma titeln Papegojan död ej ruttnar: ”Ensam, med bräcklig hälsa, vågade / hon sig på livets resa ej längre / än att en spasm i kappans gröna / vingar åter och åter åter- / för henne hem, till den våldsamt upprörda gungstolen, / kaffepannans trygga sjudande hjärta / och erinringens / ihärdigt / rensopade / kustremsa.” En annan viktig text är Skolavslutningen med dess underbara dubbelsyn av svensk försommar och svindlande livsresa, av sjungande skolbarn och de apostlafigurer av trä, med stavar, nycklar och svärd de en dag ska förvandlas till. Och här fortsätter vår läsebok med sidor ur en visionärt genomlyst folkhemsvardag, texter som Sundbybergs-prolog och I saluhallen. I den klassen har min skolbänk stått. Att sedan slå ihop de båda klasserna och nå en syntes av Stagnelius och Sundbyberg, ja, det kommer – med Jesper Svenbros ord – an på oss Stagneliusälskare i Sundbyberg.

Ragnar Thoursies vida kappa har på det sättet haft plats för skilda poetiska naturer. Men gemensam för oss alla är vår beundran för den ”synstränge” mästaren som lärde oss att hålla fast en bild och låta den utvecklas med visuell logik.