Läsning av Kjell Espmark

Minnena ljuger

Ur en återblickande bok av herr Espmark

Jag ska läsa ett kort parti ur en återblickande bok, Minnena ljuger. Det rör sig inte om någon självbiografi i vanlig mening. Det som har intresserat mig i den här boken är minnets sätt att arbeta.

Redan mitt första minne är tvivelaktigt. Grannhuset står i lågor en natt. Min mor har mig på armen och vi bevittnar andlöst dramat genom ett fönster. Jag kan inte vara mer än ett par år men upplevelsen är tillräckligt stark för att avsätta en hållbar minnesbild. Det är bara ett fel med bilden – den är registrerad på avstånd. Jag ser mig själv på min mors arm framme vid fönstret med det brinnande huset skimrande i rutan och ett rött eldsken flackande över ansiktena. Det finns rimligtvis en genuin upplevelse bakom tablån men den har bearbetats. Minnet ljuger.

Men det intressanta är på vilket sätt ett minne ljuger – och varför. Det jag söker är vad mitt fortsatta liv har gjort med mina hågkomster, hur senare upplevelser, värderingar och strategier har omformat minnena utifrån sina behov och avsikter – och därmed satt sina spår i bilderna.

Minnesbilden av mor och barn är en sådan samlingspunkt. I kontrast till det skrämmande utanför fönstret är min mor lugn och fattad. Hon är ännu inte det knippe av förtvivlan hon skulle bli efter sin skilsmässa, med tårar, förebråelser och hot om att ”ge upp” och lämna min bror och mig åt vårt öde. Minnet ljuger in trygghet i scenen. Samtidigt stryker det ut spåren av hennes olyckliga barndom, hennes sårbarhet och det ohållbara äktenskapet.

Nu händer det att texten överlistar sin författare. De småljugande minnena från barndom, studieår, författarliv, resor, universitet, akademi, vänskap, kärlek och död formar sig mot min avsikt till en berättelse om mitt liv. Men det jag verkligen velat komma åt är något som går utanför det individuella livsödet – nämligen hur vi omformar våra minnen till de myter som förmår ge struktur och innebörd åt vår tillvaro.

Några av minnesbilderna i boken har helt naturligt anknytning till Svenska Akademien. Den jag nu ska återkalla har Den Gyldene Freden som scenrum. Året är 1992.

Per Olof Sundman sitter på sitt vanliga vis gränsle över stolen framför kaffet och suger på sin pipa, då och då avbruten av sin efterhängsna rökhosta. Han och jag har kommit in på ett ömtåligt ämne. P. O. har samlat hela materialet för en roman om Alfred Nobel men skrivandet har låst sig. Hur han än bemödar sig kommer han inte över hindret. Men söker han inte en alltför magnifik ingång? kastar jag fram. Tänk om han i stället skulle pröva en låg vinkel. Kanske han borde låta Nobels faktotum berätta historien, en historia som denne inte själv ser vidden av. P. O. stirrar häpet på mig: – Du säger något. Det skulle jag vilja pröva. Vi kommer överens om att han nästa torsdag ska ha med sig några sidor utifrån det nya greppet. När vi skils för kvällen är han full av iver. En stor roman tycks äntligen på väg.

Men bilden av Per Olof Sundman och genombrottet för hans arbete på romanen om Alfred Nobel är missvisande. Den döljer hur hopplös situationen i själva verket var. Följande torsdag – den sista för terminen – hade P. O. inga A4 med sig: – Nej, du vet, jag hade pojkarna den här veckan och det ena med det andra. Vi får se i sommar.

Hans inre motstånd var för stort. Det anade jag nog redan vid vårt tidigare samtal fast det suddats ut ur minnesbilden. Dessutom var allting för sent. När vi träffades igen i augusti för att fira hans 70-årsdag på en båt nedanför Nationalmuseum kände jag knappt igen honom. Han hade blivit så liten. Byxorna hängde alltför stora på honom i sina hängslen. Var han sjuk? Nej, det trodde han väl inte.

Tre veckor senare var han död, i en lungcancer han inte vetat om.

Han slapp uppleva ”avslöjandet” av hans nazism och diskussionen av hur det präglat hans berättarkonst. Ett förebud, en studie i BLM av den fascistoida hållningen i hans karaktärsteckning, gick honom ändå till sinnes.

Jag ger inte mycket för studiet av P. O. Sundmans ”hemlighet”. Det är riktigt att han i sina förvirrade tonår en tid tillhörde ett nazistiskt orienterat förbund, hade några vänner i den kretsen och i 20-årsåldern dömdes till dagsböter för olaga vapeninnehav. Sundman har själv – avståndstagande – summerat den tiden som ”den svarta epoken” i sitt liv. Att hans orientering under de kaotiska ungdomsåren skulle utgöra någon nyckel till hans författarskap vägrar jag tro.

Varför stannar då P. O. för starka, gåtfulla män i en prövande miljö, denna skara som sträcker sig från ”jägarna” i ett kärvt Jämtland till Stanley i ett ogästvänligt Afrika. En utgångspunkt är hans erfarenheter av älgjägare och annat skogsfolk i det karga nordliga Jämtland där han under många år var värdshusvärd. Jag har själv mött dessa tysta, seniga naturer med sina sorgsna ögon, karlar som man kan anförtro sitt liv om man skulle överraskas av snöstorm ute på fjället, ensamma män som bara muttrar lite smått humoristiskt utan att låta en ana vad som rör sig bakom pannbenet – och en dag till allas bestörtning går och hänger sig ute i lagårn. Att teckna sådana slutna, skenbart starka människor utifrån ofrivilliga ansiktsuttryck, oöverlagda rörelser och undsluppna repliker är en fascinerande uppgift – och har inte ett dugg med starka arier och Blut und Boden att göra.

En annan utgångspunkt är en berättarteori med bakgrund i behaviorism och isländsk saga. Introspektion är med det synsättet ett vanskligt företag och en intuitiv inlevelse i andras inre framstår som tvivelaktig. Man är hänvisad till att avläsa inre skeenden i personernas minspel, åtbörder och repliker. Det är en fullt rimlig metod som odlats på skilda håll – inte minst i USA – utan att klassas som täckmantel för mörka hemligheter.

Minnesbilden av en vårkväll 1992 under diskussion av ett hejdat romanprojekt är en av de sista i en lång rad bilder från tio års återkommande samtal med P. O. Sundman. Hans kloka, eftertänksamma argument, främmande för varje summariskt avfärdande, varje aggressivt domslut, står för mig fjärran det påstridiga svarta tänkande jag inte sällan träffat på i andra sammanhang. Det är i mina ögon en tragedi att han hejdades i sitt skapande av ett inre hinder – för att efter sin död mötas av hårt vinklade läsningar.