Dikter av herr Svenbro

Datorskärmen

Jag hade laddat hem ett nytt grekiskt typsnitt till datorn
men ännu inte testat det
när jag drabbades av stroke en försommarmorgon
och plötsligt befann mig på neurologen
på sjukhuset borta i Meaux.
Under förmiddagen
vistades jag i ett drömartat dis
i sjukrummet, medan läkarna och min hustru avvaktade
den vidare utvecklingen av min hjärnblödning.
Jag drömde alldeles tydligt
att jag på min dator
ur minnet skrev ut
”Fader vår” på grekiska
med accenttecknen utsatta.
Som texten strålade på min datorskärm!
I synnerhet var det viktigt att notera grekiskans spiritus-tecken,
som vi på svenska transkriberar med h,
andningens konsonant.
I någon mening markerar den möjligheten
för den Helige Ande
att ge liv åt en bokstavsföljd.
Inget andetag är det andra likt…
Under konvalescensen upprepar jag ibland vad jag skrev
och frågar mig överväldigad vad bönen betydde
för mitt botandes frist,
fullkomligt oförtjänt.
Slå upp Matteus, sjätte kapitlet!
Du var lam, och nu kan du gå!
Varje steg är ett underverk.
Gud visste vad du behövde, innan du bett om det.
Men hur ska du kunna leva med denna vetskap
utan att själv bli en skrymtare?

Simtag

Så småningom blev det klart att en del av sjukgymnastiken
skulle förläggas
till simbassängen,
och jag undrade bekymrat om min simkunnighet
var intakt. − Som ett slags förberedelse
nedsteg jag forskande
eller snarare tvivlande
i Johannesevangeliets
femte kapitel. Solen lyste i morgondiset.
Vattnet i rörelse! Nu förstod jag
att vi inte skulle simma
utan helt enkelt gå
på bassängens lite skrovliga botten
som på den stadigaste av textytor.
Vi tog oss fram i slow motion.
Steg för steg.
Jag skulle alltså inte få veta
om jag kunde lita på mina simtag.
Några veckor senare
gick jag ut på kiselstensbottnen i havet
och kände en underbar rysning
när jag tog mina första simtag
och ensam begav mig ut
mot horisontlinjens skarpa blå.
”Jag kan simma!” ville jag ropa
överväldigad som ett barn.
Som om något annat hade varit att vänta!
Jag hade verkligen återfått
den enkla tilltron till simtaget
hos en som inte kan bottna.
Som fisken omslöts jag
av min tillvaros djup.

Matteusevangeliets slut

Slutet på Matteusevangeliet framstod plötsligt
som det oskrivnas
vita domän.
”Ett ljud som när en måttlös reva rivs upp”,
tänker jag i ett tempus
som vi senare får bestämma.
Det är en dag i framtiden.
Gestalter skymtar,
men de är inte ”historiska”.
Nuet är inte en slutprodukt,
som kan härledas ur det förflutna.
Den kristna tron var inte ett sorgearbete
som skulle få ett förhandsbestämt resultat.
Slutorden uttalas av Kristus i presens
mot en bländande horisont som inte alls är historiens.
Dess återsken i pannan på alla elva.
De hade ju följt honom ända hit upp
men evangeliet vägrar ta slut
och öppnar sig oförutsett mot framtiden.
All kraft tycks utgå från det här väl lokaliserade ögonblicket
som genast ska förvandlas till framtid
av måttlös utsträckning. Rymd.
Fortsättningen går därför inte att skriva.
Den är historiens motsats,
den reva i vårt nu som är frihetens möjlighet.
”Se jag är med er alla dagar
intill tidens ände.”
Våldsamt bryter sig evangeliet
in i vårt mörka nu
och är bara
ren
framtid.

Tuppen

Jag visste väl att jag en dag i framtiden
skulle komma att skriva om vårt kvarter
med dess radhus som till en början fick mig att tänka på Truffauts
Fahrenheit 451 men av min son blev placerat
i vad han kallade ”Trivialfrankrike”,
nästan bättre på tyska: Trivialfrankreich, ja.
Med ett snabbköp och luffarnas husvagnar borta i skogsbrynet.
Som i filmen började det verkligen snöa.
Bostadsområdet är placerat på vad som för fyrtio år sen
var betesmark för nötkreatur; när vi var nyinflyttade gladdes vi
åt vägskyltar med silhuetter av kor: ”Kor på vägen, kör sakta”.
Zone rurale,
två och en halv mil från Paris!
Vi bodde så lantligt att vi brukade vakna när tuppen gol,
och jag prisade oss lyckliga som ännu i vår epok
väcktes på detta flertusenåriga sätt
och brukade tänka
på Bartolomeusevangeliets skildring av nattvarden
och den slaktade tuppen
som åter får liv, −
medan jag låg och väntade på att det skulle bli dags
att gå upp. Lovsångsdags!
Tills galandet en dag upphörde
och vi fick reda på att grannfrun
klagat över ”oljudet” i så hotfulla ordalag
att tuppens ägare sett sig tvungen att slakta sitt djur.
Med sorg och besvikelse berättade han att tuppen
”inte ens vägde ett kilo”,
nu var den slaktad och uppäten.
Efter ett år tog han mod till sig och köpte en ny.
Varje morgon väckte den oss,
och jag kände hur den fick himlen i öster att stråla
med sitt ljudliga galande.
Jag upprepade för mig själv
att det givetvis inte var samma tupp
men tyckte ändå att uppståndelsemotivet var med.
För Sokrates betydde ju tuppen
uppvaknandet till det eviga livet,
då människan slutligen ”botats” från detta liv.
Och nu går en petition runt i kvarteret
för att polisanmäla ägaren till vår tupp,
som anses åsamka så stor olägenhet att vår granne
kanske än en gång blir tvungen att avliva den,
vår Dagbräcknings orädda vittne!