Sparta

Sparta

Ur romanen Sparta av fru Lotass

Nätterna är mörkare nu. Dagarna är korta.
   När vi går längs gatorna blänker allt fler av fönstren svarta, tomma. Allt fler jalusier, allt fler fördragna gardiner, allt fler lås och reglar. Allt färre människor driver fram och åter under raden av slocknade, spruckna lyktor.
   Vi går upp till katedralen, sedan genom parken där mörkret nu härskar fritt. Därefter går vi under de svartnade träden, ned genom triumfbågen och bort mot minnesmärket, vars förgyllning flera kvällar föll som guldglänsande snö och lade sig i drivor längs med fundamentet. Nu är ängeln grå och sprucken och dess ansikte fårat av en ny sorgsenhet vi aldrig tidigare sett.

Vissa fågelarter, säger W., föredrar det som förfallit, föredrar att bygga sina bon bland tomhet och ruiner.
   Ödesfåglar. Deras läten strömmar genom allt mörker, all natt.
   Vilka fåglar?
   Gråsparven.
   Dess läte?
   Obeskrivligt.
   Hussvalan.
   Dess läte?
   Oerhört och omöjligt att återge.
   Rödhaken.
   Dess läte?
   Säreget, besynnerligt och sällsamt.

[---]

Tidvattnet rusar nu över våra kuster med en, tycks det, allt större kraft, med ett ursinnigt, lösgivet raseri. Dånet från vågorna dränker allt vårt tal då vi står på klipporna och ser ut mot det blygrå, rasande, svallande havet.
   Horisonten höjer sig och faller, höjer sig och faller som om vågorna ville sluka den vita, blanka himlen. Landet bryts i stycken som försvinner i det mörka vattnet. Luften färgas grå och brun och svart av allt det stoft vilket rivs upp.

Vid kajen bryter hamnarmarna ytan och sträcker sig ut mot det avlägsna intet som i tunga sjok faller över den nåltunna synranden. De väldiga fartygen skär som kilar av silver genom den vidsträckta, oändliga rymden.
   När vi går längs stranden tränger vattnet upp igenom våra fotspår och sveper undan dem, utplånar de avtryck vi gjort i den tunga, ljusgrå sanden.
   Springflod, nipflod. Tidströmmarna ändrar riktning, vänder i ett stillvatten, i en strömkantring. Stillvatten, tidkantring. Våra spår sveps bort, den väg vi gått försvinner ut ur marken och löses upp i det mörka vattnet.
   En tidkantring, säger W., en välvning, ett skifte av all tid där den tid som runnit bort, likaväl som den som nu återstår, så kort, endast några få dagar, aldrig skall fästas på pränt, aldrig ihågkommas, aldrig omtalas utan alltid helt, odelat vara glömd.

[---]

Havet sträcker ut sig mellan rummets väggar. Dess stränder vidgar sig in under lister och trösklar. Dess himmelsblå yta tränger undan markens rask och skarn. Dess vidd formar ett obrutet, skimrande, svagt glindrande fält.

De stora fartygen stävar över den blanka, glanska slätten. Bogstrimmorna drar upp breda, brusande, böljande linjer. Seglen sväller i den ihållande, jämna, varma vinden. Tåg och tackel gnisslar. Förstävarnas åldriga galjonsfigurer blickar oavlåtligt mot den fjärran horisonten.

Stora skogar böljar fram och åter i det mörka djupet. Blåskimrande fiskar rör sig mellan de väldiga träden. Lavarnas gråvita hängen vilar utsträckta i strömmarna vars dova fåror skär genom den oändliga rymden.
   De sjunkna städernas mörka, tunga former bildar tysta labyrinter vilkas gator ligger ödsliga och tomma. Vägens band sträcker sig jäms med den plana, vidsträckta slätten och vidare in genom det skymliga, tätnande dunklet.

Vid den bortre randen skymtar den vida arkipelagen över vilken höjer sig bergskedjornas snöklädda toppar. Högresta, mörka cypresser följer bergens branta sidor. Hamnens trappor öppnar sig upp mot de marmorvita husen.

[---]

Invid randen av det frusna havet härskar en ofattbar tomhet i en ödslig, avskild värld.
   Inte ens orden gör det minsta märke i den klara luften. Allt vi säger faller ohört, fruset, klirrande till marken.
   Den fläktande värme som vi tror oss känna, den grönska vi tror oss se, det välkomnande ljus vi tror oss fjärran skymta; allt är hägringar och villor, allt är bländverk, allt är sken. Framför oss ligger endast milsvida slätter, ändlösa oceaner av ett fruset ingenting, av övergivenhet.

Vår vandring fram och åter, fram och åter, gröper ut en väg i den tjälade, frostiga, steniga, kalla, hårda marken.
   Varje morgon tvingas vi återerövra de landamären som kylan under natten slutit i sitt fasta grepp.
   Aldrig en famn, aldrig ett steg, aldrig en spann längre än den väg vi trätt fram ur jorden, isen, skarnet, skärvorna och stenen.
   Allt är utsiktslöst, fåfängligt. Allt är gyckelbilder, spel. Och varje gryning står vi väntande vid havets frusna rand.

[---]

Isens frusna, vitbländande styrka spränger sten och trä till kantiga skärvor, flagor och splittror.
   Över fältet rör sig mörka följen vars samfällda tyngd frambringar fina sprickor i den glasiga, skimrande ytan.
   Dånet rullar bort mot bergen. Ljuset återkastas av deras tenngrå gestalter. Luften fylls av ett metalliskt stoft.
   Vi sänker våra fjärrglas och ser dem då endast som glimtande punkter, som skiftningar i den ändlösa, uppbrutna isen.

När skymningen fallit går vi ut på fältet och följer det mörka spåret längs den vita, frostiga och sträva ytan.
   Skärvor, flagor, splitter krasar under våra fötter och vi dröjer och söker att akta dessa kvarlämnade spillror.
   Synranden fylls av det röda ljuset från avlägsna eldar. Svaga lågor flammar upp längs himlens svarta, blanka valv.
   En stund står vi stilla och tysta och ser ut mot det oändliga djupet innan den starka kylan tvingar oss tillbaka.

[---]

Isen fyller fältets djupa fåror. Is lägger sig över is i täta skikt och formar katedraler, praktsalar, danar palats vilkas väggar och tak dekoreras av frosten och den fångna luftens skira ljusspel. Som sol genom glimmer. Som när solen lyste genom glimmern. Som när solen lyste över ett väldigt, brusande hav. Himlen är nu så vit och så glänsande, så skinande, glansk som vore den verkligen, i sanning, en fast, sluten kupol.

[---]

Suddiga gestalter rör sig över vidden. Deras kroppar bryter det bländande, starka ljuset. Havets vida yta är skimrande, jämn och silvervit. Fyrskeppens käglor löses upp mot himlens höga glimmervalv.

De av is och spån formade öarna bärs av väldiga pelare vilande på djup dit stormvågorna aldrig når. Förankrade med kraftiga kättingar och järnkrampor i den fasta bottnen bildar de en osynlig och stadig grund.

Invid det plana fältet är alla höga byggnader, torn, förtöjningsmaster kantade av ett starkt, rött, klippande ljus. Fältet är täckt av lysande punkter i täta, raka linjer som sträcker sig ut mot den rätvinkliga, avskurna kanten. Alla dessa ljus ger åt himlen ett sällsamt, svagt skiftande sken som om den vore täckt av långa, flammande ridåer vilkas fållar snuddar vid det silvervita havets yta där de drar upp svallande, som blankputsade, djupa ränder.

Ansikten skymtar hastigt förbi. Fältet fylls upp och töms, fylls upp och töms på nytt enligt en fastställd, föreskriven ordning.
   Världen är sliten och nött. Allt är vagt, blackt, bleknat och upplöst i repor och flimmer. Allt fräts ut i ett starkt, bländvitt ljus.