Lasning av fru Lugn

Jag ljuger

Ur en kommande memoar av fru Lugn

Är det verkligen jag som är hustomten?

Snart står jag, äntligen gråtfärdig
i min felknäppta hud,
inför det stora varslet om saknad.

Det har slutat ticka i verklighetens huvud.

Trötta tanter med inslag av åska
(jag tror att de kallas ”pariserhjul”)
tar en paus i julruschen
för att ge sin ödslighet vingar.
Sedan går de ner i källaren
och drar om de elektriska ledningarna.

Det var de som sömmade denna klänning
av lidande
som jag hängt över benstommen
fastän jag vet att det hade varit snyggare
med en murgröna.

Men det är inte det som är problemet.
Problemet är att jag inte vågade översätta
deras stormvarning.

Något har gått snett med mig idag.
Jag har farit ganska illa.
Så var det faktiskt ofta för Helan och Halvan också.
Och för Biffen och Bananen.
Jag vet att jag är lika ensam om det mesta
som om allting annat.
Benen viker sig. Hjärtat stannar.
Hjärnan murknar. Cigarretten slocknar.
Glädjen avlövas. Drömmen avlivas.
Sängrökarna nekas tillträde.
Min längtan överger mig.
Kärleken förlöjligas.
Händerna, knäppta till bön,
härmar blodiga garnnystan på skärbrädan
fastän jag bara tänkt lämna några fingrar kvar
till minne av barndomens jular.

Jag är inte min fars dotter.
Jag är inte ens hans dotterbolag.
Men visst ska jag avknoppas!

I lönndom går flickor och deras marknadsförare.
Det finns nere vid sjön en lekplats
och ett producentbolag.
Behöver jag säga mer?

Rädslan stiger när mörkret faller från fel håll
och hemska sånger släpas över himlavalvet.
Det är ingenting konstigt med det.

Det brukar kännas ungefär som när stjärnorna
förlorar sin färdriktning,
som när sorgen överger
välfärdsutredningens fickformat
och universum dånar över bergens fasansfulla
dragspel.

Ända tills jag är överstånden.
Och fri.

Bara mormor och mormors lägenhet vet
hur ledsen mormor ämnar vara på julafton.

”Ska min kropp av vetebröd sakna mig när jag är död?”
Så ekar mormors falska visa från sal till sal i sin lilla kokvrå.
Och det är väldigt vad hon pratar!
Det enda som alltid fungerar på mormor är käkpartiet.

Som sagt var:
snart står jag, som ett fattigdomsbevis
inför min domherre.
Far åt helvete, höll jag nästan på att säga.

Det finns dagar då min förtvivlan är så stark
att den skulle kunna dräpa en afrikansk lejonhund.
Men mitt skämtlynne rår den inte på.

Först bara en långpromenad på botten av en sjö.
Först bara en långpromenad på botten av en eldsvåda, menar jag.
Sedan kommer tomten!

Så skruva åt kindtänderna och håll huvudet på skaft.
Tänk på våra allergiker innan du häller kemikalier på smärttrösklarna.
Slå dig ner vid köksbordet och skriv ett standardverk i åtta delar.

*

Knappt hade jag skrivit dessa första raderna i mitt standardverk om Tålamod, förtvivlans mod och vanligt vackert vardagsmord förrän det låg en mördare under enkelsängen.
Efter en kortfattad diskussion med spaningsledningen bestämde jag mig för att inte lyfta blicken från pappret eftersom jag bedömde att risken var överhängande att jag då skulle förlora kontakten med språket och därmed stå inför min ensamhet utan ett ord till mitt försvar, utan en ledtråd på kroppen, utan ett halmstrå på huvudet.
Men jag utförde, trots dessa överväganden, en så kraftig kroppsrörelse att jag tappade balansen och skar mig mycket illa på en snittblomma som jag ärvt av min mamma.
Då kom mormor springande med ett tryckförband som jag bestämt avvisade och bad att få en sömntablett i stället.
Jag hade naturligtvis inga planer på att somna, men jag ville sänka min intelligenskvot en aning, av artighet mot mormor.
Sedan blev allt tyst. Allt och alla täcktes av tystnad.
Och glanspapper.
Snön föll över diskbänken och lammköttet, den tände julgransljusen och bredde ut sitt förslag till tröst över klinkerplattorna.
Vilken tur att vi inte hade råd med värmeslingor, viskade mormor.
Sedan berättade hon att hon helst av allt i hela världen vill vara en sådan mormor som någon längtar efter.
Jag valde att inte kommentera detta.
Bara de till livet aldrig tända får gå hem nu.
Men jag minns att det gick en isgata tvärs genom blomstertiden.
Jag minns mycket väl att jag fick alla dessa kubikkilometer mörker helt gratis.
Och att det enda jag önskade mig i julklapp var att få vila någonstans där evigheten inte stör min dygnsrytm.