Naturalhistoria
Ur en planerad memoar av herr Wästberg
Jag har sällan känt en leda vid tingen, men jag har varit rädd att trubbas av, inte förnimma lukten av den regnvåta sommarbryggan, inte häpna över blåsippornas mirakel under fjolårslöven. Jag vet att jag äger ingenting. Jag har samlat på mig mycket som jag senare gjort mig av med. Jag är en passage för sköna föremål, konstverk, böcker. Jag har gått in för de gamla och nötta, de som berörts av okända händer och stått i okända hem. Sedan har jag gett dem vidare eller sett dem ta sig ut ur min värld.
Dofter och smaker är de tidigaste minnena, korsdraget som bläddrar i en sommargarderob, lukten av sol på knäna, av stillastående vatten i ekan innan den ska ösas – och, framme i vuxenheten, barnens hud mot näsa och fingertoppar, känslan att de stigit upp ur oceandjupen. Det lyser i minnets förrådsrum som om jag glömt att släcka ljuset; sedan går säkringen.
Jag ser framför mig sjöbodarna i Västerviks hamn, stjärnorna över skaren kring Järvsö, ljuset mellan Humlegårdens trädstammar en klar eftermiddag i december. Jag hör spovens flöjt, känner salviabladens ludenhet och bondbönans motstånd. Sinnenas minnen förbinder yta och djup, skänker en viloplats men också en utsiktspunkt varifrån man urskiljer nya relationer, andra landskap.
Museum of Natural History i Kensington i London har länge utövat en dragningskraft på mig. Ett viktorianskt tempel – enbart herbariet rymmer två miljoner registrerade växter och antalet insekter överstiger åttio miljoner. Jag skaffade mig ett brev från en bekant på Riksmuseet hos vilken jag funderat över Anders Sparrmans uppstoppade kvagga. Så kom jag in bakom kulisserna i denna ofantliga byggnad, guidad av en Scientific Officer.
Glasburkarnas invånare hade av sprit och formalin blivit bleka som palsternackor. En boaorm såg efter hundra år ut som en jättes tjocktarm. En köttätande ödla från Komorerna vaktade en hummer med tre klor från Eldslandet. Alla var konserverade för evigheten, sorgsna i uppsynen, och det intrycket gav även några av kuratorerna. Överallt var små dörrar som inte verkade leda någonstans om inte till en flugornas herre som tog tid på maskarnas framfart i en dissekerad gris.
Från mineralernas avdelning där meteoriter och petrifierade trädgrenar påminde om en tid bortom tiden fortsatte jag till en sal av tysta människor i vita konservatorsrockar. De stoppade upp eller klädde om ett piggsvin, en knubbsäl, en lemur ditförd av en Linnélärjunge. Jag tänkte att de hade något gemensamt som ingen ute på Cromwell Road helt förstod. Längs väggarna i väntan på montering, återskapelse, uppståndelse: pungdjur, iguanor, hermeliner. En tretåig sengångare tillbragte livet hängande, parade sig och dog hängande, medan olika fjärilsarter föddes och utvecklades i dess päls. Nu hängde den här i väntan på att renoveras och ställas ut som osignerat konstverk.
Känslan att fastna i en flerdimensionell labyrint överväldigade mig. Då jag i en dunkel passage, halvt dold av en jättesköldpaddas skal, skymtade en äldre man försjunken i något obeskrivligt, inbillade jag mig att han aldrig varit ute i dagsljuset utan oförmärkt låst upp ett inre universum dit ingen hade tillträde och där ingen heller kunde granska vad han höll på med.
Jag har själv ofta lust att gömma mig bland trilobiter eller de sakta växande lavar med gula minikoppar som pryder våra gravstenar och som kommer att överleva oss i tusentals år. Jag har lärt mig att varje alg och skinnbaggeparasit är nödvändiga länkar i naturens produktionskedja. En delikat, mycket stor svamp frodas i afrikanska termitstackar och heter därför Termitomyces. Ytterst få har smakat den. Jag tänker mig den som den heliga Graal eller den svarta stenen i Mecka. Att forska i kryptogamer (grekiska för ’dolt äktenskap’) vore frestande om jag finge upprepa mitt liv.
Som författare har jag fängslats av människors möda att benämna den levande världen. Linné, Anders Sparrman, Carl Peter Thunberg, Joseph Banks och andra av mina idoler sysslade med att lägga namn till namn för att bevisa att ett djur, en växt fanns till och skilde sig från andra. På ett annat plan är det vad en författare gör. Han söker ord för det som lever i hans närhet och periferi och inbillar sig kanske att hans huvuduppgift är att genom en så exakt vokabulär som möjligt identifiera, känna igen och göra verkligt.
Jag tycker om att ha mycket i fickorna: ett gummiband, en knapp, en pennstump från Ikea, andras visitkort att anteckna infall på, mynt, nycklar; det ska vara vida fickor, helst dubbelfodrade. Jag gillar att ha mycket på skrivbordet för att distrahera från datorskärmen, lappar, påminnelser, annoteringar, kvitton, utrivna artiklar. Det ger mig känslan att det jag håller på med inte är så viktigt. Kanske borde jag ha blivit arkeolog eller historiker. Jag vill komma till platser där allt redan har ägt rum och försöka ta reda på vad som hänt och varför. Jag vill inte bli skyldig till att själv ha satt igång ett förlopp.
Enligt något svårgenomskådligt inre system klassificerar jag mina handlingar, möten, erfarenheter och förpassar dem till ett nedsläckt och urmodigt förråd där hyllorna växer och katalogen sväller. Men medan museerna håller sig upprätta genom tidsåldrarna, ifall de inte bombas sönder, krävs bara en stroke för att mitt lager, min minneslund och sista bastion ska stå lika öde som då jag var två år.
Mitt huvud är förvisso proppat med obrukbar och ofta oönskad kunskap – konstnärers och politikers födelseår och hemvist, jugendporslinets mönster, Chiles fyrar, Virginia Woolfs favoriträtter, Heidenstams stamtavla. Till vad nytta fastnar vissa uppgifter och försvinner andra som har tyngre vikt? Det gör mig till en illa underhållen park där grusgångarna sällan hakar i varandra och där vackert tuktade buskar blivit snår och träden tappat barken under insekters angrepp.
Jag har lådor fulla med sedlar från Indien, Uganda, Tanzania, Zimbabwe, Kamerun. De är värdelösa, de duger på sin höjd till Monopol. En gång kunde man köpa mycket för dem. Från några av dessa buntar stiger den svagaste doft av tobak, av äggröra och curry.
Dock har jag blivit allt bättre på att sortera bort det ovidkommande och tidsödande för att starkare njuta av ett landskap, en dikt, en målning, ett musikstycke, av en eller några få människors närvaro, av de slitstarka tingens påtaglighet som jag minns från Nationalmuseums utställning Finsk gustaviad: ett tennfat, en glaskaraff, en apoteksflaska, en tillbringare. Livets nödtorft på ett slagbord: det räcker, det är skönhet förtätad. Avskalad mycket som anses ligga i tiden tror jag mig vara öppnare för de livets överraskningar som vidgar ens värld och frihet.
Kärleken och konsten bryter rutinen och erövrar områden som står under vatten av glömska. Då Vermeer målar hänger ljuskorn på penselns spets och fastnar på duken. Äpplena glöder i skalet, deras kärnhus brinner. När en flicka sover i hans tavla sover också själva luften. De tjocka gardinerna sluter rummet i tystnad. Men i deras veck bultar verkligheten.
De gånger Vermeer återgav yrkesmän valde han astronomen och geografen. Deras kartor hänger på väggen, aktuella då, men i själva verket skisser av evighetens landskap. Vermeer räckte handen till sina avlägsna kolleger då han valde att signera kartan inuti tavlan och inte tavlan själv: I Ver-Meer, ’Från havet’. Där intill skrev han: Descriptio. Kartritaren beskriver världen, och nu tyr sig konstnären till honom och avstår från att tolka den. Kartorna gav en kunskap som måste skyddas; de tillät en att se något annars osynligt.
Sålunda håller jag mig till det afrikanska talesättet: ”Om du inte vet vart du ska färdas kan varje väg ta dig dit.” Tankar och uppslag kommer i nyckfulla vindstötar, dröjer kvar som röken från en hösteld sedan sommarhuset stängts. Jag urskiljer mönster men snubblar på lösa pusselbitar. Livstråden trasslar in sig. Detaljerna myllrar likt löv som faller: de ska aldrig mer hitta tillbaka till sina grenar.