Svar på inträdestalet
Svar på inträdestalet
Svar på Tomas Riads inträdestal av Akademiens direktör herr Engdahl
Min herre!
Ni har i Er inträngande karaktäristik av Birgitta Trotzigs författarskap demonstrerat vad de språkvetenskapliga verktygen duger till i umgänget med en litterär text. Virtuositeten i Er läsning är ingen överraskning för den som känner Era skrifter. Ni har i Er forskning, med dristiga överklivningar mellan olikartade problemområden, givit oss nya inblickar i språkets inre liv.
Tanken blir till i munnen, sade dadaisten Tristan Tzara. Det kan kanske diskuteras, men att orden blir till i munnen är obestridligt. Talets gestaltning med hjälp av betoning, uttalslängd, tryckstyrka, melodi och intonation, det man med en samlingsterm kallar prosodi, Ert älsklingsgebit, har utslagsgivande betydelse för innebörden av de yttranden vi frambringar. Men mer än så. Den som någon gång har talat utrikiska vet att varje språk ligger på ett särskilt sätt i munnen. Ordens form påverkas av språkets strävan att etablera vissa ljudförhållanden, av att det ”vill låta” på ett speciellt vis. I Era studier framträder med underbar tydlighet det svenska stuket, det som världssamfundet känner igen oss på när vi öppnar munnen, även då vi tror oss tala andra språk än vårt eget. Djärvt och originellt har Ni uppvisat hur ljudens dynamik tränger igenom alla språkets delar och uppenbarelseformer, in till oansenliga företeelser som smeknamn, hejaramsor och dialektdrag. Man kan hos Er till exempel lära sig att det så kallade Eskilstunaknarret, som får främlingar att tala om ”gnällbältet”, är ett fenomen av samma slag som danskans ökända stötljud. Er musikalitet – Ni är en av de relativt få skolade violinister som tagit plats i Akademien – har dessutom lockat Er till metriken, där Ni kombinerar rön från skilda språkområden till upptäckter som gäller versens grundläggande lagar.
Er företrädare var inte bara en av landets verkligt stora författare utan också kritiker och intellektuell. Hennes stämma i diskussionen var lågmäld men genomträngande som ett vittnes. Ja, hon rapporterade inte från sin läsning, hon vittnade från den, sådant var det starka intryck hennes presentationer gav. När hon formulerade sig om litteratur, stod någonting på spel, som om det inte vore någon mening med att läsa om man inte samtidigt sökte efter utgångar från världens outhärdliga tillstånd.
Hon identifierade sig spontant med de unga och upphörde aldrig att överväldigas av ungdomens speciella dygder, ”den oegennyttiga kritiklusten, de oegennyttiga tårarna”, som Heinrich Heine säger i Sångernas bok (i Martin Tegens översättning). ”Låt mig bli en åldring som älskar ungdomen och trots ålderssvagheten hela tiden deltar i dess lekar och farligheter!”, fortsätter han. Jag vet inte om Heine klarade det, men det gjorde Birgitta Trotzig. I Akademien ivrade hon särskilt för att vi skulle läsa de vilda och ännu okända, och hon tillhörde initiativtagarna till den ”kommitté för den nya litteraturen”, som specialbevakar författare i deras tidiga utveckling.
Hon var i Akademisammanhang samtidigt lojal och respektlös. Hon vördade heliga dårar, särskilt ryssarna, och tråkades ut av de alltför väluppfostrade, som aldrig släpper taget om sunda förnuftet. Hon saknade den blundandets gen, som hjälper oss andra att inte alltid tänka på lidandet och förtrycket. Hon trodde att medkänsla förutsätter utblottning, i någon mening: en svår ståndpunkt i en församling som denna, men desto mera tänkvärd. Hennes skrivsätt har en fruktansvärd tydlighet som vi döljer för oss genom att kalla den ”djup” och ”dunkel”. Konstnärskapet föreföll, när man umgicks med henne, vara en ofantlig främmande makt som en gång hade tagit henne i besittning och utvalt henne till sitt redskap. I sig själv var hon ju så rejäl, så kul – ursäkta om det låter lättsinnigt, men jag har stått många kvällar efter Akademiens middagar i ett gathörn och fnissat i kapp med henne, när vi tävlade i vanvördigheter och jag alltid förlorade. Birgitta Trotzig efterlämnar i denna krets en mångskiftande saknad.
Min herre! Ni inträder i en församling där betydande språkmän sedan långt tillbaka har delat plats med författare, historiker och kritiker. Det var visserligen tunt med lingvistisk kompetens i den akademi som tillsattes av Gustaf III 1786, men i våra dagar måste språkvården för att tas på allvar stödja sig på vetenskapliga argument. Det räcker inte längre att hänvisa till sin finare smak. För att fullgöra sina åtaganden behöver Akademien bland sina ledamöter verkligt framstående nordister. Ja, en inrättning som enligt sina stadgar har till främsta ändamål ”att arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet” måste äga en sådan kompetens redan för att tolka denna dunkla paragraf. I förvissningen om att Akademien genom invalet av Er har gjort en framtidsvinst och försäkrat sig om fortsatt trovärdighet i sin kärnverksamhet, hälsar jag Er välkommen på stol nr 6.