Stol nr 16 - Kjell Espmark

Kjell Espmark, född 19 februari 1930 i Strömsund (Jämtland). Författare och litteraturforskare. Professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Han invaldes i Svenska Akademien 5 mars 1981 och tog sitt inträde 20 december 1981. Espmark efterträdde språkforskaren Elias Wessén på stol nr 16. Han har bl.a. tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris 1975, Schückska priset 1980, Bellmanpriset 1985, Kellgrenpriset 1998 och Samfundet De Nios stora pris 2000.

Samtidigt som Espmark studerade litteraturhistoria vid Stockholms högskola debuterade han som poet, med Mordet på Benjamin (1956). Där skönjs konturerna av hans viktigaste inspiratör, T.S. Eliot. Med den symtomatiskt betitlade uppföljaren Världen genom kameraögat (1958) framstår Espmark som den mest utpräglade rolldiktaren i det rolldiktande 1950-talet. Hans poesi är ett slags lyriskt berättande, ofta i jag-form, där jaget är ett tillfälligt antaget och från viss distans iakttaget jag. Eliots ”objektiva korrelat” och opersonlighetshållning blir grundbultar i det som har kallats ”den kanske minst subjektiva poesin i svensk efterkrigslitteratur”. Espmark blev filosofie licentiat 1959 och fortsatte därefter forska i Artur Lundkvists diktning.

Även om 1950-talsrötterna till Espmarks poesi är ovedersägliga var det framför allt från 1970-talet och framåt som hans författarskap utvecklades – och då med en social och politisk inriktning som låg i tiden men samtidigt avvek från den samtida trosvissheten. Och även om han fick ett visst kritikergenombrott med samlingen Mikrokosmos 1961 – den sista på sju år – gick 1960-talet framför allt i litteraturforskningens tecken. Två grundläggande studier i det litterära språkets tillblivelse växte fram. Först kartlades Artur Lundkvists väg mot en egen röst i en ytterst noggrann studie, doktorsavhandlingen Livsdyrkaren Artur Lundkvist (1964), därpå Harry Martinsons i Harry Martinson erövrar sitt språk (1970). Det är grundböcker i konsten att fånga diktarens mångfasetterade väg mot författarskapet.

Att Espmarks litteraturvetenskapliga författarskap därpå ändrade karaktär var inte oberoende av hans återkomst till poesin. I trilogin Sent i Sverige har rolldiktandet förstärkts och försetts med en tematisk ram. Mikrokosmos pekar fram mot trilogin dels genom sin titel, konsten att krympa världen, göra den sinnligt gripbar i mikroformat, dels genom ett mer antytt än genomfört tema, speglat i t.ex. titeln på dikten ”Brev från ett avskärmat land”, där följande sägs: ”Mycket här är överkorsat / i väntan på att bytas ut. / Man hjälper oss fram till en brukbar sanning.” Detta ”avskärmade land”, som vi kan tänka oss är Sverige, är temat för Sent i Sverige; det som träder fram är det överkorsade Sverige i mikrokosmiskt format. Alienerade röster stiger ur den svenska undervegetationen. ”Vem lever bara sitt eget liv?”, som det frågas i inledningsvolymens (Det offentliga samtalet, 1968) inledningsdikt. De tre volymerna är symmetriskt anlagda, med 25 dikter per styck, och trilogins följande titlar, Samtal under jorden (1972) och Det obevekliga paradiset (1975), antyder kopplingen till Dantes Divina commedia. Samhällskritiken riktar sig mot det inhemska lidandet, mot välfärdsbygget som ”hjälper oss fram till en brukbar sanning”, och handlar i hög grad, som det heter i en senare intervju, om ”en obönhörlighet i de strukturer vi lever i, hur man helt enkelt formas av stolen man sätter sig i och hur man lever i sammanhang som tvingar ord ur ens mun”.

Det Kjell Espmark vid den här tiden ägnade sig åt i sin lyrik var alltså ett slags ”själsöversättning” – och detta blev också under en tid den inriktning hans litteraturvetenskapliga författarskap fick. Han publicerade ett par väsentliga volymer som naturligt ledde fram mot professuren vid Stockholms universitet 1978: Att översätta själen (1975) och Själen i bild (1977). Denna ”materialisering av själstillståndet” – hur det ”inre” blir ”yttre” – följs i den förra boken genom den internationella lyriska modernismen (bl.a. Baudelaire, Mallarmé, Rimbaud, Eliot och Breton), i den senare genom den svenska (bl.a. Ekelund, Lagerkvist, Södergran, Ekelöf, Thoursie och Tranströmer): ”Viljan att materialisera det inre är genomgående i sekelskiftets symbolism, tiotalets avantgardismer och surrealismen.”

Strax efter det att Espmark tillträdde professuren tog en ny lyrisk trilogi sin början. Perspektivet har nu vidgats, och i Försök till liv (1979), Tecken till Europa (1982) och Den hemliga måltiden (1984) – ånyo symmetriskt koncipierade (12 mer omfångsrika dikter per volym) – är det Europa och successivt världen i sin helhet som står i centrum. Författarskapet tar nu en kulturhistorisk och civilisationskritisk vändning. De ”obönhörliga strukturerna” handlar här i högre grad om makt, rösterna som stiger ur underjorden sitter inte fast i det folkhemska nätet utan är snarare krossade av makten, makten som genom seklerna framstår som mänsklighetens primära drivkraft. Författarskapet mörknar.

Mitt i trilogin valdes Espmark in i Svenska Akademien, och i sitt inträdestal över företrädaren tecknar han ett slående indirekt självporträtt: ”Elias Wessén är närvarande på varje sida i sina arbeten, ändå syns han där inte. Han har gått in i sitt verk och är ett med det.” Under 1980-talet tog sig hans litteraturforskning återigen en ny riktning. Han låter sig influeras av den hermeneutiska inriktningen hos några av sina mer namnkunniga studenter (Horace Engdahl, Anders Olsson m.fl.) och skriver en tematiskt inriktad studie över Tomas Tranströmer, Resans formler (1983), samt använder sig av ett intertextuellt perspektiv (s.k. ”dialogicitet”) i essäsamlingen Dialoger (1985). Fixpunkt är ”det dialogiska elementet i dikten”.

Mot slutet av 1980-talet blev Espmark romanförfattare. Han har talat om sitt författarskap i termer av ”försåtlig enkelhet”, och ingenstans blir detta så tydligt som i den mäktiga men glasklara och luftiga sjubandssviten Glömskans tid. Den skarpa blicken vänds nu åter mot det svenska folkhemsbyggets ruiner. Ånyo med Dantes dödsrike som förebild och med rolldikten som bas får en hel serie företrädare för olika samhällsklasser komma till tals i kortromanerna Glömskan (1987), Missförståndet (1989), Föraktet (1991), Lojaliteten (1993), Hatet (1995), Revanschen (1996) och Glädjen (1997). Glömskans tid är en romansvit tecknad i mörkast tänkbara färger och utan motsvarighet i vår tid.

Det var alldeles logiskt att sviten följdes upp av den lössläppta satiren Voltaires resa (2000), med den oöverträffade inledningsmeningen: ”När Voltaire var på väg att vakna märkte han att han hade fått tänderna tillbaka.” 1990-talets båda diktsamlingar (När vägen vänder, 1992, och i än högre grad Det andra livet, 1998) ger en – givetvis indirekt – bild av saknad och omstart i livet: ”Som att stå bredvid en utbränd bil och se sin kropp krökt över ratten.”

Millennieskiftet såg ett espmarkskt författarskap som ingalunda sinade. Tvärtom är produktiviteten påtaglig, och Espmark kom under 00-talet att skriva några av sina största verk, inte minst via sorgearbetet efter den avlidna hustrun i diktsamlingen De levande har inga gravar (2002). Hela texten är lagd i munnen på en förlorad hustru, och även andra döda framträder, fast beslutna att inte låta sig tystas: ”Den som just har dött / dröjer ett tidlöst ögonblick / under ett böljande lövvalv av sten / för att trösta den som blir kvar”, som inledningsdikten avslutas.

Året därpå lät Espmark De levande har inga gravar uppgå i ett större sammanhang, när han under titeln Utanför kalendern (2003) gav ut sina senaste tre diktsamlingar i samlad form och därmed visade på ett starkt inre samband mellan dem. Dessa tre samlingar bär alla, på skilda sätt, fram den tematik som återfinns i samlingens titel: något viktigt, kanske det allra viktigaste, sker utanför vardagen, utanför det ”vanliga”.

När Espmark så återvände till en av sina tidigaste och mest bestående litterära frändskaper var det i biografisk form. Den sansade och nyanserade biografin Harry Martinson – Mästaren (2005) lyckas inte bara göra rättvisa åt Martinsons omtvistade sista år, mellan nobelpriset och självmordet, utan också i högsta grad åt Martinsons så ojämna men också bitvis så glimrande poetiska värld. Som bokens slutord lyder: ”I sina lyckligaste ögonblick tillhör lyrikern Harry Martinson världslitteraturen.”

Med Motvilliga historier (2006) debuterade Kjell Espmark, sjuttiosex år gammal, som novellist. Det handlar visserligen om en ny – och finurligt upplagd – genre, noveller med ramberättelse, men temat är välbekant: Precis som i den långa romansviten Glömskans tid (som kom i en samlingsvolym 1999) är sjukdomen glömskan. Ett antal människor med grava vanföreställningar skriver brev till en psykiater. Sammantaget handlar det om femton berättelser som stegras i ett crescendo mot den skrämmande upplösningen där en man med hjärnan uppäten av cancer återvänder till livet för att anklaga sina efterlevande för den glömska och oförmåga att leva som utmärker deras liv i ett samhälle alltigenom lamslaget av glömska.

När så Kjell Espmark återvände till poesin med den mäktiga Vintergata (2007) skedde det från ett perspektiv bortom glömskan – eller snarare från ett helt spektrum av postuma perspektiv. Inspirerad av såväl Den grekiska antologins epigramkonst som av Edgar Lee Masters Spoon River låter Espmark de döda ånyo tala. De talar fåordigt och sparsmakat, de har bara några ord på sig, och de talar uteslutande om det viktiga, om det benådade ögonblicket, om epifanier, uppenbarelser. Dikterna är inte mindre än hundra stycken, kringgärdade av ett omkväde: ”Det står en strålglans kring den stunden”. ”Jag irrade kring som en olycklig skärva, / berövad sitt mumlande sammanhang. / Sent fattade jag: det är just som fragment / jag kan nå dig. Min stumma extas / ringer envist i dina öron.”

Essäerna i Albatrossen på däcket (2008) handlar om Espmarks dubbla roller som skapande konstnär och kommentator, diktare och litteraturhistoriker. Det handlar om en litterär självdeklaration, om vad som gett honom impulser som författare, om vad som går förlorat och vad som uppstår i översättningen av en dikt. Det är tjugofem essäer som visar att gränsen mellan diktaren och kommentatorn ingalunda är absolut. Precis här förenas de.

Text: Jan Arnald