Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Lindgren, Akademiens kansler herr Espmark, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Rudholm, herr Ralph, herr Allén, herr Forssell, herr Malmqvist, fru Trotzig, herr Sjöstrand, herr Linde, herr Wästberg, fru Vallquist och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal om tomrummet och frånvaron av existens. Läs direktörstalet »

Direktören anmälde därefter, att årets minnespenning, utförd av herr Linde tillsammans med John Stenborg, var ägnad politikern Gustaf Adolf Reuterholm. Inskriften lyder: adhuc non merito iudicatus ('hittills ej bedömd efter förtjänst'). Minnesteckningen var författad av herr Lönnroth och upplästes i dennes frånvaro av Akademiens kansler herr Espmark. Läsa minnesteckningen » 

Därpå gick ordet till herr Forssell, som läste egna dikter. Läs dikterna » 

Efter detta gick ordet till herr Linde, som läste en essä om trefalden ande, själ och kropp. Läs essän »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:


Dagarna efter tillkännagivandet av ett litterärt Nobelpris travas pressklippen på Akademiens sekretariat. Det är alltid lika spännande att se vad det skall vara för fel på det här årets pristagare. Den genuina överraskning Akademiens ledamöter känner vid sådana tillfällen är det bästa beviset på att valet har skett utan hänsyn till tidsandan. Ett prisbeslut som har förberetts under många år av läsning och diskussion sätts plötsligt i samband med händelser som ligger så nära i tiden att till och med nyhetsredaktionerna minns dem. Akademien fick denna höst se sig betraktad som internationell fridstörare och försumlig sedlighetsrotel och tvangs lyssna till karaktärsläten från en inlärningshämmad våtmark.

Sådant hör till. I så fall svider det mera när krönikören i en av Indiens stora engelskspråkiga tidningar kritiserar Akademiens prismotivering för att den skulle innehålla alltför långa ord. Den genomsnittliga ordlängden i Naipauls texter, hävdas det, är fyra bokstäver, och så kommer Svenska Akademien med det ena tio- eller tolv-tecken-adjektivet efter det andra.

Vad svarar man? Prismotiveringar är en svår genre. Alla vet att de flesta juryutlåtanden i efterhand verkar onödigt utförliga. Ändå hamnar man i beråd när man försöker föreställa sig den formulering som skulle ha tillfredsställt den indiske kritikerns fordran. ”Jolly good show, old chap,” möjligen.

Nobelprisets 100-årsjubileum passerade inte obemärkt. Akademien markerade händelsen med ett symposium och med ett flertal publikationer. Herrar Allén och Espmark utgav i svensk och engelsk version en kortfattad skrift med titeln Nobelpriset i litteratur. En introduktion. Den är en grundkurs i prisets förutsättningar och utveckling, och undanröjer en rad omtyckta missförstånd. Samtidigt utkom två digra volymer med samma titel men med undertiteln Nomineringar och utlåtanden 1901-1950, redigerade och försedda med en inledning av Bo Svensén. Dessa volymer återger dokument som hittills legat hemligstämplade i Akademiens arkiv, nämligen de listor och utlåtanden av vilka det framgår vem som föreslog vem och vad Nobelkommittén tyckte om kända och okända kandidater under första halvan av 1900-talet. Här tittar vi över axeln på Carl David af Wirsén och hans efterföljare där de sitter i tryggheten bakom sekretessvallen. Man läser, chockeras och imponeras, påträffar briljanta litteraturbetraktelser omväxlande med obetalbara stolligheter och förundras både över namn som saknas och över namn som står där. Man noterar till exempel att Virginia Woolf aldrig nämndes, men också att Sigmund Freud faktiskt föreslogs till litteraturpriset - en djärv men icke orimlig idé. Freud var utan tvivel en av förra seklets främsta essäister och kanske även ofrivilligt, genom sina fallhistorier, en betydande romanförfattare. Förslaget framställdes 1936 av en tidigare Nobelpristagare, Romain Rolland. Nobelkommitténs utlåtande, signerat av ständige sekreteraren Per Hallström, är emellertid synnerligen beskt. Bland annat heter det: ”Freud förefaller att mer än någon av sina patienter vara behärskad av en sjuk och förvriden fantasi, och därmed är mycket sagt, ty han har gott om ovanligt underliga patienter.” I stället belönade man det året Eugene O'Neill för tragedier som vid sidan av medkandidatens böcker måste ha förefallit nästan hemtrevliga.

Publiceringen av Nobelkommitténs utlåtanden påminner om en av prisets bieffekter, nämligen att det åtminstone en gång om året gör litterär värdering till ett allmänt samtalsämne över hela världen. Men utgåvan har även något att lära förslagna litteraturproffs. Den ger ett ovärderligt bidrag till den riskbedömning man bör göra varje gång man yttrar sig bestämt om ett författarskaps kvalitet.

Akademiens klassikerserie är nu uppe i 17 delar. De två senaste presenterades, som numera brukligt är, på bokmässan i Göteborg. Den gamla psalmboken, ett urval ur 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker med inledning av fru Vallquist och kommentar av Håkan Möller, diskuterades vid ett seminarium med inledande morgonbön. Boken noterades för den hittills största försäljningsframgång som någon av Akademiens klassiker haft på mässan. Den andra av årets volymer, innehållande En skälmroman och Döda fallet av Per Hallström med inledning av herr Wästberg och kommentar av Per Rydén, kom lägligt just som litteraturkritikern Göran Hägg utnämnt Hallström till världens sämsta författare.

Serien av ”kvällar på Akademien” inleddes i år med att de nya Artesredaktörerna, Jan Arnald och Anna Brodow, presenterade sin linje genom att ordna en paneldiskussion över temat ”Finns konstnärlig kvalitet?”, en fråga som i varje fall inte entydigt besvarades med nej. Närmare underrättelser kan inhämtas i nr 1/2001 av nämnda tidskrift.

I april sker traditionsenligt utdelandet av Svenska Akademiens nordiska pris, vår största litterära belöning näst efter Nobelpriset. Det gick detta år till Willy Kyrklund, som mottog lovord och diplom i Börssalen och därefter satte publikens självbild på prov genom att tala över ämnet ”Varför är det så lätt att lära sig latin?”.

I början av hösten anordnades en Akademikväll under rubriken ”Svenskan i framtiden”. Rubriken var inte avsedd att vara publikfriande, men tillströmningen blev så stor att många intresserade måste avvisas. En panel med gästerna Ulla-Britt Kotsinas, Kristina Lugn, Björn Melander, Bengt Sigurd och Olle Stenholm övertygade oss om att modersmålet knappast var i fara, i varje fall inte denna afton. Om någonting hotar svenskan, framgick det vidare, är det inte förortsungdomens språkliga påhittighet utan den affär som företagsledningarna och den högre utbildningen har inlett med engelskan.

Åtta kungliga akademier genomförde vid millennieskiftet för snart två år sedan en rad seminarier och en gemensam diskussion om framtiden på Slottet. Man upptäckte då att man hade mycket att tala om. Dialogen naturvetare-tekniker-humanister i vårt land är, för att använda en teknisk term, lågintensiv. I hopp om att i någon mån råda bot på detta förhållande har en informell grupp med företrädare för akademierna bildats på initiativ av IVA. Gemensamt genomför man nu en serie ”Samtal i Vinterviken”, där det ena gången kan handla om cellens biologi, andra gången om språkets uppkomst och så vidare. Diskussionsdeltagarna, ledamöter från de olika akademierna, medbringar de mest olikartade världsbilder, som på ett lyckligt sätt äventyras i en gemensam hjärnstorm.

Svenska Akademien har under det gångna året fått sällskap i Börshuset av det nya Nobelmuseet, som presenterat en utställning om Nobelpristagare under ett sekel. Litteraturen finns med, trots att den är erkänt svår att ställa ut. Det är värt ett besök bara att ta på sig hörlurarna och att lyssna till François Mauriac som håller tal till Stockholms Lucia 1952, en noga förberedd improvisation där den franska retoriken låter sitt solsken flöda över de fladdrande ljusen i det svenska vintermörkret.

En annan förändring i huset är den överglasade ljusgård som arkitekten Kim Gyllenpalm har skapat åt Akademien på dess våningsplan. Palmstedts gamla murar får nytt liv av Gyllenpalms hypermoderna tillägg, och som en ledtråd för kluriga besökare har vi placerat en palm i mitten.

Nobelbibliotekets chef Åke Erlandsson tackade för sig, samtidigt som biblioteket uppnådde den aktningsvärda åldern av 100 år: de första låntagarna välkomnades i början av år 1901, den gången i en lokal belägen i nuvarande LO-borgen på Norra Bantorget. Samlingen hade tillskapats med närmast bragdartad snabbhet för att ge den första Nobelkommittén något att läsa. Till Erlandssons efterträdare på chefsposten har utsetts Lars Rydquist, som tillträder vid nyår.

De största utgifterna i Akademiens budget gäller som sig bör uppgiften att öka kunskapen om svenska språket och dess rätta bruk. Det så kallade OSA-projektet går oförtrutet vidare med att på nätet kostnadsfritt tillhandahålla den stora ordbokens ofantliga lexikala kunskapsmängd i en till datorsökning anpassad form. Vad gäller arbetet med Akademiens ordlista får de ansvariga forskarna aldrig slappna av. Nya ord smyger sig över gränsen varje natt och gamla försvinner utan att ta farväl. Redaktionen för SAOL förfinar sina metoder genom att skapa en så kallad fullformsdatabas, där alla tänkbara böjningsformer av orden genereras.

Svenska Akademiens ordbok, den stora och härliga, har under året nedkommit med ett nytt häfte. Det slutar på ”sälta”. Bokstaven T hägrar! De flesta användare torde umgås med ordboken genom att slå upp enskilda artiklar. Möjligen lockas de att läsa vidare lite på slump, när de fått svar på sin fråga. Förre ordbokschefen, numera 1:e redaktören Lars Svensson hävdar emellertid att de bastanta volymerna mycket väl låter sig läsas från pärm till pärm. Idag, när det kontinuerliga berättandet alltmera ifrågasätts i litteraturen, är kanske tiden mogen för att beakta ordboken som ett misskänt stycke experimentell prosa. Är den inte på många sätt en föregångare till och fullföljare av James Joyces Finnegans Wake och Arno Schmidts Zettels Traum? Samtidigt lånar ordboken grepp från populärlitteraturen, till exempel följetongens gamla knep att avbryta när det är som mest spännande och sedan tvinga läsarna att med gnagande oro invänta nästa avsnitt för att få veta fortsättningen. Det senaste häftet slutar mitt i en exemplifiering av hur ordet ”sälta” används, nämligen med följande citat: ”Man påstår… att värdshusflickorna i allmänhet äro en smula näbbiga. Obestridligt är att deras repliker ofta smaka af en viss sälta, hvilken är af så mycket mera stickande effekt, som man icke väntat sig den från ett sådant håll.” När har detta skrivits? Av vem? Det får man veta i nästa häfte som utkommer 2002! Det enda förnuftiga är att prenumerera.

Ett stort antal belöningar har som vanligt utgått till förtjänta mottagare inom Akademiens intresseområde.

• Kungliga priset, instiftat av Karl XIV Johan och fortfarande anvisat av Hans Majestät, har i år med 50 000 kronor tilldelats journalisten och författaren Cordelia Edvardson.
• Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 200 000 kronor tillerkänts Olle Adolphson.
• Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde oavsett om mottagaren är eller inte är ledamot av Akademien. Årets pris på 125 000 kronor har tillfallit herr Malmqvist.
• Till mottagare av Gerard Bonniers pris, som skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde och i år uppgår till 125 000 kronor, har utsetts Stig Larsson.
• Ur Gerard Bonniers donation har också utgått två stipendier på vardera 30 000 kronor till Einar Askestad och Eva-Stina Byggmästar.
• Svenska Akademiens Finlandspris för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv har med 50 000 kronor tillerkänts Thomas Warburton.
• Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har med 30 000 kronor var gått till Ivo Holmqvist och Josef Kleinheinrich.
• Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond till diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden, har med 30 000 kronor tillfallit Ylva Eggehorn.
• Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas vartannat år Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser insatser för svenska språket, har med 40 000 kronor tilldelats Lars Wollin.
• Ur Akademiens egna medel har vidare sex belöningar på vardera 40 000 kronor tilldelats Rolf Aggestam, Gerda Antti, Baldur Jónsson, Lars Järlestad, Björn Runeborg och Kerstin Strandberg.
• Tidigare i höst har Akademien tillerkänt Göran Rosenberg Gun och Olof Engqvists stipendium på 100 000 kronor,
• Inger Alfvén Signe Ekblad-Eldhs pris på 70 000 kronor,
• Magnus William-Olsson Lydia och Herman Erikssons stipendium på 70 000 kronor,
• Maria Zennström Kallebergerstipendiet på 30 000 kronor,
• Björn Granath Svenska Akademiens teaterpris på 50 000 kronor och
• Olof Lindqvist, Virpi Pahkinen, Johan Rabæus, Gunilla Röör och Philip Zandén Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 20 000 kronor var efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
• Härutöver har Akademien ur egna medel utdelat två extra pris, ett till Michael Meschke på 50 000 kronor och ett till Stig Ramel på 70 000 kronor.
• Under våren tillkännagavs utöver Nordiska priset följande belöningar:
• Doblougska priset med 80 000 kronor var till Magnus Florin och Birgitta Lillpers och i enlighet med den norska nämndens förslag till Svein Jarvoll och Thorvald Steen,
• Margit Påhlsons pris på 100 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Thorsten Andersson,
• Svenska Akademiens språkvårdspris på 40 000 kronor till Lena Moberg,
• Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 30 000 kronor till Leif Landen,
• Zibetska priset på 30 000 kronor till Per Landin,
• Axel Hirschs pris till Lars Bergquist och Asta Bolin med vardera 70 000 kronor,
• Schückska priset på 60 000 kronor till Vivi Edström,
• Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Anna Gustafsson Chen,
• Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris till Elena Balzamo och Hans-Jacob Nilsson med 40 000 kronor var,
• Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Ignatij Ivanovskij,
  Karin Gierows pris på 50 000 kronor till Bo Strömstedt,
• Svenska Akademiens svensklärarpris till Kerstin Bergöö, Lars Burstedt och Lena Zeijlon med 25 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande och
• anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård på 40 000 kronor till Ola Knutsson och på 35 000 kronor till Yvonne Lindqvist efter förslag från Svenska språknämndens styrelse.

Som ett inslag i firandet av Nobelprisets 100-årsjubileum anordnade Akademien den 4 och 5 december ett symposium i Börssalen på temat ”Vittneslitteraturen”. Bland annat föreläste tre tidigare Nobelpristagare, Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Talare hade inbjudits från Kina, Afrika, Öst- och Västeuropa, och ett antal svenska författare deltog i diskussionen. Timothy Garton Ash från Oxford citerade Czeslaw Milosz’ varning till tyrannerna: ”Poeta pamieta”, poeten minns.

Något klarnade symposiets svåra tema under dessa dagar. Vittnesmålet tar sin tillflykt till litteraturen när det som måste berättas förefaller ofattbart, när det sunda förnuftet inte är redo. Det allmänna medvetandet är en eftersläntrare, som ogärna överger falska förhoppningar. Varje sanningsvittne måste stå ut med att till en början avvisas som svartmålare. Men det är ordets bästa stund. Tids nog kommer det att urholkas av alla instämmanden.