Svenska Akademiens högtidssammankomst

Svenska Akademiens årshögtid firades lördagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Espmark, Akademiens kansler fru Vallquist, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Rudholm, herr Ralph, herr Allén, herr Malmqvist, fru Trotzig, herr Ahnlund, herr Lindgren, herr Englund, herr Linde, herr Wästberg och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal om den svenska litteraturens ställning i utlandet. Läs direktörstalet » 

Därpå gick ordet till herr Linde, som läste en essä. Läs essän »  

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad hovmannen och brevskrivaren Johan Ekeblad. Inskriften lyder: Salse notavit (’Han kommenterade med sälta’). Minnesteckningen var författad av herr Allén, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »  

Efter detta gick ordet till fru Frostenson, som läste egna texter. Läs texterna »  

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:

När jag får frågor om Akademiens otidsenlighet brukar jag jämföra med krokodilerna. De tillhör världens äldsta djurarter och tillkom under en geologisk period då förhållandena på jorden var mycket annorlunda jämfört med de nuvarande, men det var ett mästerverk av evolutionen, för dessa djur har simmat vidare, trogna sina vanor, i mer än 200 miljoner år. Akademierna är det kulturella livets krokodiler, bestämda att överleva de flesta av de samhällsfenomen som de konfronteras med under olika epoker. Deras tideräkning är en annan än den vanliga och det kan ge upphov till missförstånd mellan dem och omvärlden.

För en akademi kan det vara naturligt att sätta igång med ett arbete som inte kommer att avslutas förrän i ett långt senare sekel, liksom en akademi minns allting som har sagts och gjorts inom dess område århundraden tillbaka. Den graden av framtidstro och minnesgodhet är inte så utbredd längre. Med krympande planeringshorisonter och krav på snabba resultat har evigheten blivit en bristvara. Inte ens de döda får vila någon längre tid i den alltmera dyrköpta kyrkogårdsjorden. Hus byggs för att rivas efter 30 år.

Om man som Svenska Akademien förvaltar en tidning som utkommit i mer än trehundrafemtio år och en därmed förknippad kungörelseordning som fungerat i drygt tvåhundra, upptäcker man att en sådan uthållighet inte är någon merit när den kommer i konflikt med en kortsiktig besparingsidé. En ek växer i 400 år, sedan sågas den ner på en kvart och står aldrig mer. Här och var i Sverige ser man på gamla ekar en järnplatta med tre kronor, vilket betyder att de är skyddade och inte får fällas. Vi har betraktat det brev av den 20 december 1791 där Gustaf III gjorde Akademien till ägare av Sveriges kungörelseorgan Post- och Inrikes Tidningar som en sådan järnplatta. Det är kanske naivt, men det är ju tack vare Gustafs stadganden som tidningen har bestått och blivit världens äldsta, och med hjälp av inkomsterna har Akademien kunnat utge ett verk som enligt lexikografisk expertis är världens största historiska ordbok. Nu är den politiska motorsågen igångsatt, och vem skall hindra den från att fälla eken? Välkomna försök har gjorts i form av motioner inlämnade i riksdagen under hösten, men sakens utgång är oviss. I den historik över Post- och Inrikes Tidningar som en forskargrupp är igång med att skriva hålls de sista sidorna öppna för redogörelsen om hur det gick och vilka förövarna var, om det nu skulle sluta illa. ”För evärdeliga tider” är verkets arbetstitel, ett citat ur privilegiebrevet från 1791, men i värsta fall kan dessa ord ha en sorgligt ironisk klang när boken utkommer 2005.

Begreppet tid har stått i centrum för den serie paneldiskussioner som de kungliga akademierna anordnar tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond. Där har diskuterats både våra föreställningar om tiden och den tid vi numera ofta saknar för att hinna med våra liv. Genom en lycklig slump har arbetet på Svenska Akademiens ordbok under det gångna året nått fram till ordet tid, som med alla sina sammansättningar kommer att utredas i det häfte av ordboken som utges nästa år. Vid ett av de besök jag regelbundet gör vid redaktionen i Lund frågade jag en av redaktörerna hur länge ordet tidsnöd har funnits i svenskan. Det bör ju vara ungefär lika länge som motsvarande upplevelse. Vi gick in i arkivet och tog fram de handskrivna lapparna, där ordbokens medarbetare i generationer har nedtecknat de språkprov som är råmaterialet för arbetet. Det visade sig att tidsnöd dyker upp på 1910-talet och att det ursprungligen är ett slags schackterm, som måste ha att göra med att man som ett nytt moment i spelet införde tidsbegränsning för spelarna med hjälp av stoppur. Den som då funderar för länge på sina drag i början av partiet kan mot slutet hamna i – ja, tidsnöd. Man kunde se på de följande lapparna i arkivlådan hur ordet hastigt spred sig till andra mänskliga verksamhetsområden, i takt med att fenomenet grep omkring sig och blev ett kännetecken på modernitet.

Man önskar bara att ordboksredaktionen själv skall förskonas från denna nöd när år 2017, datum för verkets planerade fullbordan, rycker närmare. Hundra år går fort, säger vi i Akademien, och vad skall man då inte säga om 14? Tack vare ett generöst bidrag från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond höjer SAOB tempot i sin datorisering och rycker fram med raska steg mot den hägrande databas som så småningom skall bli ordbokens grundläggande form, när alla de tryckta banden är utgivna.

Även det andra av Akademiens lexikografiska grundverk står i begrepp att styra ut i cyberrymden. Ordlistan blir nu tillgänglig på webben och erbjuds användarna i form av en humant prissatt betaltjänst, detta tack vare ett samarbete mellan Akademien, Norstedts Ordbok, Språkdata vid Göteborgs universitet och företaget WordFinder. Ursäkterna för att stava fel i Sverige blir allt tunnare.

Ytterligare ett digitalt initiativ förbereds av Akademien i förening med Kungliga biblioteket och Språkbanken i Göteborg. Det är ett projekt med visionära dimensioner, som har till slutmål att samla hela den klassiska svenska litteraturen i tillförlitliga utgåvor på en fritt tillgänglig webbplats. Namnet på detta virtuella bibliotek skall vara Litteraturbanken. Forskare skall kunna bruka det för avancerade sökningar i vår litterära arvsmassa, och vanliga läsare skall där kunna hitta även sådana författare och verk som bokmarknaden för tillfället inte tror är levande. Förhoppningsvis skall Litteraturbanken i framtiden vara lagringsplatsen för de digitala slutversionerna av nyskrivna verk av svenska författare. Riksbankens Jubileumsfond har givit ett projektbidrag för två års pilotverksamhet, men avsikten, det är lika bra att erkänna det, är naturligtvis att banken skall inrättas ”för evärdeliga tider”.

När Gustaf III i stadgarna ålade Akademien att utarbeta ”en Svensk Gramatica”, hoppades han säkert på snabb leverans. I verkligheten kom det att dröja mer än tvåhundra år innan beställningen effektuerades. Frågan är om det inte rentav skedde först under den gångna hösten. Visserligen utkom Svenska Akademiens grammatik redan 1999, men det var nog inte ett avancerat vetenskapligt verk på närmare 3000 sidor Gustaf tänkte sig utan snarare en grammatisk handbok för gemene man. Det har vi nu fått i och med Svenska Akademiens språklära, författad på Akademiens uppdrag av Tor G. Hultman. Det är en bok som även i ett annat avseende ligger nära stiftarens tanke, nämligen därigenom att den tar sig rätten att skilja mellan god och mindre god svenska. Den stora grammatiken SAG beskriver hur språket faktiskt brukas. Svenska Akademiens språklära tillåter sig dessutom att värdera och att avråda från uttryckssätt som inte kan anses tillhöra vårdad svenska. Det är förstås en djärvhet men har möjligen bidragit till bokens framgång. Språkläran är så omtyckt att den redan är omtryckt, som man skulle säga i Göteborg.

Detsamma gäller en av de volymer som i år har utgivits i Svenska Akademiens klassikerserie på Atlantis förlag, nämligen Heliga Birgittas uppenbarelser. Litet turligt fick vi inför Birgittaåret kontakt med en teolog och översättare, Alf Härdelin, som på eget bevåg hade sysslat med att göra svenska av Birgitta på grundval av den nya vetenskapliga utgåvan av den latinska texten. Så kunde vi ge ut ett genomtänkt urval av uppenbarelserna på ren klar nutidssvenska med ett förord av fru Trotzig och med kommentarer av Stephan Borgehammar. Birgittavolymen är den andra storsäljaren hittills i Akademiens klassikerserie. Den första var urvalet ur de gamla psalmböckerna, som utkom 2001. Våra produkter tycks alltså möta störst efterfrågan när vi erbjuder antingen fasta regler eller fädernas och mödrarnas tro, vad man nu skall dra för slutsatser av det. Även den andra av årets klassiker är en kvinna, vilket visar att Akademien står över alla idéer om könskvotering. Elin Wägners Pennskaftet förtjänar att läsas på nytt när den kvinnliga rösträtt som romanens hjältinnor kämpar för plötsligt verkar ha återfått sin sprängkraft.

Det tillhör ständige sekreterarens uppgifter vid högtidssammankomsten att uppräkna dem som under året belönats med priser och stipendier av Akademien, en lista som därigenom införs i Akademiens Handlingar och uppnår den minnets evighet dessa volymer trots sin ringa spridning faktiskt erbjuder. Där kommer framtidens kulturhistoriker att nyfiket fara med fingret över raderna för att se vilka namn som stod i relief anno 2003. Detta är vad de kommer att finna:

• Kungliga priset instiftades 1835 av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år tilldelats Erland Josephson.
  Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 200 000 kronor tillerkänts Tua Forsström.
• Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 125 000 kronor tillfallit Thomas von Vegesack.
• Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 125 000 kronor, har utsetts Jan Stolpe.
• Ur Gerard Bonniers donation utgår också ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Erik Andersson och Eva-Marie Liffner med 40 000 kronor var.
• Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 80 000 kronor tilldelats Tuva Korsström.
• Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 30 000 kronor har utsetts Kristina Sandberg.
• Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Agneta Markås och Laurie Thompson med 40 000 kronor var.
• Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas vartannat år Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser litterär verksamhet, har med 40 000 kronor tilldelats Jacques Werup.
• Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 40 000 kronor tilldelats Annika Bäckström, Bengt Ellenberger, Jeremy Franks, Lennart Hagerfors, Camilla Lundberg och Dan Shafran. Därutöver har ur Akademiens egna medel ett extra pris på 60 000 kronor tilldelats Sun Axelsson.
• Tidigare i höst har Akademien tillerkänt Folke Isaksson Gun och Olof Engqvists stipendium på 100 000 kronor,
  Bodil Malmsten Signe Ekblad-Eldhs pris på 80 000 kronor,
• Aris Fioretos Lydia och Herman Erikssons stipendium på 70 000 kronor,
• Kerstin Norborg Kallebergerstipendiet på 30 000 kronor,
• Suzanne Osten Svenska Akademiens teaterpris på 50 000 kronor samt
• Anna Bjelkerud, Dan Ekborg, Torkel Petersson och Lars Östbergh Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 30 000 kronor var efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
• Under våren utdelades följande belöningar:
  Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Lars Norén med 250 000 kronor,
• Doblougska priset med 80 000 kronor var till Mare Kandre och Anders Palm samt i enlighet med den norska nämndens förslag Bjørn Aamodt och Rune Christiansen,
• Margit Påhlsons pris på 100 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Bengt Nordberg,
• Svenska Akademiens språkvårdspris på 40 000 kronor till Sven-Göran Malmgren,
• Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 40 000 kronor var till Anna-Malin Karlsson och Benjamin Lyngfelt,
• Axel Hirschs pris på 140 000 kronor till Gunnar Eriksson,
• Schückska priset på 60 000 kronor till Eva Haettner Aurelius,
• Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 30 000 kronor till Mikael Alm,
  ´
• Zibetska priset på 30 000 kronor till Eva Adolfsson,
• ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationen till Tomas Forser,
• Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Kjell Johansson,
• Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Paul Britten Austin,
• Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Einar Heckscher och Enrico Tiozzo,
• Karin Gierows pris på 80 000 kronor till Carl-Gunnar Åhlén,
• Svenska Akademiens svensklärarpris till Solveig von Börtzell, Monica Ekenvall och Annette Ewald med 25 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande samt
• anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Renate Walder och Carin Östman på 40 000 respektive 30 000 kronor efter förslag från Svenska språknämndens styrelse. 

Om det är något diktare avskyr så är det känslan av att drivas framåt av Tidens pik i nacken, vare sig detta plågoredskap är den politiska eller ekonomiska nödvändigheten eller hanteras av påflugna medier. En ”kväll på Akademien” i början av året ägnades åt den stora poetiska drömmen om att utträda ur tiden, Per Daniel Amadeus Atterboms sagodrama Lycksalighetens ö. ”Bryt opp det snäckskal utav tid och rymd, / Som håller ögonblickets pärla skymd!”, manar Felicia och får kung Astolf att glömma att en månad på diktens evigt sommargröna ö motsvarar trehundra år i hans arma kungarike på jorden. Som bekant upphinns Astolf av den förfärliga gubben Tid och mottar det dödande handslaget, ungefär så som har skett med Atterboms skapelse, som har kommit och återkommit gång på gång men alltid just för sent för att stämma med tidsandan och som därför har blivit vårt evigt förbisedda nationaldrama. Men under denna kväll på Akademien bröts oturen. Unga skådespelare under Magnus Florins ledning och en inlånad kvartett av Orphei Drängar vecklade ut Felicias värld, som på något egendomligt vis har lurat tiden genom att aldrig vara aktuell.

Ingen vet hur gammalt det otidsenliga kan bli.