Svenska Akademiens årshögtid firades tisdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria, HKH Prins Daniel och HKH Prins Carl Philip med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.
Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Engdahl, Akademiens kansler herr Espmark, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Ralph, herr Allén, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Linde, herr Wästberg, fru Lugn och fru Frostenson.
Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat framhöll förväntningarnas betydelse för våra kulturupplevelser och hur dessa förändrats genom seklerna. Han menade att den stora omvälvningen inträffade i samband med upplysningstiden på 1700-talet, då ”gudarna revs ner från sina altare och människorna själva steg upp på deras plats.” Vid sidan om frihetskämpar och fältherrar beundrades diktare, konstnärer och tänkare, som blev föremål för lovtal, glorifierande levnadsteckningar och äreminnen. Direktören påpekade hur Gustaf III utnyttjade detta kulturpolitiskt, när han fastslog att en av Akademiens huvuduppgifter var att ”Ära store Mäns minne”. I vår tid har emellertid ”diktare och konstnärer upphört att vara en särskild kategori och blivit celebriteter bland andra”. Det är dessutom alltmer själva framgången i sig som beundras oavsett uppdrag eller avsikt. Förväntningarna knyts till personen mer än till verket eller uppgiften. Opåverkade av denna tidsanda är, enligt direktören, endast de läsare som, långt borta från kulturvärldens glam, läser för att upplysa och berika sig och därigenom söker förstå tillvaron och världen bättre.
Läs direktörstalet »
Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter fru Trotzig hade valt och kallat språkforskaren, professor Tomas Riad. Denne infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören. Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »
Därpå gick ordet till fru Lugn, som läste ett utdrag ur en kommande memoar. Läs utdraget ur memoaren »
Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad poeten Erik Johan Stagnelius. Åtsidan visar poetens anletsdrag medan Inskriptionen på minnespenningens frånsida lyder Suckarnes Mystèr. Minnesteckningen var författad av herr Olsson, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »
Därpå gick ordet till herr Wästberg, som läste ett utdrag ur en planerad memoar. Läs utdraget ur memoaren »
Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:
Det är lätt att vara pessimistisk. Även på en plats som denna, som vi vill tro är en högborg för språket och litteraturen. Ja, kanske just därför. I en novell av Jorge Luis Borges skildras ett tillstånd där texten svällt ut och blivit världen, ett universum som förvisso är ett enda gigantiskt bibliotek, men där något har gått förlorat. Huvuddelen av böckerna är oåtkomliga, ja meningslösa, för människorna, slumpmässiga kombinationer av bokstäver, ren rappakalja. Men just genom att biblioteket är oändligt, vet man att där ute, undanstoppat i ett oöverskådligt virrvarr av nonsens, finns också allt som är värt att veta: ”Framtidens historia i detalj, ärkeänglarnas självbiografier … den riktiga versionen av din död, översättningar av varje bok till alla språk”. Men just på grund av att det viktiga gått förlorat i ett hav av meningslöshet, drivs brukarna till nära nog desperation. I bibliotekets oöverskådliga labyrint drar sekter runt, grälar, morrar, hotar och förstör.
Det är nästan som om Borges redan på 40-talet – novellen är skriven då – förstod hur det ibland kan kännas att surfa på Internet.
Så klok var dock inte ens Borges. Vad han anspelar på är istället tanken att en slumpartad serie av bokstäver, om den får rulla fram i det oändliga, kommer att ge upphov till vilken text som helst. Vi känner alla igen idén: en apa som på måfå trycker på en skrivmaskins tangenter skulle – bara den gavs nog mycket tid – förr eller senare råka skriva Shakespeares samlade verk.
Detta är för övrigt sant bara i strikt statistisk mening. Apan har en chans på 26 att få första bokstaven i ”Hamlet” rätt, en chans på 676 att få även nästa bokstav rätt, etcetera, så redan när apan står inför verkets tjugonde bokstav, är chansen att också få den korrekt en på 26 upphöjt till 20, vilket ger oss ett tal med 29 siffror. Och även om hela universum fylldes med apor som skrev på sina skrivmaskiner fram till universums slut om 500 miljarder år, skulle – om jag har förstått saken rätt – chansen att de råkade skriva ”Hamlet” vara en på tio upphöjt till 183 800. Vilket nog måste sägas vara en tämligen liten sannolikhet.
Min egen tolkning av den där novellen av Borges är dock inte att den handlar om det oändligas möjligheter och problem utan att den i stället skildrar något helt annat: förlusten av språket, en förlust som reducerar gamla texter till meningslösa teckenserier och böcker till – i bästa fall, som just i novellen – kultföremål att dyrka men omöjliga att förstå. I detta hus har vi många gånger talat om de faror som hotar om vi tillåter oss att glömma vårt eget språk i tron att det kan ersättas av ett annat, läs engelskan.
Men kanske är det, inte minst på denna punkt, alltför lätt att vara pessimistisk? Argumenten för att låta vårt eget språk trängas undan av engelskan brukar framför allt handla om den vanliga banala ekonomismen, där kulturen reduceras till en besvärlig restpost och människan blott till ett medium för överförandet av pengar från ett konto till ett annat. Ibland kan man höra påståendet att engelskan är mer ordrik. Då vill jag bara berätta om en jämförelse som gjorts av det så kallade språkomfånget hos Shakespeare och hos Strindberg. Shakespeare använder sig av knappt 29 000 ord medan Strindbergs språkomfång är drygt 119 000 ord. Vilket för övrigt är dåliga nyheter för de där stackars aporna om de någon gång skulle få för sig att råka skriva Strindbergs samlade verk i stället för Shakespeares.
Det enda argument av substans som finns är det som pekar ut engelskan som vår tids lingua franca, alltså ett gemensamt internationellt kommunikationsspråk. Men detta kommer med all sannolikhet att ändras i framtiden. Historien lär oss att ett lingua franca lever blott en tid, varefter det ersätts av ett nytt. Historien lär oss dessutom att var gång ett lingua franca träder fram bygger det på två maktfaktorer: ekonomisk tyngd samt militära eller koloniala erövringar. Och när dessa två faktorer med tiden eroderas – som de ofelbart gör –, eroderas även detta språks position.
Så vilket språk kommer efter det att engelskan tappat sin maktställning? Inget. För med all sannolikhet kommer framtidens lingua franca att vara de ettor och nollor som flödar genom datorernas ständigt kraftfullare översättningsprogram. Vilket är ytterligt goda nyheter för alla språk som ej är världsspråk, till exempel vårt eget. Och ett särskilt försteg i denna process kommer de språk att ha som är väl tillgängliga digitalt och grundligt utforskade, och till dem hör tveklöst svenskan. Ett uttryck för detta är den app för mobiltelefoner som släpptes av Akademien förra månaden och som gör det möjligt för var person som så önskar att dagligen och stundligen bära med sig ett exemplar av Svenska Akademiens ordlista i fickan. Appen har på mindre än en månad laddats ned över 175 000 gånger. Sådana är nu den digitala teknikens möjligheter att nå ut.
Mer är också att vänta på det här området. Dock förutsätter detta givetvis att där också finns något att föra ut. Därför är det gott att se att våra förnämliga språkprojekt i Lund och Göteborg fortsätter att göra stora framsteg. I Göteborg har arbetet inletts på det som så småningom ska bli den fjortonde upplagan av vår fina ordlista, samtidigt som man i Lund startat på det trettiosjunde och näst sista bandet av vår historiska ordbok.
Något som också bör nämnas i detta sammanhang är Litteraturbanken, som visserligen är en självständig institution, men som Akademien var med om att starta och nu bär det ekonomiska huvudansvaret för. Även där handlar det om att digitalt tillgängliggöra en skatt, nämligen vår svenska litteratur. Efter sju år börjar nu det hela nå kritisk massa: där kan man idag ta del av över 87 000 sidor elektronisk text och nära 69 000 sidor faksimil. Och fler blir det hela tiden. Nästa år väntar bland annat Hjalmar Söderbergs och Karin Boyes samlade verk. Samt den digitala versionen av årets klassiker, Erik Johan Stagnelius samlade skrifter i fem band, Akademiens största och mest ambitiösa satsning hittills inom ramen för denna serie, ett på flera vis tungt vägande verk, tillkommet under Paula Henriksons kunniga redaktörskap.
Litteraturbanken är annars ett gott exempel på de olika samarbeten som Akademien odlar. Ordförandeskapet där sköts just nu av Vitterhetsakademien, och den nyaste medlemmen i kretsen är vännerna i Svenska Litteratursällskapet i Finland. (Det är för övrigt tack vare de sistnämnda som Akademien i år för första gången deltagit i två bokmässor, dels den i Göteborg, dels den i Helsingfors.) Och i maj gästades vi av vår tyska systerorganisation, Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung.
Vid det tillfället citerade en av våra tyska kollegor Bismarck för mig: ”Det finns tre tillfällen då en man garanterat ljuger, nämligen då han återvänder från en jakt, då han försöker förföra en kvinna, och då han förklarar hur ett krig börjat.” Möjligen finns det även ett fjärde: då en man ska förklara varför en rival och inte han själv vunnit ett pris.
Akademien motiverar, på ett välkänt undantag när, av tradition aldrig sina beslut rörande priser och stipendier. Vi hoppas att utmärkelsen är ett nog vältaligt bevis på vår uppskattning:
- Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Hans Alfredson.
- Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Birgitta Lillpers.
- Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Staffan Hellberg.
- Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Aris Fioretos.
- Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Karin Johannisson.
- Ur Gerard Bonniers donation utgår även ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Jonas Karlsson och Måns Wadensjö med 50 000 kronor var.
- Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Gösta Ågren.
- Till årets mottagare av stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond på 60 000 kronor har utsetts Sara Mannheimer.
- Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Guy de Faramond och Enrico Tiozzo med 40 000 kronor vardera.
- Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas vartannat år Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser förtjänstfull litterär verksamhet, har med 60 000 kronor tillerkänts Magnus Florin.
- Ur Akademiens egna medel har dessutom belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Ulf Peter Hallberg, Tom Hedlund, Bengt af Klintberg, Lena Kåreland, Rose Lagercrantz och Magnus Ljunggren.
- Därutöver har extra pris under året tilldelats Lasse Söderberg med 100 000 kronor och Erik Andersson med 50 000 kronor.
Tidigare i höst har Akademien tilldelat:
- Ulrika Wallenström Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor,
- Sigrid Combüchen Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor,
- Hanna Nordenhök Lydia och Herman Erikssons stipendium på 100 000 kronor,
- Ulf Karl Olov Nilsson Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
- Eva Marie Liffner Ole och Ann-Marie Söderströms pris, en nyinstiftad belöning, på 80 000 kronor,
- Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller Svenska Akademiens teaterpris på tillsammans 75 000 kronor samt
- Johan Holmberg, Melinda Kinnaman, Åke Lundqvist och Masthuggsteatern Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.
Under våren utdelades följande belöningar:
- Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Ernst Håkon Jahr med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 5 april, samma dag som Akademien fyllde 225 år,
- Doblougska priset med 150 000 kronor var till Gunnar Harding och Daniel Hjort samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Knut Ødegård och Beate Grimsrud,
- Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Sven-Göran Malmgren,
- Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Börje Westlund,
- Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Susanne Haugen och Sara Myrberg,
- Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Henrik Berggren och Per Rydén,
- Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Torsten Ekbom,
- Schückska priset på 100 000 kronor till Boel Westin,
- Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 80 000 kronor till Torsten Samzelius,
- Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Bo Lindberg,
- Zibetska priset på 70 000 kronor till Augustin Mannerheim,
- ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Carin Franzén,
- Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Inger Johansson,
- Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Carmen Giorgetti Cima,
- Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Ylva Hellerud och Martin Tegen,
- Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Ulrika Knutson och Tore Abrahamsson,
- Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Krister Gustavson samt 30 000 kronor till pristagarens bibliotek,
- Svenska Akademiens svensklärarpris till Lisa Högberg, Kristina Magnér och Britta Stensson med 50 000 kronor var samt 30 000 kronor vardera till pristagarnas skolor,
- anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Kristy Beers Fägersten med 120 000 kronor,
- samt slutligen Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor jämte en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Ida Börjel.
Det svenska språket är det vackraste vi har, och på sätt och vis det mest oförgängliga. Hur gammalt ett ord kan bli vet vi ännu inte. I vårt språk möter vi alla dem som levde här före oss och som uti dess levande materia avsatt sina spår. Och det är i språket som vi växer in i det kommande. Låt oss odla det, vårda det och skydda det, men framför allt glädjas över det och nyttja det. För det är i bruket det lever. Och vad är alternativet? En framtid irrande i språk- och historielöshetens labyrinter.
Sista ordet ges till årets Nobelpristagare i litteratur:
"Vi går in i människovirveln, knuffas omkring vänligt, mjuka kontroller, alla pratar ivrigt på det främmande språket. ”Ingen människa är en ö.” Vi blir starka av dem men också av oss själva. Av det inom oss som den andra inte kan se. Det som bara kan möta sig själv. Den innersta paradoxen, garageblomman, ventilen mot det goda mörkret. En dryck som bubblar i tomma glas. En högtalare som utsänder tystnad. En gångstig som växer igen bakom varje steg. En bok som bara kan läsas i mörkret."
