Svenska Akademiens högtidssammankomst

Svenska Akademien avslutar arbetsåret genom att fira sin högtidsdag med en offentlig sammankomst i Börssalen den 20 december klockan 17. Gustaf III, som hade sinne för teater, har utfärdat noggranna scenanvisningar för ceremonin, vilka i allt väsentligt fortfarande följs.

Direktorstalet 2021 Beskuren Högtidssammankomst i Börssalen. Foto: Rickard L. Eriksson

Vid salens norra långsida har en läktare uppförts för de kungliga med uppvaktning. Mitt i salen finns ett podium med Akademiens sammanträdesbord och arton numrerade, förgyllda stolar klädda med blått siden. Kring podiet har uppförts en barriär klädd med mörkt kläde med guldkronor. Bakom direktörens plats vid övre kortändan finns i barriären en öppning, från vilken en gång leder till Akademiens sessionsrum.

Bänkarna ute i salen är fyllda med förväntansfullt sorlande åskådare, alla i högtidsdräkt. Det är en uppskattad förmån att få en biljett till evenemanget. Salen har bara drygt 500 platser, och en del av dessa är reserverade för höga befattningshavare inom den offentliga förvaltningen och framstående företrädare för landets kulturliv.

Strax före ceremonins början inträder de kungliga med uppvaktning. På slaget 17 öppnas dörrarna till sessionsrummet, alla (även de kungliga) reser sig, och Akademiens ledamöter tågar in i salen två och två. De bugar i tur och ordning för de kungliga och sätter sig var och en på sin stol. Direktören slår med klubban i bordet och tillkännager: "Akademien sammanträder".

Programmet vid sammankomsten följer i stort sett samma mönster från år till år, med små variationer. De enda större avvikelserna inträffar vid sådana tillfällen då en ny ledamot har valts in och skall hålla sitt inträdestal och då Akademiens stora pris skall utdelas.

Sammankomsten börjar med att direktören håller ett inledningsanförande, det så kallade direktörstalet. Detta kan handla om i stort sett vad som helst, men ofta brukar det anknyta till aktuella händelser inom Akademiens verksamhets- och intresseområden, och inte sällan har direktörstalet utgjort ett inlägg i kulturdebatten.

Om en ny ledamot har valts in och skall ta sitt inträde, väntar han eller hon under tiden i sessionsrummet. När direktören har avslutat sitt tal går sekreteraren ut i sessionsrummet och för in den nyinvalde, som stående vid sekreterarens plats håller ett inträdestal över sin företrädare.

Inträdestalet besvaras av direktören, som i sitt korta svarstal brukar yttra några personliga minnesord över den bortgångne ledamoten och hälsa den nya kollegan välkommen i Akademien. Sedan får den nyinvalde underteckna Akademiens stadgar, och därefter förs han av sekreteraren till sin plats.

Om Akademien har beslutat utdela Stora priset innevarande år, brukar den utsedde pristagaren, som redan har underrättats om beslutet, vara närvarande i Börssalen. Sedan direktören tillkännagivit prisbeslutet, kallas pristagaren fram till Akademiens bord och harangeras av direktören i ett kort anförande, varefter priset, Akademiens stora guldmedalj, överlämnas av ständige sekreteraren.

Nästa punkt på programmet brukar vara att direktören tillkännager föremålet för årets minnespenning, varefter ordet går till minnesteckningens författare, som läser ett utdrag ur sitt arbete. Sedan brukar en eller ett par ledamöter bidra med uppläsning av egna dikter eller någon essä. Programmet avslutas med ständige sekreterarens berättelse över det gångna året, som bland annat gäller årets mottagare av priser och stipendier.

Till sist slår direktören klubban i bordet och förklarar sammankomsten avslutad. Alla reser sig, Akademien återvänder till sessionsrummet, de kungliga med uppvaktning lämnar sin läktare och publiken myllrar ut ur Börssalen.

Så har ytterligare ett akademiskt arbetsår gått till ända.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2012

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria, HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip, HKH Prinsessan Madeleine samt herr Chris O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Olsson, Akademiens kansler herr Ralph, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Allén, herr Malmqvist, herr Riad, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Linde, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat uppehöll sig vid lusten och nöjet att läsa om det man en gång läst. Vid omläsning av egna texter, ofta skrivna uppfyllda av stundens ingivelse, kan omläsningen vara det grymma avslöjandets ögonblick.
Vid omläsning av andras texter är vi visserligen väl förtrogna med handling och miljö men kan likväl överraskas vid läsningen. Vi kan förvånas över att vi såg så annorlunda på saker och ting under första läsningen. Direktören konstaterade också att ”bara det faktum att vi läser om ett verk innebär att vi värdesätter det på ett särskilt sätt. Vi speglar oss i det, och den tidigare läsningen är alltid närvarande som en berikande motstämma”.
Vissa texter blir vi inte kvitt, de dröjer kvar, fortsatte direktören. Att återvända till en sådan text i det förflutna kan göra att omläsningen fungerar som ett identitetsskapande minne. Då ”kan omläsningen ge våra liv resonans och riktning”. Läs direktörstalet »

Därpå gick ordet till fru Lugn, som läste ett avsnitt ur en egen text.

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad diktaren Gustaf Adolf Lysholm. Inskriften lyder ”Diktare, drömmare, servitör”. Minnesteckningen var författad av herr Wästberg, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Lotass, som läste ett avsnitt ur sin roman ”Konungarnas tillbedjan”. Läs avsnittet ur boken »

Därpå gick ordet till herr Linde, som läste en text med titeln ”Konstens former äro många men dess väsende är ett”. Läs texten »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Mycket verkar självfallet udda när det gäller en institution som spårar sitt ursprung till det sena 1700-talet. Som bara denna tradition: högtidssammankomsten. Dess former har inte förändrats sedan 1786, platsen är alltjämt Börssalen, koreografin, dukningen och placeringarna följer Gustaf III:s anvisningar exakt, stolarna är faktiskt desamma − det är bara tyget som är utbytt. Själva grundpremissen har också varit oförändrad i över 200 år: man iför sig det allra finaste och absolut mest opraktiska som finns i klädväg och transporterar sig icke utan besvär genom decemberkylan för att vara publik vid ett sammanträde vars grundförutsättning är att det äger rum utan publik.

Det oföränderliga har givetvis sin plats i en värld där obeständigheten är det enda beständiga. Men där finns hoppeligen också något mer än bara likheten i det yttre. Jag vill tro att det är mer som förenar oss med vårt ursprung än ceremonielet och det faktum att 2012 års sommar var den regnigaste i det här landet sedan, just det, 1786.

Alltjämt följer Akademien den instruktion hon skänktes av sin stiftare det där regniga året och fortsätter arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. Men här röjer sig tidsavståndet ändå en smula. Ordet renhet kan möjligen locka någon att tro att det handlade om att hålla allt utländskt borta från svenskan, en tanke som borde vara främmande för frankofilen Gustaf III. Överfört till samtida språkbruk förstås renhet bäst som en synonym till klarhet.

För ett litet språk och en liten kulturkrets är nämligen intrycken utifrån inte så mycket ett hot som ett livsvillkor. Här går det inte att undvika att citera de allom bekanta orden av Esaias Tegnér (som för övrigt en gång, bokstavligen talat, satt på den stol, märkt nummer åtta, där herr Svenbro nu sitter): ”All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt”.

Akademien står trygg i sin egen provins, och ingriper icke utan god anledning i andras. Så när vi två gånger under det gångna året protesterat, som jag hoppas utan bullriga överord, mot förändringar som skett i universitetsvärlden, är detta sprunget ur en oförfalskad oro över vad dessa skiften kan få för följder.

Kanske verkar det paradoxalt att Svenska Akademien valt att ingripa till förmån dels för en hotad litterär översättarutbildning, dels för en lika hotad utbildning i ett annat europeiskt språk, italienska. I båda fallen handlar det dock om att säkra det för vår kultur och bildning så livsviktiga tillflödet av impulser utifrån, och särskilt den del som kommer till oss på andra vägar än via den i vår tid närmast absurt överbetonade engelskan. Den massdöd som hotar att dra fram över rader av främmande språk vid våra universitet saknar rim och reson, utom möjligen från mycket kortsiktig ekonomisk synpunkt. Återigen erinras vi om den gamla sanningen, att det inte finns något problem så stort eller iögonfallande att man inte kan springa bort från det.

I det här sammanhanget är det givetvis passande att årets utgåva i Akademiens klassikerserie är just en översättning, nämligen Erland Lagerlöfs gamla överföring till svensk språkdräkt av två av vår civilisations urtexter, Homeros’ Iliaden och Odysséen, utförd under utomordentligt svåra omständigheter för ganska precis hundra år sedan och nu återställd till sin ursprungliga skönhet och precision av Jan Stolpe, varje volym med inledning av herr Svenbro.

Denna utgåva, precis som vår övriga utgivning och våra övriga projekt, har inte till syfte att ge ekonomisk vinning. Det är tvärtom därför att de inte förväntas bära sig som vi ger oss in i dem. Det äldsta och största av dem, vår historiska ordbok, har kostat ungefär en miljard kronor sedan arbetet inleddes på 1880-talet, och det är väl använda pengar, för det som nu rör sig mot sin fullbordan är ett verk av yppersta klass, vars like det finns i bara en handfull av jordens länder. Förra veckan utkom av trycket andra häftet i det trettiosjätte bandet, som därmed är fullbordat och omfattar orden tynga-utsudda.

Just här förnimmer vi den goda sidan av att Akademien leder sitt ursprung till en annan värld. Det kapital vi vill förmera är det kulturella, och vi vill föra det vidare till framtida generationer. Och om det är ett otidsenligt ideal, är vi gärna otidsenliga. En nations kulturella kapital är hursomhelst dess mest värdefulla, och nog också dess mest beständiga, tillgång. Nej, Akademien finns inte till för att tjäna pengar, utan för att tjäna språket. Att göra resultaten av våra olika språkprojekt tillgängliga för största möjliga antal människor är en given del av detta. Förra året lät vi göra en gratis app av vår ordlista, som nu återfinns i över 400 000 mobiler. I måndags togs nästa steg: ordlistan gjordes tillgänglig för avgiftsfri nedladdning på Internet. Och mer kommer.

Samma otidsenlighet leder till att vi omöjligen kan göra ekonomisk framgång till en måttstock för vad som gott är inom kulturens fält. Vi vill belöna snillet. Bestsellerismen belönar sig själv. Att ett enstaka val av pristagare möts av invändningar ligger i sakens natur; vissa sådana invändningar är intressanta, och kanske till och med viktiga, andra påminner mest om de ej simkunnigas raseri inför vattnet.

Att belöna människor som utfört vackra och värdefulla verk är hursomhelst en av Akademiens allra mest angenäma plikter, och här i salen sitter just nu en del av dessa personer.

Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Gösta Ekman.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Lars Norén.
Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Paul Kiparsky.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Agneta Pleijel.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts P.C. Jersild.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. De har i år tillfallit Johannes Anyuru och Catharina Gripenberg med 50 000 kronor var.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Pär Stenbäck.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Susanna Alakoski.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallitHelen Sigeland och Dmitri Plax med 40 000 kronor vardera.
Ur Akademiens egna medel har dessutom belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Hans Björkegren, Claes Eriksson, Maja Hagerman, Martin Lagerholm,Mikael Niemi och Björner Torsson.
Därutöver har extra pris under året tilldelats Salim Barakat, Geith Forsberg, Claes Hylinger, Eva Runefelt, Carina Rydberg, Niklas Schiöler, Stig Strömholm och Bo Utas, alla med 100 000 kronor. Dessutom har ett extra pris på 60 000 kronor tilldelats Gunilla Lundgren och ett på 50 000 kronor tillfallit Pavel Stoyanov.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat:

Lotta Olsson Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
Suzanne Reuter Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
Anders Carlsson, Linus Fellbom, Ulla Kassius och Ingela Olsson Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, tillEinar Már Guðmundsson med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 11 april,
Doblougska priset med 150 000 kronor var till Magnus Dahlström och Helena Eriksson samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Ellen Einan och Roy Jacobsen,
Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket tillBarbro Söderberg,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Eva Brylla,
Blomska stipendiet på 40 000 kronor till Barbro Ståhle Sjönell,
Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Johan Brandtler och Andreas Nord,
Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Göran Rosenberg,
Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Carl-Henning Wijkmark,
Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Åke Holmquist och Ann Katrin Pihl Attmer,
Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Lennart Sjögren,
Schückska priset på 100 000 kronor till Marie-Christine Skuncke,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 80 000 kronor till Inger Alfvén,
Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Richard Swartz,
Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Peter Kihlgård,
Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Carl-Göran Heidegren,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Anna Lena Lindberg,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Ola Holmgren,
Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Enel Melberg,
Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Morteza Saghafian,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Akirako Hishikioch Lars-Håkan Svensson,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Göran Eriksson och Janken Myrdal,
Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 85 000 kronor till Ulf Stark,
Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Anne Swärd,
Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Nina Frid samt 30 000 kronor till biblioteket där pristagaren har sin huvudsakliga gärning,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Anders Bernersson, Kajsa Hedlund och Anna Kaya med 50 000 kronor var samt 30 000 kronor vardera till de skolor där pristagarna är verksamma,
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård tillKatarina Lundin och Karin Milles med 60 000 kronor vardera samt slutligen
Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor och dessutom en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Elin Boardy.

En del kan som sagt synas udda med Akademien, men otidsenligheten har sina fördelar. Och sin förklaring. Det unika arrangemang som är högtidssammankomsten var en gång inte unikt utan förekom ofta i den tidigmoderna högkulturen, där till synes banala vardagligheter, exempelvis sammanträden, kunde teatraliseras och spelas upp inför en talrik samling åskådare. Timmen är sen, salen är varm, men det kunde vara värre. Minns att Ludvig XIV begick sin synnerligen komplicerade morgontoalett inför publik.

Även traditionen har sina poänger. Vi görs till en del av något större, något som funnits där före oss själva och som kommer att finnas där även när vi är borta. Förutsatt att vi tar del, att vi tar vår del, att vi erkänner att det finns något som är långt större än vi själva. Det gemensamma ansvaret som sådant är självfallet dubbelt, riktat lika väl in i det som varit som mot det som komma skall. Om alla bara söker sitt, kan civilisationen som vi känner den ej bestå.

Låt mig få avsluta med ett citat ur en dikt av Gunnar Ekelöf (som för övrigt en gång, bokstavligen talat, satt på den stol, märkt nummer arton, där fru Frostenson nu sitter):

Du frågar om någon talar i oss
  Du frågar om någons röst
  Vad angår oss någons röst
  Det är för varandra vi sjunger
  Det är med varandra vi sjunger