Svenska Akademiens årshögtid firades lördagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.
Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Englund, Akademiens kansler herr Svenbro, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Ralph, herr Allén, herr Malmqvist, herr Lindgren, herr Linde, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark och fru Frostenson.
Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat framhöll språkets betydelse för minnet såväl för den enskilde som för gruppen och folket. Han betonade vidare att varje språk har en kärna av erfarenheter och attityder som inte låter sig uttryckas på andra språk, eftersom varje enskilt språk är sprunget ur en särskild miljö, situation och historia, och bär på kunskaper som lätt går förlorade när man försöker överföra dem. Direktören påtalade allvaret i de prognoser, som säger att nästan hälften av jordens olika språk kan vara utdöda vid nästa sekelskifte. I detta sammanhang noterade direktören att vissa grupper idag alltmer aktivt vänder sig från svenskan till engelskan i vårt land, vilket kommer att medföra stora problem på olika områden i framtiden. Läs direktörstalet »
Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Forssell hade valt och kallat litteraturforskaren och poeten Anders Olsson. Denne infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören. Läs inträdestalet »
Utdrag ur inträdestal, se film »
Läs direktörens svarstal »
Därpå gick ordet till herr Espmark, som höll ett anförande om vägvisaren Ragnar Thoursie. Läs talet »
Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad Karl Vennberg. Inskriften lyder Gör uppror mot dig själv. Minnesteckningen var författad av fru Lugn, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »
Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:
Utdrag ur sekreterarens berättelse, se film »
Alla klagar över sitt dåliga minne men ingen över sitt förstånd, säger redan La Rochefoucauld. Men allt är ändå inte som förr. En ny språklig variant har uppträtt i spåren av den allmänna datoriseringen. Man säger inte längre att man har dåligt minne utan att man har för lite minne. Det är som om det bara behövde stickas in ett extra kretskort bakom örat, så skulle saken ordna sig.
För en gammal akademi är det snarare tvärtom: den har för mycket minne. En ofantlig informationsmängd ligger inkapslad i de Handlingar som har utgetts för att dokumentera Svenska Akademiens verksamhet sedan 1786. Där återfinns nästan alla texter som har upplästs på sammankomsterna. Största utrymmet i detta mäktiga arkiv upptas av personhistoria. Varje år i mer än två sekler har någon ledamot skrivit en minnesteckning över någon bemärkt svensk ur det förflutna, samtidigt som Akademien har låtit slå en silverpenning med föremålets bild och en devis som sammanfattar vederbörandes livsgärning.
Allt detta var ursprungligen ett uttryck för den stora betydelse man på 1700-talet tillmätte eftermälet. Äran är de dödas sol, säger ett franskt uttryck, och det ansågs av våra förfäder fullt rimligt att frysa i livet, om bara ens namn till slut fick bada i solskenet av eftervärldens beröm. I början var det mest statsmän och fältherrar som blev föremål för minnesteckningar i Akademien. Det har sin rimliga förklaring. Kungens samtycke måste inhämtas vid ämnesvalet. (Så är det fortfarande. Vi kan inte tala över någon här på högtidsdagen om inte vår höge beskyddare skrivit “gillas” på det underdåniga memorial med förslaget som ständige sekreteraren framlämnar i audiens.) Både Gustaf III och hans olycklige son föredrog högtidstal som kunde stärka beredskapsandan i landet. Deras syn på minnestecknandet delades av många i dåtidens Sverige. Kellgren säger till exempel: ”Det är allenast Hjeltars och Store Mäns lefnad, hvars minsta skiften ega rätt til allmänhetens upmärksamhet och efterverldens hugkomst. Men en enskildt Medborgares lefverne är i det nyttiga han gjort, och Skaldens i hans skrifter.”
Så kom romantiken, och intresset för skaldens liv och lidanden tog nästan loven av intresset för de arma skrifterna. Allt oftare valde ledamöterna diktare och forskare till föremål för sina minnesteckningar, och dessa kategorier har så småningom kommit att dominera över maktens män. Genren har förstås bytt skepnad även på andra vis under tvåhundra år genom påverkan av en förändrad människosyn och nya stilistiska ideal, men den skrivs fortfarande i solig anda, som om kritiskt tänkande inte alltid behövde betyda systematisk misstänksamhet.
Problemet med minnesteckningarna är bara att de är glömda. De liknar monument som placerats så avsides att endast enstaka, uthålliga besökare hittar dit. Erik Lönnroth brukade kalla trycket av en text i Akademiens Handlingar för ”en hederlig begravning”. Samtidigt är åtskilliga av dessa aktstycken mästerverk av personkaraktäristisk och tidsanalys, och det har i längden förefallit nästan brottsligt att mer eller mindre dölja deras existens för allmänheten. Av det skälet har Akademien i år startat en utgivningsserie hos Bokförlaget Atlantis, där de bästa minneteckningarna genom åren och även andra liknande dokument skall göras tillgängliga i nyutgåvor. De första volymerna i Minnesbiblioteket, som serien kallas, utkom i september, nämligen Erik Lönnroths verk om Gustaf III, Den stora rollen, och Karl Ragnar Gierows minneteckning över Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz, skald, teaterchef och uppfinnare, Kellgrens ungdomsvän. Det senare arbetet var ursprungligen infört i Svenska Akademiens Handlingar för år 1963 men publicerades även i separatutgåva. Gierow tycks ha utsänt vissa gåvoexemplar, så att åtminstone några utvalda skulle ta notis om hans skrift. En av dessa utvalda var landets dåvarande statsminister Tage Erlander, som var artig nog att skriva till författaren och tacka. Släkten Gierows talesperson Charlotte Silfverstolpe har haft den stora vänligheten att skänka Erlanders brev till Akademien, och jag kan inte låta bli att läsa upp det.
Stockholm den 13 november 1964.
Broder,
Jag förstår, att Du har beaktat mitt nödläge. I en situation, då Bertil Ohlin läser dikter och centerpartiets vice ordförande bearbetar August Strindberg, har du ansett det nödvändigt att på något sätt bidra till min kulturella fostran.
När jag fick Din bok om Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz trodde jag först att jag skulle kunna nöja mig med att bläddra igenom boken för att med något så när anständigt samvete kunna skriva ett tackbrev. Denna förhoppning visade sig snart vara grundad på okunnighetens lösa sand. Boken är sådan att den verkligen sida efter sida stimulerar till fortsatt läsning. Jag kan förstå, att Du har njutit av att få skildra en av Dina företrädares som teaterchef vedermödor. Jag tyckte också, att den saken var spännande, men ännu mera fröjdades jag åt skildringen av välståndspolitikens diktare. Det är uppenbart att vi har begått allvarliga försummelser genom att inte anställa skalder och poeter som fullföljer de clewbergska traditionerna på denna punkt. Å andra sidan slår det mig nu, att Gustaf III:s välfärdspolitik ändå misslyckades trots alla försök att förgylla upp den.
Jag tackar Dig emellertid för de timmar av glädje som Du berett mig genom boken och hoppas att det är många som kommer att genomskåda den föga fantasieggande titeln.
Din tillgivne
Tage Erlander
Minnesbiblioteket presenterades vid ett seminarium på mässan Bok & Bibliotek i Göteborg under medverkan av Marie-Christine Skuncke och Malte Persson, som själv skrivit en roman om Clewberg-Edelcrantz, tydligen i ren fascination över att en så duktig person kan vara så bortglömd. På bokmässan lanserades också årets volym i Akademiens klassikerserie, ett urval av Victoria Benedictsson med titeln Ord på liv och död under redaktion av Ebba Witt-Brattström, med vilken jag hade nöjet att korsa klingor i en diskussion om Benedictssons författarskap. Vidare presenterade Eva Lilja i samtal med Rudolf Rydstedt den verslära hon författat på Akademiens uppdrag, där hon lyfter fram grunddragen av svenskans bundna litteraturformer och bland annat visar hur en urgammal rytm med fyra slag i versen gör sig påmind även i importerade mönster med annorlunda struktur. Fyrslagsräckan är helt enkelt det naturliga svinget för oss svenskar när vi rimmar och gör oss till.
Det program för akademiforskare som Svenska Akademien administrerar i samarbete med Kungl Vitterhetsakademien och med finansiering från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse har fortsatt med tillsättning av nya tjänster i språk- och litteraturämnen. Det ingår i ritningarna att dessa forskare någon gång under de år då de uppbär lön från akademierna skall framträda och berätta om sina rön. Detta gjorde i början av hösten de först tillsatta bland våra akademiforskare, Stina Hansson, Tomas Riad och Torbjörn Lodén, under en akademikväll i Börssalen. Stina Hansson talade om den rika men bortglömda skatten av bröllopsdikter vårt land, Torbjörn Lodén om konfucianismens tusenåriga grepp om den kinesiska folksjälen. Tomas Riad visade i sin föreläsning om ”Osynliga former i ordbildning” hur smeknamn och smekord ger oss en inblick i hur svenskan helst vill att ett ord skall låta. Det skall vara två stavelser och det skall vara betoning på den första. Om namnet eller ordet avviker från denna modell, är det fara värt att det knådas om för att stämma med denna språkets innersta strävan. Bo blir Bosse, Margareta blir Maggan och delirium blir dille. Det är av samma skäl vi inte säger Sverige som det skrivs (ursprungligen Svearike), utan Svärje. Om man, med ledning av Liljas och Riads forskningsrön, skulle skapa ett modelluttryck som åskådliggör vårt språks rytmisk-prosodiska kod, ungefär som när genforskarna bygger en DNA-modell, skulle svenskans kärnmolekyl såvitt jag förstår se ut så här:
Heja Svärje friskt humör,
Det är det som susen gör!
I februari hölls en akademikväll i Börssalen med rubriken ”Kritikern Klara Johanson” och senare under året utgavs en småskrift med texter av Ellen Löfmarck och Anna Bohlin, Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Ett hörn av bibliotekets forskarsal har inretts med möbler i äldre stil och en del av Klara Johansons böcker, en gång i världen donerade till Akademien, alltsammans i syfte att återskapa något av stämningen i hennes berömda bokrum.
Akademiens samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland yttrar sig i ett gemensamt årligt seminarium i Helsingfors med Sveriges ambassad som beskyddare. I år stod kriget 1808-1809 i centrum, dess återspeglingar i litteraturen, inte bara på svensk och finsk sida utan även på rysk. Ett annat jubileum i det svenska rikets forna landområden var firandet av tvåhundraårsminnet av Thomas Thorilds död nere i Pommern. Thorild slutade ju sina dagar som professor i Greifswald i ett slags mild landsförvisning och ligger begravd i byn Neuenkirchen ett stycke utanför staden. Hans gravsten, som för några år sedan hade vandaliserats av huliganer och hotade att falla omkull, har restaurerats med ekonomiskt stöd från Akademien. Tack vare detta ingripande kom byns folk till insikt om att en berömd tänkare och poet vilar på deras kyrkogård. Byfullmäktige beslöt att döpa om torget i Neuenkirchen till Thomas Thorild-Platz, vilket skedde vid en ceremoni på Thorilds dödsdag i oktober i närvaro av Akademiens ledamot herr Ralph. På platsen uppställdes en skulptur av Urs Twellmann, ”Eichenarchiv”, som bekostats av Svenska Akademien.
Den del av Svenska Akademiens verksamhet som möter den mest oskrymtade uppskattningen hos dem som berörs är våra priser. Låt oss alltså höra på vilka guldet har fallit i år.
- Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år som tidigare nämnts tilldelats Ragnar Thoursie.
- Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Arne Johnsson.
- Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, med inriktningen att priset gäller svenska språket i hela dess vidd, i nutid och dåtid, har tilldelats Bengt Sigurd.
- Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Ingvar Björkeson.
- Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Olle Granath.
- Ur Gerard Bonniers donation utgår även ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Andrzej Tichý och David Vikgren med 50 000 kronor var.
- Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Christer Kihlman.
- Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Aase Berg.
- Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Francisco Uriz med 80 000 kronor.
- Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Michael Barnes, Carl-Göran Ekerwald, Etienne Glaser, Bo Grandien, Göran Greider och Lars Lundkvist.
- Därutöver har extra pris tilldelats Lars Andersson, Stig Eliasson och Maciej Zaremba med 100 000 kronor vardera, Anders Hallengren och Bure Holmbäck med 75 000 kronor vardera samt Catrin Norrby med 50 000 kronor.
Tidigare i höst har Akademien tilldelat
- Carl Otto Werkelid Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor,
- Theodor Kallifatides Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor,
- Leif Holmstrand Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
- Mats Ek Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
- Leif Andrée, Julia Dufvenius, Thomas Nystedt och Maria Salomaa Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
Under våren utdelades följande belöningar:
- Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Sven-Eric Liedman med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 2 april,
- Doblougska priset med 150 000 kronor var till Johan Cullberg och Niklas Rådström samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Ragnar Hovland och Merethe Lindstrøm,
- Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Marketta Sundman,
- Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Lillemor Santesson,
- Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 50 000 kronor vardera till Patrik Larsson och Gudrun Rawoens,
- Blomska stipendiet på 40 000 kronor till Lena Peterson,
- Axel Hirschs pris med 120 000 kronor var till Jörn Donner och Håkan Lindgren,
- Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Sven Lindqvist,
- Schückska priset på 100 000 kronor till Ingeborg Nordin Hennel,
- Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Christer Åsberg,
- Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Lotta Lotass,
- Birger Schöldströms pris på 60 000 kronor till Carina Burman,
- Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 60 000 kronor till Fateme Behros,
- Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Magnus Olausson,
- ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Christina Sjöblad,
- Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Inge Knutsson,
- Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Sarah Death,
- Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Jean-Baptiste Brunet-Jailly och Peter Landelius,
- Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Håkan Arvidsson och Björn Sandmark,
- Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 85 000 kronor till Sven Nordqvist,
- Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen i två år till Mirja Unge,
- Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Bert Linné efter förslag av en referensgrupp med fru Vallquist som ordförande,
- Svenska Akademiens svensklärarpris till Ewa Josefsson, Iréne Nilsson och Maj Stoddard med 50 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande,
- anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Lena Ekberg med 115 000 kronor efter förslag av en referensgrupp med herr Ralph som ordförande samt slutligen
- Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Aimée Delblanc.
Detta är min tionde betraktelse i genren sekreterarens berättelse, och det är min sista. Enligt ett beslut som Akademien fattade redan i maj, men med berömvärd förtegenhet hållit hemligt till idag, kommer jag på egen begäran att lämna min post den 1 juni 2009, på dagen tio år efter det att jag övertog uppgiften från herr Allén. Min efterträdare blir herr Englund.
Det reser den berättigade frågan: Hur pass ständig är då egentligen en ständig sekreterare? När Gustaf III i Akademiens stadgar skrev att ”Secreteraren […] blifver beständig”, menade han säkert att den som utsågs till denna uppgift skulle behålla den livet ut. Så gjorde den förste ständige sekreteraren, Nils von Rosenstein, som stannade på posten i hela 38 år, ett rekord som står sig ännu idag. Han var visserligen blind och en smula senil mot slutet, men det tycks inte ha hindrat honom att utöva sitt ämbete. Där ser man vad rutin betyder. Redan hans efterträdare, skalden Frans Michael Franzén, blev emellertid den förste att kunna kalla sig f.d. ständig – en titel som påminner om den kuriösa yrkesbeteckning herr Wästberg en gång observerade på en gravsten: f.d. änkan. När Franzén utnämndes till biskop i Härnösand, ansågs han nämligen inte kunna kvarstå som sekreterare utan ersattes av den unge Bernhard von Beskow, en av de mest lyckosamma sekreterare Akademien har haft genom tiderna. Ett stycke in på 1900-talet antogs regeln att ständige sekreteraren skall avgå senast det år han fyller sjuttio ”om inte Akademien annorlunda beslutar”. Det lämnar dörren öppen för den som inte vill dö med stövlarna på.
Jag vet inte om Akademiens verksamhet är särskilt innovativ eller om den ens bör vara det. När journalister frågar mig i vilken riktning jag har försökt förnya och utveckla verksamheten under min tid som sekreterare, brukar jag svara att man inte kan tillämpa denna vedervärdiga managementjargong på en inrättning som Svenska Akademien. Sysslar man med språket och litteraturen, lär man sig att ”utveckling” är ett struntord, ungefär som ”kompetens”. ”En kompetent människa är en människa som tar fel enligt reglerna,” säger Paul Valéry. Det står ingenting i stadgarna om att Akademien skall utvecklas. Möjligen skall den hjälpa språket och litteraturen att utvecklas, i den utsträckning något sådant är möjligt.
Att det kan uppträda nya verksamhetsgrenar i det arbete uppå ”Svenska Språkets renhet, styrka och höghet” som stadgarna ålägger oss, är en annan sak. Vi har sett framtagandet av nya lexikografiska hjälpmedel under de senaste åren och uppkomsten av den så kallade Litteraturbanken, där elektroniska versioner av den svenska litteraturens viktigaste verk utan avgift ställs till Internetanvändarnas förfogande. Litteraturbanken börjar nu uppnå en volym som gör den verkligt nyttig för forskning, undervisning och bildningsverksamhet. Det har rentav funnits ögonblick denna höst då man har känt att det är den enda bank man kan lita på.
Som ständig sekreterare blir man varse vilken plats Akademien intar i många människors föreställningsvärld, både i Sverige och, tack vare Nobelpriset, ute i världen. Mängden av korrespondens till en ständig sekreterare är häpnadsväckande och har genom den ökade lättheten att kommunicera över nätet vuxit hastigt under mina tio år. Även om inte alla försändelser besvaras, så arkiveras det mesta.
Kontrasterna i detta material är våldsamma. Mycket är förstås alldeles normala tjänstebrev och förnuftiga förfrågningar, men det finns också många som kommer med personliga önskemål, alltifrån barn som har hittat på ett nytt ord och gärna vill ha det upptaget i Svenska Akademiens ordlista, helst med detsamma, till personer som med uppbådande av den mest akrobatiska logik försöker bevisa att just de är berättigade att erhålla en plats på årets Nobelbankett. Det kommer klagomål på uttalet av ord och namn i radio och brev som i ovänlig ton uppmanar mig att ändra Nobelstiftelsens stadgar, så att Astrid Lindgren kan få Nobelpriset postumt. Det kommer papper täckta av tidningsklipp med rödmarkeringar och utropstecken från rättshaverister. Det kommer invecklade brev från förvirrade personer, som vill göra mig uppmärksam på världsomspännande konspirationer som de redan varnat regeringen för, utan att få gehör. De skrivelser som väcker bekymrade tankar om avsändarens mentala hälsa bevaras i Akademiens arkiv under ett särskilt signum, ”korrespondens övrig”. Dessa kapslar skall förhoppningsvis bli till nytta för den psykiatriska forskningen i framtiden. Allra intressantast ter sig de gränsfall där jag bara med tvekan och ibland med en känsla av att begå en orättvisa har antecknat ”korr övrig” längst upp på brevet. Till exempel fick jag under fem-sex år flera gånger i veckan försändelser från en indisk banktjänsteman, innehållande långa handskrivna, rimmade dikter, avfattade på god engelska. Dessa poetiska alster var till sin tendens orubbligt optimistiska. De bragte uppmuntran, goda råd, tröst i motgången, försäkringar att livet snart skulle ta en bättre vändning, maningar till gudfruktighet, till att lägga sin vrede åt sidan och göra gott mot dem man ogillar, alltsammans insvept i en aldrig förbleknande övertygelse om det godas seger. Så här kunde några rader låta:
At the time of confusion
Best decision is not to act
Slowly will die every illusion
And will become clear every fact.
En dag slog brevskrivaren till med en stor hymn till Alfred Nobel. I början sa jag mig: Men det här är ju kitsch! Mannen är galen! Sedan kom jag på mig med att mörka dagar, när dreven gick, rota fram den senast anlända dikten, ställa mig vid fönstret och läsa den med en suck av välbehag. Här var i alla fall någon som ville mig väl! Och när försändelser upphörde att komma, lika oväntat som de börjat, kände jag att jag saknade dessa poetiska betraktelser, som trots allt hade fått tillvaron att kännas lättare, på något absurt vis. Jag undrade vad som hade hänt min flitige vän. Hade han dött? Eller hade han plötsligt kommit till insikt om att han aldrig skulle få Nobelpriset?
Jag tänker på herr Englund, som skall bli den trettonde ständige sekreteraren i Akademiens historia, tillfälliga inhoppare oräknade. Han kommer av allt att döma att sakna stödet från humanisten på Bank of India. Jag vill därför skicka vidare följande rader till min efterträdare:
Love the work that you do
Let your love be true
Be the best in the crew
Ultimate captain will be only you.
Nåja, “captain”! Ständige sekreteraren är Svenska Akademiens verkställande ledamot och talesman, inte dess befälhavare. När Akademien skrider till beslut under sina sammankomster, har han precis som andra ledamöter en röst, varken mer eller mindre. Men i allmänhetens ögon är det ändå han som bär skulden till det mesta. Tappar han någon gång fattningen och säger vad han tänker, när han konfronteras med alla egendomliga påståenden om Akademien, står det honom dyrt. Han måste göra till sitt motto ett talesätt från 1700-talet: ”Det räcker inte att vara hängd. Man skall vara hövlig också!” Frånsett denna lilla nackdel har sekreterarsysslan varit en storartad uppgift.
