Foto: Rickard L. Eriksson
Svenska Akademiens årshögtid firades fredagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av HM Konungen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare. Även Sveriges Radio var på plats. Sändningen går att ta del av här »
Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens kansler fru Palm, Akademiens ständige sekreterare herr Malm, herr Runesson, herr Ralph, herr Håkansson, herr Olsson, fru Carlberg, herr Riad, fru Wikforss, herr Svenbro, fru Mattson, herr Englund, herr Wästberg, herr Sem-Sandberg, ledamot Mossaed, herr Engdahl samt fru Forsström.
Då Akademiens direktör, fru Swärd, inte kunde närvara vid sammankomsten öppnades den i stället av Akademiens kansler, fru Palm, som läste upp ett av direktören författat tal. Hemkomst, hos sig själv och i språket, var ett centralt tema i talet – med avstamp i Harry Martinsons direktörstal från 1958.
Läs direktörstalet »
Kanslern tillkännagav därefter att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Lind, är ägnad Bernhard von Beskow. Åtsidan visar dennes porträtt medan frånsidan bär inskriptionen "Vänskapens förvaltare, diktens fotsoldat". Minnesteckningen är författad av herr Wästberg, som nu fick ordet och läste en sammanfattning.
Läs herr Wästbergs sammanfattning av minnesteckningen »
Därpå lämnade kanslern ordet till herr Svenbro för en kommenterad diktuppläsning.
Läs herr Svenbros Diktläsning med introduktion »
Efter detta lämnade kanslern ordet till fru Wikforss som läste på temat Förnuft och känsla.
Läs fru Wikforss betraktelse »
Foto: Rickard L. Eriksson
Slutligen överlämnade kanslern ordet till Akademiens ständige sekreterare, herr Malm, som föredrog följande berättelse:
En gång för länge sedan var det en kung som hade tre söner. Han ville pröva deras omdöme och sände iväg dem för att se hur de klarade sig i världen. På sin färd, långt hemifrån, mötte de en kamelförare som frågade om de möjligen hade sett hans kamel på vägen. En av bröderna frågade: ”Var den blind på ena ögat?” Just så var det. ”Saknade den en tand i munnen?” frågade nästa bror. Kamelföraren bekräftade. ”Haltade den?” undrade bror nummer tre. Också det stämde precis på den försvunna kamelen.
”Tyvärr, den har vi inte sett” – det hade varit det korrekta svaret, men i stället påstod bröderna att de hade passerat kamelen för ett tag sedan. Mannen letade vidare i den riktningen men öket stod inte att finna. I stället blev han misstänksam mot de tre främlingarna, som måste ha varit de sista som såg hans kamel. Efter diverse förvecklingar fann sig bröderna inspärrade och blev tvungna att förklara sig: de hade inte sett kamelen, bara dragit slutsatser av vad de såg omkring sig. Gräset växte sämre på ena sidan av vägen men ändå syntes att ett djur hade ätit bara på den sidan – alltså hade det ingen syn på ögat åt det grönskande hållet. På vägen hade det legat klumpar av tuggat gräs av en storlek som gjorde sannolikt att de hade fallit ut genom en lucka i tandraden på en kamel, och av fotspåren hade det synts att en fot släpat efter.
Det finns ett antal liknande berättelser i den äldre traditionen – just den här publicerades i Italien år 1557 i vad som uppgavs vara en översättning från persiskan. Boken spreds vida och år 1754 togs berättelsen upp i ett brev av den engelska politikern, kritikern och skriftställaren Horace Walpole, idag mest känd som författaren till den första gotiska romanen, Slottet i Otranto (1764).
I brevet framträder Walpole som förelöpare till en annan genre: han talar om förmågan att göra iakttagelser av det som råkar kunna observeras och samla dem till en slutsats som innebär en signifikant upptäckt. Han överväger hur denna förmåga skall benämnas och finner en lösning: ”Jag läste en gång en tramsig saga som hette De tre prinsarna av Serendip: när de var på resa upptäckte de hela tiden saker och ting som de inte alls sökte efter, genom tillfälligheter och skarpsinne”. Serendip är ett gammalt namn för Sri Lanka, där prinsarna skulle ha hört hemma, och denna förmåga att göra oväntade upptäckter kallar Walpole serendipity.
Svensk ordbok beskriver serendipitet som ”förmåga att göra lyckliga upptäckter av en slump”, Nationalencyklopedin talar om ”trevliga upptäckter”. Lyckliga och trevliga upptäckter och insikter serverades i rika mått när vi den 15 maj i denna sal arrangerade ett seminarium för att fira att den trettionionde och sista volymen av Svenska Akademiens ordbok hade utkommit. Seminariet, som hedrades av Kronprinsessan Victorias närvaro, erbjöd en mängd fascinerande insikter från en rad olika kännare. Jag kunde konstatera dels att serendipiteten anmäler prompt närvaro för den som går på strövtåg i SAOB, dels att ordet självt inte finns i SAOB eftersom bokstaven S var passerad när ordet kom in i svenskan.
De nämnda definitionerna redogör som de skall för hur ordet brukar användas, men skräckhistoriens anfader Walpole ställde själv högre krav på den som gör upptäckten: en skarp iakttagelseförmåga, en särskild öppenhet inför det oväntade och ett analytiskt sinne som förmår omsätta det slumpen erbjuder till viktiga slutsatser. En Sherlockholmesk slutledningsförmåga, men med den skillnaden att serendipiteten förutsätter att man inte söker efter det man finner.
Detta krav på aktiv analys snarare än slumpmässig lyckträff underströk Jarl Holmén, sakkunnig för SAOB inom ämnesområdet medicin, för mig senare under seminariedagen i maj. I naturvetenskapen är denna analytiska serendipitet ofta tydligare än på andra områden. Det oftast nämnda exemplet är förmodligen Alexander Fleming, som råkade få mögel i en bakterieodling i laboratoriet. Det var ett missöde, men Fleming noterade att möglet fick bakterierna att dö. Han följde ledtråden och denna kombination av tillfällighet och analysförmåga ledde fram till penicillinet. Fleming blev Nobelpristagare i medicin 1945 – och redan i sin Nobelföreläsning för 79 år sedan varnade han för att bakterier kan bli resistenta om penicillinet används okontrollerat. Det är inte helt olikt hur Geoffrey Hinton, som i år fick Nobelpris i fysik för sina insatser i utvecklingen av artificiell intelligens, med eftertryck varnar för okritisk användning av den AI han drivit utvecklingen av.
Serendipitetens vetenskapliga och sociologiska relevans har behandlats utförligast av sociologen Robert K. Merton, och den har ofta tagits upp i diskussioner om hur digitala miljöer kan förbereda för nya former av oväntade upptäckter.
Det vanligaste bruket, och därmed den primära ordboksdefinitionen, av serendipitet handlar alltså om upptäckter genom lyckosam slump. Det mer specialiserade bruket, närmare det historiska ursprunget, betonar också tillfälligheten men tillskriver inte upptäckten tur utan i första hand disciplinerad analytisk förmåga.
Så vindlar sig orden fram till vår historiska ordbok, som i den genomgripande uppdatering som nu är under arbete inte bara lär erbjuda underlag för serendipitet utan också uppslagsordet serendipitet – med redovisning av historik och skiftande innebörder, kanske rentav också något adjektiv eller verb som har hunnit avledas av substantivet.
SAOB bäddar välkomnande för serendipitet både i den mer oförtjänta, lyckosamma meningen och i den välförtjänt analytiska. Den som går på upptäcktsfärd i ordens historiskt skiftande föreställningsvärldar kan knappast undgå lyckosamma upptäckter, men skärpta sinnen gör färden än mer lyckosam. Det gäller förstås inte bara SAOB. För hur kom Robert K. Merton att ägna en hel bok åt det underbara fenomenet? Genom, som han själv beskriver det, serendipitet. Han bläddrade i Oxford English Dictionary efter ett annat ord, kanske sequestration, och helt oväntat konfronterades han med – serendipity.
Lyckosam läsning förmeras i Svenska Akademiens ordbok, liksom i Svensk ordbok och Svenska Akademiens ordlista, en halv miljon uppslagsord som vanligt lättåtkomliga på webbplatsen svenska.se. Apparna för SO och SAOL gör det möjligt att ha de 125 000 mest användbara orden med sig på fickan.
Litteraturbanken erbjuder upptäcktsfärder av lite annorlunda slag men med likartad potential. Projektet att tillgängliggöra 1800-talets litteratur går vidare och nu står drygt 12 000 böcker till förfogande, bortåt 1 400 av dem som kurerade e-pubfiler för bekväm läsning på mobiltelefon eller läsplatta.
Akademiens bokutgivning har i år omfattat en volym i klassikerserien. För tre år sedan utgavs En svensk visbok, redigerad av David Anthin och Martin Bagge. Den sträckte sig från begynnelsen fram till 1970-talet och artade sig så att det framstod som nödvändigt att redan efter tre år följa upp med En ny svensk visbok, också den i Anthins och Bagges trygga händer.
Även En bro av poesi, som Akademien för tre år sedan i samarbete med En bok för alla, Skolverket och Läsrörelsen sände ut i en kvarts miljon exemplar till landets sexåringar och lågstadieskolor, har fått en uppföljare, nu i samarbete också med Helge Ax:son Johnsons stiftelse. Tid för poesi, som den nya boken kallas, baseras även den på Ann Boglinds och Anna Nordlunds idé och urval, och den har sänts ut i klassuppsättningar till alla mellanstadieskolor.
Vid seminariet om SAOB i maj presenterades en bok om ordboken, SAOB. En jubileumsbok. Nyligen utkommen är herr Wästbergs minnesteckning Den ständige. Bernhard von Beskows liv och verk, som ni just har hört utdrag ur. I Minnesbiblioteket har utkommit Direktören har ordet, ett urval av direktörstal från Johan Olof Wallin 1827 fram till 2022 sammanställt av herr Englund. Årets julbok, som delas ut efter denna sammankomst, är Ugglor i mossen. Tankar om idiom av herr Engdahl.
Projektet Intensivsvenska, som herr Riad startade år 2016 med stöd av Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse, har resulterat i en bok som erbjuder redskap inte minst för andraspråkslärare: Grammatik, ord, texter. Skolsvenska i andraspråksperspektiv av Olle Josephson. Jag inskjuter gärna att Intensivsvenska vid det här laget är ett skolutvecklingsprojekt som riktas mot en allt bredare målgrupp i samarbete med Skolverket. Man bearbetar samtidigt de vunna insikterna i svenska som andraspråk för att kunna utveckla även svenska som förstaspråk.
Med Berättarministeriet inleder vi nu ett skolprogram som inte resulterar i en bok men vars röda tråd är boken själv. Vi gläder oss åt den upptäcktsfärden med unga läsare, inte i de enskilda ordens men i bokens föreställningsvärldar.
Svenska Akademiens stadgar från 1786 säger ingenting om hur det skall gå till om en ledamot vill lämna sin plats, och det lade en gång grunden för tolkningen att det inte var möjligt att lämna denna församling levande. Genom ett tydliggörande av Akademiens beskyddare, Hans Majestät Konungen, år 2018 blev det klart att ledamot som så önskar kan ta sitt avsked från Akademien. Ledamöter som tidigare ställt sig utanför arbetet lämnade således sina platser under 2018 och 2019, och möjligheten att inte bara inträda i Akademien utan också träda ut ur den har varit en naturlig premiss för oss som tagit inträde sedan dess. Den möjligheten var också en förutsättning när fru Forsström accepterade inbjudan att bli en av De Aderton. Hon var tydlig med att det behövde vara för en begränsad period – och den perioden är nu till ända. Detta är den sista sammankomsten med fru Forsström som ledamot. Med djup saknad, motvilligt men självklart, accepterar vi fru Forsströms beslut och framför våra allra varmaste tack. Fru Forsströms bidrag till Akademien har varit hängivet och ovärderligt, inte bara genom hennes konstnärliga känslighet, djupa insikter och skarpa omdöme, utan också rent personligt. Vi kommer att sakna dig djupt, Tua. Men vi smider redan planer för hur vi ska kunna hålla fast kontakten med dig på andra sätt i framtiden.
Så slutligen till Akademiens prisarbete. Hur påverkas författarens röst när verk översätts från ett språk till ett annat, överförs från en kultur till en annan? Sådana frågor kan inte formuleras för ofta. Kring årets Nobelpristagare Han Kang har de varit särskilt aktuella, både i beredningen av valet och i mottagandet av det. Det är mycket välkommet att detta fundament för det internationella samtalet om världens litteratur tydliggörs.
På närmare håll har Akademien haft glädjen att uppmärksamma den breda, sjudande kreativiteten bland författare, översättare, lärare, bibliotekarier, forskare och skribenter.
Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden, har tilldelats Jan Stolpe.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har tillerkänts Nils-Åke Hasselmark.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år tillfallit Inger Johansson.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av priset har utsetts Marie Lundquist.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Jonas Enander och Julia Ravanis.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium har utsetts Hanna Rajs.
Svenska Akademiens Finlandspris utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv och har i år tillfallit Gustav Björkstrand.
Tidigare i höst har Akademien tilldelat
Judit Kertész och Linda Haverty Rugg Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands,
Johan Espersson, Roza Ghaleh Dar, Mara Lee Gerdén och Klara Öberg Svenska Akademiens franska stipendium,
Eva Rexed Svenska Akademiens teaterpris,
Jacob Ericksson, Anna Kjellsdotter, Rasmus Luthander och Christoffer Svensson Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater,
Axel Winqvist Kallebergerstipendiet, samt
ett forskarstipendium ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse till Sigrid Schottenius Cullhed.
Därutöver har under hösten utdelats särskilda belöningar ur Akademiens egna medel till Tom Alandh, Ulla Berglindh, Hans Gunnarsson, Johan Hilton, Anders Johansson, Magnus Källström, Elin Anna Labba och Karin Westin Tikkanen.
Under våren utdelades följande belöningar:
Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Ingela Strandberg, vid en ceremoni i Börssalen den 3 april,
Svenska Akademiens Bernadottestipendium till Jonas Gren och Linus Ljungström,
Bernadottepriset – i samarbete med de andra akademierna i Bernadotteprogrammet – till Gunnar Bjursell,
Doblougska priset till Jörgen Lind och Tony Samuelsson samt i enlighet med den norska prisnämndens förslag till Ingvild H. Rishøi och Laila Stien,
Margit Påhlsons pris till Björn Melander för viktiga insatser för svenska språket,
Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare till minne av Carl Gabriel och Karin Forsberg till Filippa Lindahl och Adrian Sangfelt,
Svenska Akademiens pris för framstående förtjänster inom svensk språkforskning och språkvård till minne av Carl Gabriel och Karin Forsberg till Per Holmberg och Caroline Liberg,
Axel Hirschs pris till Fredric Bedoire, Staffan Carlsson och Eva Ekselius,
Schückska priset till Åsa Arping,
Gun och Olof Engqvists stipendium till Maja Hagerman,
Blomska stipendiet till Åsa Holmér,
Signe Ekblad-Eldhs pris till Karolina Ramqvist,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium till Judith Kiros,
Ida Bäckmans stipendium till Anna-Lena Laurén,
Beskowska resestipendiet till Linus Gårdfeldt,
Birger Schöldströms pris till Svante Lindqvist,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium till Sara Ekström,
stipendium ur den Gierowska donationsfonden till Ingemar Haag, Sofia Lodén och Cecilia Sjöholm,
Svenska Akademiens översättarpris till Jonathan Morén och Linda Östergaard,
Svenska Akademiens tolkningspris till Mudite Treimane och Sofiya Volkovetska,
Karin Gierows pris till Simon Sorgenfrei och Kristian Wedel,
Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur till Linnéa Krylén och Christina Lindström,
Ilona Kohrtz’ stipendium till Stefan Lindberg,
Svenska Akademiens folkbibliotekariepris till Hanna Andersson, Svenska Akademiens skolbibliotekariepris till Lotta Davidson-Bask och Klara Önnerfält,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Regina Falk, Karin Herlitz, Emelie Ström och Linda Wikström,
Anna Sjöstedts resestipendium till Mats Almegård,
forskarstipendier ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse till Karl Berglund och Josef Eskhult,
en särskild belöning ur Akademiens egna medel till Gunilla Lundgren, samt slutligen
Anslag ur Stiftelsen Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Philippe Collberg, Susanna Karlsson och Catrin Norrby.
Och med det strövtåget genom dessa uppmärksammanden av en mängd högt förtjänta verk och insatser har vi nått slutet på detta års sammankomst. Jag ber att få önska er alla en god jul och ett gott nytt år, fyllt av serendipitösa upplevelser.
