Svenska Akademiens högtidssammankomst

Svenska Akademiens årshögtid firades onsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Allén, Akademiens kansler herr Wästberg, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Ralph, herr Malmqvist, herr Lindgren, herr Englund, herr Linde, fru Vallquist, herr Espmark och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, som bland annat berörde frågan vem som egentligen bör anses vara den svenska ordkonstens fader och betonade nödvändigheten av att stärka svenska språkets ställning gentemot engelskan.
Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Sjöstrand hade valt poeten och litteraturforskaren Jesper Svenbro. Denne infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören. Läs inträdestalet »
Utdrag ur inträdestal, se film »
Läs direktörens svarstal » 

Efter detta anmälde direktören, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Gyllensten hade valt poeten och dramatikern Kristina Lugn. Denna infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören. Läs inträdestalet »
Utdrag ur inträdestal, se film »
Läs direktörens svarstal » 

Direktören tillkännagav därpå, att Akademien hade beslutat tilldela författaren och kritikern Sture Linnér sin högsta utmärkelse, Stora priset, och presenterade pristagaren i ett kort tal. Läs presentationstalet », Stora priset, se film »

Sedan priset överlämnats, anmälde direktören, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad författaren Vilhelm Ekelund. Åtsidan visar dennes porträtt. Frånsidan bär inskriften Tanke är händelse. Minnesteckningen var författad av fru Frostenson, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen » 

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:

Svenskan är ett mycket ordrikt språk. Det är lätt för främmande ord att smälta in efter ett visst integrationsarbete med stavning och böjning, och det finns oändliga möjligheter att skapa nya sammansättningar. Jag behöver bara citera några distinkta tillskott i den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista: könsmaktsordning, nakenchock, torskkvot. På grund av denna växtkraft behöver vi en regelbundet återkommande översyn av den brukliga delen av vårt ordförråd, och det är den som SAOL står för. Den nya, trettonde upplagan blev snabbt berömd för att ha införlivat de första proven på förorternas av invandrarspråken påverkade ungdomsslang. ”Guss” och ”keff” har blivit så spridda att de kan anses tillhöra den allmänna ordskatten. Att inte förstå vad guss betyder är hädanefter keff. Men den egentliga sensationen i den nya upplagan är att en svensk bokstav efter århundraden har frigetts ur slaveriet hos sin halvbror. Från och med nu särsorteras V och W i Akademiens publikationer och om några år sannolikt i alla lexika och uppslagsböcker som framställs i Sverige. Att W har ett självständigt bokstavsvärde i svenskan och inte bara är ett sätt att snobba till stavningen av efternamn, har alltså äntligen erkänts, och vårt alfabet består framgent av 29 bokstäver. Vi gratulerar W på myndighetsdagen!

När ord som ingen använt på länge – budoarstämning, fagerlockig, knoddaktig, lantpolis – tas bort ur SAOL, uppstäms klagosånger i spalterna. Det är litet överdrivet, eftersom ord inte är döda så länge de går att förstå. Tekniskt sett ligger de strukna posterna kvar i den lexikaliska databasen vid SAOL:s redaktion, där de kan ta igen sig i väntan på en eventuell comeback.

En lustig sak är, att när ett ord kommer tillbaka efter att ha slumrat i den kollektiva glömskan, händer det ibland att allmänheten inte riktigt känner igen det. Förvirringen när ordet ”kánon” nyligen vaknade till liv var till exempel så stor att man här och var hörde det uttalas ”kanón”. Ännu när jag konfirmerades var detta ett självklart begrepp och ganska oskyldigt. När det nu återvänder till samtalsspråket, tycks det beväpnat till tänderna och uppfattas på sina håll som auktoritärt och kolonialistiskt, fast det egentligen står för det motsatta. Ingen kan med tvång fästa ett litterärt verk på den lista som förtecknar de levande, ännu verksamma texterna. I andens värld finns ingen annan makt än den erkända, som Tegnér sade. Kanske är det egentligen detta som upprör människor. Det är obevekligt och svär på något sätt mot den svenska förhandlingsmodellen. Det innebär bland annat att den kulturella prestige som författare vinner genom att införlivas i kanon inte är någon fördelningsbar social nyttighet, som kan användas till att stimulera eftersatta gruppers självkänsla eller till att skipa global rättvisa. Akademien möter ofta en förväntan att vi skall låta utdelningen av det litterära Nobelpriset styras av goda avsikter i stället för av gott omdöme. På den punkten måste vi göra allmänheten besviken, om vi skall vara trogna mot vårt uppdrag.

Detsamma gäller hanteringen av vår inhemska litterära tradition. Akademien har deltagit i bildandet av föreningen Litteraturbanken tillsammans med Kungl. biblioteket, Vitterhetsakademien, Språkbanken vid Göteborgs universitet och Svenska Vitterhetssamfundet för att långsiktigt fortsätta arbetet med att göra den klassiska svenska litteraturen fritt tillgänglig på webben. Urvalet av de verk som skall presenteras i Litteraturbanken styrs av värderingar som inte har utsatts för någon som helst omröstning i medierna utan som utgår från övertygelsen hos ett litet antal kännare, som stöder sig på en lång kritisk tradition. Detta är möjligen upprörande, men det är en förutsättning för ett bestående resultat, eftersom det till exempel är opåverkat av vilka filmatiseringar som nyligen har gått på TV. Närmast står på dagordningen att lägga ut de hundra viktigaste verken i den svenska litteraturen från Heliga Birgitta till 1900-talets författare. Oavsett vad som händer eller inte händer i skolpolitiken kommer det då att vara möjligt för varje internetansluten jordevarelse att bilda sig en uppfattning om vårt nationella litterära arv. För säkerhets skull bör det sägas att denna webbtjänst inte är till för att avråda från läsning av andra länders klassiker eller ens för att förhindra studium av icke-kanoniska författare eller av direkt dålig litteratur. Inte heller väntar vi oss någon storslagen kulturell renässans när alla dessa sköna verk erbjuds i digital form. På litteraturläsningens område gäller vad min gamle matematiklärare brukade säga, när han betraktade resultatet av sin undervisning: ”Man kan leda en häst till vatten, men man kan inte tvinga honom att dricka det.”

Den småskaliga folkbildande verksamhet som Akademien bedriver genom sina litterära kvällar i Börssalen orsakar vanligen en publikrusning närmast jämförbar med ett releaseparty för något kultbands nya cd-skiva. När man tänker på att biljetterna till soarén om Oscar Levertin tog slut på fyra timmar, förstår man att det var hög tid för en revival för denna i förtid bortgångna stjärna. Till dem som bara växer och växer hör Edith Södergran, som ägnades en akademiafton på internationella kvinnodagen 8 mars under rubriken ”Måttlösa hjärtan”, fullsatt av entusiaster som känt sig motsvara beskrivningen. En av den samtida poesins stora performers, Pia Tafdrup, togs emot vid en ceremoni den 5 april, då hon tilldelades Akademiens nordiska pris och läste ur en kommande diktsamling – en förhandsgala får väl det kallas.

Det är lätt att slå an popvärldens språk. Det ligger på tungan och det utbreder sig idag över stora delar av de tidningssektioner som enligt påskriften ägnas åt kultur. Det är inte längre självklart att konstmusiken, den formstränga litteraturen och den museirelaterade bildkonsten är kärnområdet på det kulturella fältet eller att deras manifestationer bemöts med vördnadsblandad respekt. Det är länge sedan Artur Lundkvist i denna sal utan att darra på stämman kunde tala om populärlitteraturen som ”det tarvligaste raffel”. Förändringen innebär inte att kultur i klassisk bemärkelse skulle sakna anhängare bland de unga, men de tycks betrakta den annorlunda: mera som en hipp specialitet med vilken man kan markera ett personligt stilval än som någonting normgivande för människan och samhället. När kompisarna nöjer sig med att vara halvretro, kan man ta steget fullt ut och göra Platongrejen. Samtidigt har högt och lågt blivit svåra att hålla isär, eftersom det intellektuella förhållningssättet vandrar över mellan världarna. Man utforskar Walt Disneys rötter i tysk expressionism eller El Grecos betydelse för spansk bardesign. Hur mycket återstår då av den värdehierarki som akademierna försvarar? Håller den stora traditionen på att bli en monter bland andra i den gränslösa pluralismens mässhall? I våras tog de tre estetiska akademierna mod till sig och anordnade ett gemensamt seminarium i Börssalen för att gå till botten med dessa frågor. En skrift med titeln ”Högkultur som subkultur?”, som dokumenterar mötet, har nyligen utkommit av trycket.

Ett stort antal priser och stipendier har utgått till förtjänta personer inom Akademiens intresseområden.

• Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av
  Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år tilldelats
  Gun Widmark.
• Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts
  Stig Larsson.
• Det för året nyinrättade Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, med inriktningen att priset gäller svenska språket i hela dess vidd, i nutid och dåtid, har tilldelats Claes-Christian Elert.
• Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Anders Piltz.
• Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Lars Gustafsson.
• Ur Gerard Bonniers donation utgår även ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Fred Andersson och Jörgen Lind med 50 000 kronor var.
• Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 80 000 kronor tilldelats Rainer Knapas.
• Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Katarina Kieri.
• Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Marc de Gouvenain med 80 000 kronor.
• Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 50 000 kronor tilldelats Jan Biberg, Anders Carlberg, Ingeborg Fernlund, Tore Janson, Christian Sjögreen och Ebbe Vilborg.
• Därutöver har särskilda pris på 100 000 kronor var tillerkänts Josef Kleinheinrich, Klas Östergren och Stig Claesson samt ett extra pris på 50 000 kronor tilldelats Martin Gellerstam.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

• Magnus Eriksson Gun och Olof Engqvists stipendium på 150 000 kronor,
• Agneta Pleijel Signe Ekblad-Eldhs pris på 120 000 kronor,
• Helena Eriksson Kallebergerstipendiet på 45 000 kronor,
• Krister Henriksson Svenska Akademiens teaterpris på 60 000 kronor samt
• Kia Berglund, Birgitta Egerbladh, Lars Lind och Iso Porovic Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 45 000 kronor vardera efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.

Under våren utdelades följande belöningar:
 

• Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Pia Tafdrup med 300 000 kronor,
• Doblougska priset med 100 000 kronor var till Carl Fehrman och Carola Hansson samt i enlighet med den norska nämndens förslag Hanne Bramnes och Karin Gundersen,
• Margit Påhlsons pris på 150 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Tor G. Hultman,
• Svenska Akademiens språkvårdspris på 70 000 kronor till Kenneth Larsson,
• Blomska stipendiet på 40 000 kronor till Peter Cassirer,
• Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 40 000 kronor vardera till Henrik Rosenkvist och Elzbieta Strzelecka,
• Axel Hirschs pris med 100 000 kronor var till Lars-Olof Larsson och Charlotta Wolff,
• Schückska priset på 80 000 kronor till Roland Lysell,
• Beskowska resestipendiet på 60 000 kronor till Erik Bergqvist,
• Ida Bäckmans stipendium på 70 000 kronor till Mikael van Reis,
• Birger Schöldströms pris på 60 000 kronor till Torkel Stålmarck,
• Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 40 000 kronor till
  Margareta Björkman,
• ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till
  Krzysztof Bak,
• Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Jeanette Emt,
• Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Daniela Marcheschi,
• Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till
  Hans Björkegren och Cristina Lombardi,
• Karin Gierows pris med 80 000 kronor var till Jonas Ellerström och Marita Jonsson,
• Ilona Kohrtz’ stipendium på 30 000 kronor årligen i två år till Stefan Casta,
• Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 75 000 kronor till
  Gunilla Bergström,
• Svenska Akademiens bibliotekariepris på 40 000 kronor till Maria Ehrenberg efter förslag av en referensgrupp med fru Vallquist som ordförande,
• Svenska Akademiens svensklärarpris till Lena Alvåker, Maj Björk och Anne-Marie Körling med 40 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande,
• anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Yvonne Carlsson med 30 000 kronor och till Christine Mertzlufft med 45 000 kronor efter förslag från Svenska språknämndens styrelse.
• Det för året nyinrättade Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor med en månads fri vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin tillföll Gabriella Håkansson.

Akademien blir allt oftare anmodad att engagera sig i försvaret av svenskan som vetenskapsspråk. Jag inbjöds till exempel i våras, tillsammans med Svenska språknämndens föreståndare Olle Josephson, till en offentlig diskussion på Kungl. Tekniska Högskolan under rubriken ”Får vi tänka på svenska i framtidens universitet?” Bakgrunden var ett beslut som tagits av rektor att inte längre tillåta magisterkurser på svenska. Det framgick vidare att detta var ett led i en plan att på kanske tio års sikt göra högskolan fullkomligt engelsktalande på alla nivåer och befria teknologutbildningen från belastningen av det språk som talas i det land där de utexaminerade till största delen kommer att verka. Samma tendens, fast ännu hanterad med litet större försiktighet, kan skönjas på de flesta svenska universitet och högskolor. Engelskan tränger fram på bred front, inte bara som avhandlingsspråk utan även som undervisningsspråk. Denna utveckling drivs vidare utan någon seriös analys av konsekvenserna eller någon offentlig diskussion, under den bedrägliga parollen ”internationalisering”. De språkpolitiska dokument som utgetts av universitetsledningarna har hittills mest fördjupat den intellektuella misären, medan motsvarande riktlinjer i grannländerna med kraft försvarar det egna modersmålets status som huvudspråk för forskning och undervisning.

Det är bisarrt att någon kan mena att övergången till ett språk som lärare och studenter inte fullt ut behärskar skulle leda till ett kvalitetslyft i den vetenskapliga diskussionen. Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det. Att tro att de unga forskarna skall lära sig tala och skriva engelska lika bra som svenska bara man förmår dem att använda det främmande språket på seminarierna är lika intelligent som att tro att man kan lära dem att flyga genom att tvinga dem att hoppa från andra våningen varje dag.

Som ständig sekreterare i Svenska Akademien får man vara beredd att träda i tjänst i de mest oväntade sammanhang när det stadgeenliga ansvaret för svenska språkets ”renhet, styrka och höghet” står på spel. Och nu menar jag bokstavligen på spel. Jag blev i höstas kontaktad av några medarbetare på Svenska Spel, som hade kommit fram till att det borde skapas en svensk terminologi för poker, där utövarna länge haft för sed att tala en egendomlig rotvälska bestående av enstaka ord ur gammal kortsvenska utblandade med mängder av amerikanska termer och vitsiga beteckningar på olika kortkombinationer. ”Han check-raisar alltid!” ”Jag satt med Route 66 och var pot-committed.” Och så vidare. ”Check-raise” är ett försiktigt, efterklokt budgivningsbeteende, som innebär att först syna utan insats och sedan höja när någon av spelarna i tur efter en själv har bestämt sig för att satsa. Vi bestämde att det på svenska skall kallas ”dröjhöj”, betydligt mera uttrycksfullt. ”Pot-committed” – när spelaren känner sig tvingad att fortsätta syna, eftersom han redan har investerat merparten av sina marker i potten – heter hädanefter ”pottbunden”. ”Route 66” är par i sexor, med anspelning på en berömd motorväg över amerikanska kontinenten. ”Väg 66” säger inte en svensk någonting. Men hur ser siffrorna på korten ut? Som kanelbullar! Då får det heta det! Vad är ”knegarhand”? Kortsviten 9 till 5, förstås.

Ett svenskt pokerlexikon utges inom kort för alla som vill höja den språkliga nivån på sitt spel. Så erövrar vi en ny domän åt svenskan: inte stor men inte heller försumbar. Kanske den nya terminologin till och med kan motverka spelberoende, eftersom den dämpar tendensen till verklighetsflykt. Situationen blir mera konkret, och man förleds inte att tro att man just har anlänt till Las Vegas under antaget namn. Kraftmätningen vid pokerbordet blir nog inte mindre raffinerad av försvenskningen, tvärtom. Jag tror att man bluffar bättre på sitt eget språk.