Sammelsurium

Sammelsurium

Essä av herr Linde

Tidigt, just när natten börjar gå över i dag, ligger höstdimman kvar över sjön. Vattnet är lojt, då och då rört av fiskar som vänt sig eller av bubblor från botten.

När solen gått upp lättar dimman och sjön börjar blänka av en vind. Fast vad är det som blänker? Solen eller vattnet?

Eller bara det oändligt tunna skikt som skiljer den ljusa luften och det mörka vattnet åt?

Medan sådana förströdda funderingar kommer och går minns jag en ljus intelligens, lärd, redbar – språkmannen Ture Johannisson. Vi träffades första gången för ett kvarts sekel sedan, på dagen, nästan på timmen när, inne i det rum som vi här vid bordet nyss kom ut från.

Efter en utmärkt middag hamnade vi bredvid varann i en blå soffa. Snart hade samtalet kommit in på etymologiska spörsmål och jag ville fråga honom om ursprungsbetydelsen av ordet själ.

– Det kommer förmodligen från ett gammalt germanskt ord för sjö, svarade han på rak arm. Saiwalo kallades den som var från sjön; det hörs ännu i samiskans ord for källsjö, saivå.

Minnet singlar sakta ner i sjön och det ljusa blänket blir alltmer likt en själ.
Vattnet krusas av vinden, eller kanske av den ande som det talas om i Johannesevangeliet –

Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far...

Ursprungstexten har samma ord för ande och vind.
Så vad är det som syns? – En tunn blänkande folie mellan vinden och vattnet? Eller ett rastlöst flimmer som skiljer ande och materia åt – en själ?

Vår nya digitala värld, där talen noll och ett tagit hand om det mesta, tycks inte längre ha bruk för den gamla trefalden ande, själ och kropp. I Svenska Akademiens ordlista står ordet själ numera som förklaring när man slår på ande. Så har språkbruket blivit, och det är väl inte mycket att göra åt det.

Men så har det inte alltid varit.
Ännu i 1917 års Bibel lyder översättningen av 1 Kor. 2:14 så här:

Men en själisk människa tager icke emot vad som hör Guds ande till...

Och i Ordförklaringarna sägs det att ”själisk” är den korrekta översättningen av ordet i den grekiska ursprungstexten, psychikós, vars betydelse – och jag citerar –

står mitt emellan köttslig (eller materiell) och andlig.

För Paulus var orden ande och själ uppenbarligen inga synonymer. Lika litet som vind och sjö är det för oss.

III

Vill man förstå hur trefalden ande, själ och kropp en gång uppfattades lider man sannerligen inte brist på material. Källorna är outsinliga och, det får medges, outsägligt grumliga. De bottnar i en senantik natursyn som idag kan te sig ytterligt besynnerlig, ibland grotesk, och som fått sitt mest poetiska uttryck i de gamla traktaterna om De vises sten, eller konsten att göra guld. Alkemin.

Den som tar del av de ockulta urkunderna får finna sig i att bli lika grundligt förvirrad som Carl Jonas Love Almqvist i häftet Anekdoter såsom bidrag till guldmakeriets historia, författat i S:t Louis i Norra Amerika och utgivet 1867, året efter hans död. Där suckar Almqvist:

Så höra vi talas om ”Lapis philosophorum” eller ” De vises sten”, der, vid närmare efterseende, ej frågan är om något sådant, ja, icke det ringaste om någon sten alls. Denna ”lapis” har spelat en stor role, och slutat med att göra sina förfäktare till ett allmänt mål för åtlöje. Hvartill tjänade det också, att oupphörligen tala om hvad i sjelfva verket aldrig var frågan om?

Almqvists undran var helt befogad. Med en aldrig falnande glöd ordade alkemisterna om saker som det inte var frågan om. Här skall jag heller inte ge mig sken av att veta vad de döda kufarna var ute efter, vad som fick dem att framleva sina liv bland idel stinkande ångor av svavel och kvicksilver – verksamheten var livsfarlig. Var det verkligen guld de sökte? Eller egen frälsning? Många av traktaterna liknade mest handledningar i något slags kättersk liturgi, metallurgiskt omöjliga. Eller var de bara kringflackande charlataner, som Cagliostro?
Frågan är om någon någonsin vetat.
Likafullt urskiljs ett och samma tema genom hela sammelsuriet, hela restlagret av ockult allegorisk bråte – trefalden ande, själ och kropp.

Fast det började med en tvåfald: den manliga och den kvinnliga principen. De två uppträdde under otaliga täcknamn – konungen och drottningen, solen och månen, guldet och silvret, elden och vattnet, sulfurn och saltet... – listan kunde göras lång.

Den manliga principen var alltid den aktiva och den kvinnliga den passiva, ett synsätt som kanske inte är helt passande idag – varför det kan finnas skäl att här citera vad en högt aktad fransk guldmakare, hovrättspresidenten Jean d'Espagnet i Bordeaux, skrev i ämnet 1623:

Solen är hannen, ty det är den som utstrålar den verksamma sperma som ger form; månen är honan, kallad kvedet eller naturens vas, enär hon i sin buk när hannens säd och håller den varm med sitt månadsblod. Hon är likväl ej alldeles overksam, ty hon är den första att, eggad och rasande av kärlek, ansätta hannen tills hon stillat sitt begär och avpressat honom hans säd, och sålunda blivit havande. Därefter drar hon sig tillbaka på det ljuvligaste vis.

Det är väl inte helt uppenbart att stycket handlar om andens och materiens roller i en metallurgisk process; men så är det. Å andra sidan bör det ha framgått att den kvinnliga principen inte uppfattades som helt och hållet passiv i alkemin.

Den tredje principen lyfte sig enligt de invigda ur de två första. Men det rörde sig ändå inte om någon avkomma. Det tredje var just själiskt, lika oupplösligt förbundet med anden och materien som sjöns blänk med luften och vattnet. Dess kön var varken manligt eller kvinnligt, eller snarare bådadera – ett hermafroditiskt väsen som för egyptierna antog gudomlig skepnad i Thot, för grekerna i Hermes och för romarna i Mercurius; planeten Merkurius om det var tal om solen och månen, metallen merkurius, kvicksilvret, om det var tal om guldet och silvret. Denne gudomlige skälm, språkets gud, var det också som kallades De vises sten – utan att, som Almqvist påpekade, uppvisa den ringaste likhet med någon sten.

Innan jag citerar en passus ur en bok med den vackra titeln Ljuset som lämnar mörkren av sig självt, anonymt utgiven i Venedig 1666, vill jag bara påminna om att guldet, kemiskt sett, är en ytterst avhållsam metall som endast – och då motvilligt – låter sig anfäkta av en blandning av saltsyra och salpetersyra, så kallat kungsvatten. Dock löser sig både guld och silver genast i kvicksilver. Den passus jag vill citera lyder:

O, filosofernas store Mercurius, det är i dig guldet och silvret förenar sig sedan de väckts ur sin sömn till vaka; Mercurius, helt och hållet Sol, och helt och hållet Måne; tre substanser i en, och en substans i tre. O, underbara sak.

Vem skulle här prisas om inte den förslagne kopplare som för samman ande och materia? – Hermes trismegistos, härskaren över trefalden, språkets gud.

Jag skall strax lämna alkemin därhän, men först säga något om vad som påstods vara den avgörande fasen i den underbara förvandlingen: putrefactio – förruttnelsen. Den innebar att de tre principerna svartnade och förgicks i ett kärl skilt från världen. Så här lyder en passus ur den venetianska traktaten:

Ty all säd är förspilld, om den förblir vad den är, om den icke ruttnar och blir svart. Upplösning och fördärv föregår alltid alstrandet. Så förfar Naturen vad hon än frambringar, och vi som vill likna henne måste förfara likadant. Om vi icke möter det svarta innan vi möter det vita har vi bara kommit missfall åstad.

Det bibelord som alkemisterna oftast hänvisade till var det om vetekornet som först måste dö för att gro. Dock sällan, om någonsin, lika vackert som romantikern Erik Johan Stagnelius, väl bevandrad i de ockulta skrifterna. Hör de här berömda raderna ur dikten Till förruttnelsen:

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
I aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! – i hemgift du giver
Den stora, den grönskande jorden åt mig.

VII

Vid det här laget har jag full förståelse för de åhörare som börjat undra över vadtill det tjänat att jag suttit här och ordat om något det aldrig varit fråga om.

Så vad har det varit fråga om?

Helt enkelt om teckning.

Om trefalden hos en teckning. Om tecknarens tanke, teckningen själv och modellen, naturen. Om hur tanken genom ett streck görs synlig på papperet och hur naturen visar sig i strecket. Så uppträder anden, själen och materien i en tyst teckningssal.

På en gammal film ser man hur Matisse tecknar av ett löv. Hans hand far först omkring i luften som om han försökte fånga en insekt. Det tar sekunder innan ritkolet slår emot papperet och lämnar ett streck efter sig. Vad hände under de sekunderna? – Matisse skulle säkert ha godtagit den här beskrivningen av vad han var med om:

Tanken blåste vart den ville, och jag hörde dess sus, men jag visste inte varifrån den kom, eller vart den for...

Och så tror han sig veta. Han sträcker ut sin arm och kolet får papperet att förvandlas till en ljus rymd. När det sker lever han utanför sin tanke, ute i den ljusa rymden. Inte så att han lägger ned sin själ i vad han gör; teckningen är hans själ – ett papper, ett tunt skikt mellan tanken och lövet. Han finns ingen annanstans.

Den ljusa lust som spelar i Matisses ansikte är inte märkvärdig alls. I detta ögonblick blänker den till hos otaliga människor som drar ett första streck på en teckning. Det första strecket är gratis, och aldrig fel. Men sedan följer nästa och nästa och nästa...– tills det enda som syns är det svarta på det vita papperet: putrefactio – något dött, en sak för maskarna.

Vid det laget kan man antingen skrynkla ihop teckningen – vilket oftast är välbetänkt – eller få syn på något som rör sig, vänder sig, i den multnande sörjan av streck. Bubblor från botten, aldrig förutsedda – vad den anonyme guldmakaren från Venedig kallade ljuset som lämnar mörkren av sig självt.

I en sådan teckning har Mercurius gjort sitt. Den har blivit helt och hållet tanke och helt och hållet natur: poesi –

tre substanser i en, och en substans i tre. O, underbara sak.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2001

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Lindgren, Akademiens kansler herr Espmark, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Rudholm, herr Ralph, herr Allén, herr Forssell, herr Malmqvist, fru Trotzig, herr Sjöstrand, herr Linde, herr Wästberg, fru Vallquist och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal om tomrummet och frånvaron av existens. Läs direktörstalet »

Direktören anmälde därefter, att årets minnespenning, utförd av herr Linde tillsammans med John Stenborg, var ägnad politikern Gustaf Adolf Reuterholm. Inskriften lyder: adhuc non merito iudicatus ('hittills ej bedömd efter förtjänst'). Minnesteckningen var författad av herr Lönnroth och upplästes i dennes frånvaro av Akademiens kansler herr Espmark. Läsa minnesteckningen »

Därpå gick ordet till herr Forssell, som läste egna dikter. Läs dikterna »

Efter detta gick ordet till herr Linde, som läste en essä om trefalden ande, själ och kropp. Läs essän »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:

Dagarna efter tillkännagivandet av ett litterärt Nobelpris travas pressklippen på Akademiens sekretariat. Det är alltid lika spännande att se vad det skall vara för fel på det här årets pristagare. Den genuina överraskning Akademiens ledamöter känner vid sådana tillfällen är det bästa beviset på att valet har skett utan hänsyn till tidsandan. Ett prisbeslut som har förberetts under många år av läsning och diskussion sätts plötsligt i samband med händelser som ligger så nära i tiden att till och med nyhetsredaktionerna minns dem. Akademien fick denna höst se sig betraktad som internationell fridstörare och försumlig sedlighetsrotel och tvangs lyssna till karaktärsläten från en inlärningshämmad våtmark.

Sådant hör till. I så fall svider det mera när krönikören i en av Indiens stora engelskspråkiga tidningar kritiserar Akademiens prismotivering för att den skulle innehålla alltför långa ord. Den genomsnittliga ordlängden i Naipauls texter, hävdas det, är fyra bokstäver, och så kommer Svenska Akademien med det ena tio- eller tolv-tecken-adjektivet efter det andra.

Vad svarar man? Prismotiveringar är en svår genre. Alla vet att de flesta juryutlåtanden i efterhand verkar onödigt utförliga. Ändå hamnar man i beråd när man försöker föreställa sig den formulering som skulle ha tillfredsställt den indiske kritikerns fordran. ”Jolly good show, old chap,” möjligen.

Nobelprisets 100-årsjubileum passerade inte obemärkt. Akademien markerade händelsen med ett symposium och med ett flertal publikationer. Herrar Allén och Espmark utgav i svensk och engelsk version en kortfattad skrift med titeln Nobelpriset i litteratur. En introduktion. Den är en grundkurs i prisets förutsättningar och utveckling, och undanröjer en rad omtyckta missförstånd. Samtidigt utkom två digra volymer med samma titel men med undertiteln Nomineringar och utlåtanden 1901-1950, redigerade och försedda med en inledning av Bo Svensén. Dessa volymer återger dokument som hittills legat hemligstämplade i Akademiens arkiv, nämligen de listor och utlåtanden av vilka det framgår vem som föreslog vem och vad Nobelkommittén tyckte om kända och okända kandidater under första halvan av 1900-talet. Här tittar vi över axeln på Carl David af Wirsén och hans efterföljare där de sitter i tryggheten bakom sekretessvallen. Man läser, chockeras och imponeras, påträffar briljanta litteraturbetraktelser omväxlande med obetalbara stolligheter och förundras både över namn som saknas och över namn som står där. Man noterar till exempel att Virginia Woolf aldrig nämndes, men också att Sigmund Freud faktiskt föreslogs till litteraturpriset - en djärv men icke orimlig idé. Freud var utan tvivel en av förra seklets främsta essäister och kanske även ofrivilligt, genom sina fallhistorier, en betydande romanförfattare. Förslaget framställdes 1936 av en tidigare Nobelpristagare, Romain Rolland. Nobelkommitténs utlåtande, signerat av ständige sekreteraren Per Hallström, är emellertid synnerligen beskt. Bland annat heter det: ”Freud förefaller att mer än någon av sina patienter vara behärskad av en sjuk och förvriden fantasi, och därmed är mycket sagt, ty han har gott om ovanligt underliga patienter.” I stället belönade man det året Eugene O'Neill för tragedier som vid sidan av medkandidatens böcker måste ha förefallit nästan hemtrevliga.

Publiceringen av Nobelkommitténs utlåtanden påminner om en av prisets bieffekter, nämligen att det åtminstone en gång om året gör litterär värdering till ett allmänt samtalsämne över hela världen. Men utgåvan har även något att lära förslagna litteraturproffs. Den ger ett ovärderligt bidrag till den riskbedömning man bör göra varje gång man yttrar sig bestämt om ett författarskaps kvalitet.

Akademiens klassikerserie är nu uppe i 17 delar. De två senaste presenterades, som numera brukligt är, på bokmässan i Göteborg. Den gamla psalmboken, ett urval ur 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker med inledning av fru Vallquist och kommentar av Håkan Möller, diskuterades vid ett seminarium med inledande morgonbön. Boken noterades för den hittills största försäljningsframgång som någon av Akademiens klassiker haft på mässan. Den andra av årets volymer, innehållande En skälmroman och Döda fallet av Per Hallström med inledning av herr Wästberg och kommentar av Per Rydén, kom lägligt just som litteraturkritikern Göran Hägg utnämnt Hallström till världens sämsta författare.

Serien av ”kvällar på Akademien” inleddes i år med att de nya Artesredaktörerna, Jan Arnald och Anna Brodow, presenterade sin linje genom att ordna en paneldiskussion över temat ”Finns konstnärlig kvalitet?”, en fråga som i varje fall inte entydigt besvarades med nej. Närmare underrättelser kan inhämtas i nr 1/2001 av nämnda tidskrift.

I april sker traditionsenligt utdelandet av Svenska Akademiens nordiska pris, vår största litterära belöning näst efter Nobelpriset. Det gick detta år till Willy Kyrklund, som mottog lovord och diplom i Börssalen och därefter satte publikens självbild på prov genom att tala över ämnet ”Varför är det så lätt att lära sig latin?”.

I början av hösten anordnades en Akademikväll under rubriken ”Svenskan i framtiden”. Rubriken var inte avsedd att vara publikfriande, men tillströmningen blev så stor att många intresserade måste avvisas. En panel med gästerna Ulla-Britt Kotsinas, Kristina Lugn, Björn Melander, Bengt Sigurd och Olle Stenholm övertygade oss om att modersmålet knappast var i fara, i varje fall inte denna afton. Om någonting hotar svenskan, framgick det vidare, är det inte förortsungdomens språkliga påhittighet utan den affär som företagsledningarna och den högre utbildningen har inlett med engelskan.

Åtta kungliga akademier genomförde vid millennieskiftet för snart två år sedan en rad seminarier och en gemensam diskussion om framtiden på Slottet. Man upptäckte då att man hade mycket att tala om. Dialogen naturvetare-tekniker-humanister i vårt land är, för att använda en teknisk term, lågintensiv. I hopp om att i någon mån råda bot på detta förhållande har en informell grupp med företrädare för akademierna bildats på initiativ av IVA. Gemensamt genomför man nu en serie ”Samtal i Vinterviken”, där det ena gången kan handla om cellens biologi, andra gången om språkets uppkomst och så vidare. Diskussionsdeltagarna, ledamöter från de olika akademierna, medbringar de mest olikartade världsbilder, som på ett lyckligt sätt äventyras i en gemensam hjärnstorm.

Svenska Akademien har under det gångna året fått sällskap i Börshuset av det nya Nobelmuseet, som presenterat en utställning om Nobelpristagare under ett sekel. Litteraturen finns med, trots att den är erkänt svår att ställa ut. Det är värt ett besök bara att ta på sig hörlurarna och att lyssna till François Mauriac som håller tal till Stockholms Lucia 1952, en noga förberedd improvisation där den franska retoriken låter sitt solsken flöda över de fladdrande ljusen i det svenska vintermörkret.

En annan förändring i huset är den överglasade ljusgård som arkitekten Kim Gyllenpalm har skapat åt Akademien på dess våningsplan. Palmstedts gamla murar får nytt liv av Gyllenpalms hypermoderna tillägg, och som en ledtråd för kluriga besökare har vi placerat en palm i mitten.

Nobelbibliotekets chef Åke Erlandsson tackade för sig, samtidigt som biblioteket uppnådde den aktningsvärda åldern av 100 år: de första låntagarna välkomnades i början av år 1901, den gången i en lokal belägen i nuvarande LO-borgen på Norra Bantorget. Samlingen hade tillskapats med närmast bragdartad snabbhet för att ge den första Nobelkommittén något att läsa. Till Erlandssons efterträdare på chefsposten har utsetts Lars Rydquist, som tillträder vid nyår.

De största utgifterna i Akademiens budget gäller som sig bör uppgiften att öka kunskapen om svenska språket och dess rätta bruk. Det så kallade OSA-projektet går oförtrutet vidare med att på nätet kostnadsfritt tillhandahålla den stora ordbokens ofantliga lexikala kunskapsmängd i en till datorsökning anpassad form. Vad gäller arbetet med Akademiens ordlista får de ansvariga forskarna aldrig slappna av. Nya ord smyger sig över gränsen varje natt och gamla försvinner utan att ta farväl. Redaktionen för SAOL förfinar sina metoder genom att skapa en så kallad fullformsdatabas, där alla tänkbara böjningsformer av orden genereras.

Svenska Akademiens ordbok, den stora och härliga, har under året nedkommit med ett nytt häfte. Det slutar på ”sälta”. Bokstaven T hägrar! De flesta användare torde umgås med ordboken genom att slå upp enskilda artiklar. Möjligen lockas de att läsa vidare lite på slump, när de fått svar på sin fråga. Förre ordbokschefen, numera 1:e redaktören Lars Svensson hävdar emellertid att de bastanta volymerna mycket väl låter sig läsas från pärm till pärm. Idag, när det kontinuerliga berättandet alltmera ifrågasätts i litteraturen, är kanske tiden mogen för att beakta ordboken som ett misskänt stycke experimentell prosa. Är den inte på många sätt en föregångare till och fullföljare av James Joyces Finnegans Wake och Arno Schmidts Zettels Traum? Samtidigt lånar ordboken grepp från populärlitteraturen, till exempel följetongens gamla knep att avbryta när det är som mest spännande och sedan tvinga läsarna att med gnagande oro invänta nästa avsnitt för att få veta fortsättningen. Det senaste häftet slutar mitt i en exemplifiering av hur ordet ”sälta” används, nämligen med följande citat: ”Man påstår… att värdshusflickorna i allmänhet äro en smula näbbiga. Obestridligt är att deras repliker ofta smaka af en viss sälta, hvilken är af så mycket mera stickande effekt, som man icke väntat sig den från ett sådant håll.” När har detta skrivits? Av vem? Det får man veta i nästa häfte som utkommer 2002! Det enda förnuftiga är att prenumerera.

Ett stort antal belöningar har som vanligt utgått till förtjänta mottagare inom Akademiens intresseområde.

Kungliga priset, instiftat av Karl XIV Johan och fortfarande anvisat av Hans Majestät, har i år med 50 000 kronor tilldelats journalisten och författaren Cordelia Edvardson.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 200 000 kronor tillerkänts Olle Adolphson.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde oavsett om mottagaren är eller inte är ledamot av Akademien. Årets pris på 125 000 kronor har tillfallit herr Malmqvist.
Till mottagare av Gerard Bonniers pris, som skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde och i år uppgår till 125 000 kronor, har utsetts Stig Larsson.
Ur Gerard Bonniers donation har också utgått två stipendier på vardera 30 000 kronor till Einar Askestad och Eva-Stina Byggmästar.
Svenska Akademiens Finlandspris för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv har med 50 000 kronor tillerkänts Thomas Warburton.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har med 30 000 kronor var gått till Ivo Holmqvist och Josef Kleinheinrich.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond till diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden, har med 30 000 kronor tillfallit Ylva Eggehorn.
Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas vartannat år Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser insatser för svenska språket, har med 40 000 kronor tilldelats Lars Wollin.
Ur Akademiens egna medel har vidare sex belöningar på vardera 40 000 kronor tilldelats Rolf Aggestam, Gerda Antti, Baldur Jónsson, Lars Järlestad, Björn Runeborg och Kerstin Strandberg.
Tidigare i höst har Akademien tillerkänt Göran Rosenberg Gun och Olof Engqvists stipendium på 100 000 kronor,
Inger Alfvén Signe Ekblad-Eldhs pris på 70 000 kronor,
Magnus William-Olsson Lydia och Herman Erikssons stipendium på 70 000 kronor,
Maria Zennström Kallebergerstipendiet på 30 000 kronor,
Björn Granath Svenska Akademiens teaterpris på 50 000 kronor och
Olof Lindqvist, Virpi Pahkinen, Johan Rabæus, Gunilla Röör och Philip Zandén Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 20 000 kronor var efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
Härutöver har Akademien ur egna medel utdelat två extra pris, ett till Michael Meschke på 50 000 kronor och ett till Stig Ramel på 70 000 kronor.
Under våren tillkännagavs utöver Nordiska priset följande belöningar:
Doblougska priset med 80 000 kronor var till Magnus Florin och Birgitta Lillpers och i enlighet med den norska nämndens förslag till Svein Jarvoll och Thorvald Steen,
Margit Påhlsons pris på 100 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Thorsten Andersson,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 40 000 kronor till Lena Moberg,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 30 000 kronor till Leif Landen,
Zibetska priset på 30 000 kronor till Per Landin,
Axel Hirschs pris till Lars Bergquist och Asta Bolin med vardera 70 000 kronor,
Schückska priset på 60 000 kronor till Vivi Edström,
Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Anna Gustafsson Chen,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris till Elena Balzamo och Hans-Jacob Nilsson med 40 000 kronor var,
Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Ignatij Ivanovskij,
Karin Gierows pris på 50 000 kronor till Bo Strömstedt,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Kerstin Bergöö, Lars Burstedt och Lena Zeijlon med 25 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande och
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård på 40 000 kronor till Ola Knutsson och på 35 000 kronor till Yvonne Lindqvist efter förslag från Svenska språknämndens styrelse.

Som ett inslag i firandet av Nobelprisets 100-årsjubileum anordnade Akademien den 4 och 5 december ett symposium i Börssalen på temat ”Vittneslitteraturen”. Bland annat föreläste tre tidigare Nobelpristagare, Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Talare hade inbjudits från Kina, Afrika, Öst- och Västeuropa, och ett antal svenska författare deltog i diskussionen. Timothy Garton Ash från Oxford citerade Czeslaw Milosz’ varning till tyrannerna: ”Poeta pamieta”, poeten minns.

Något klarnade symposiets svåra tema under dessa dagar. Vittnesmålet tar sin tillflykt till litteraturen när det som måste berättas förefaller ofattbart, när det sunda förnuftet inte är redo. Det allmänna medvetandet är en eftersläntrare, som ogärna överger falska förhoppningar. Varje sanningsvittne måste stå ut med att till en början avvisas som svartmålare. Men det är ordets bästa stund. Tids nog kommer det att urholkas av alla instämmanden.