Tal av Akademiens direktör herr Espmark

Tal av Akademiens direktör herr Espmark

Sven B.F. Jansson – mer bekant som Run-Janne – berättade en gång hur han blev uppringd av en man som sa sig ha vadat i en å en mörk augustikväll och lyst med en ficklampa i vattnet. ”Det gör detsamma vad jag gjorde i ån”, sa mannen. Det han ville berätta var hur han stannat under en bro för att ta sig ”en jäkel”. När han lutade huvudet tillbaka för att dricka kom lampan att lysa upp brovalvet och han upptäckte en sten med runskrift infogad i valvet. Denna styrketår under så säregna omständigheter ledde till fyndet av en runsten som annars kanske förblivit okänd.

Det finns några element i detta som den lyckosamma forskaren känner igen. Liksom den vadande i ån en mörk kväll är hon – eller han – ute efter något helt annat men har ett ögonblick hejdat sig, med den aktuella uppgiften vilande. Synvinkeln är oförutsedd, belysningen slumpartat annorlunda – och ögonen faller plötsligt på ett sammanhang de varit helt oförberedda på. Det är det fenomen som i sen tid döpts till ”serendipity”.

En liknande upplevelse väntade den svenske flanör som en kväll år 1985 stannade upp på en parisisk boulevard inför det skyltfönster där bokhandlaren lagt ut Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i dess franska språkdräkt, bok bredvid bok. Fönstret dominerades av en författare från Västerbotten, med hela hembygden mumlande i texten – och detta i ett land som bara ett par decennier tidigare kunnat förse sina bokpaket med stämpeln ”Taxe réduite pour la diffusion de la pensée française”, d.v.s. portot nedsatt för spridningen av den franska tanken. (Man tycker sig höra den tysta fortsättningen: ”...bland barbarerna.”)

Vår kvällsvandrare stannade i häpen begrundan. Hur kunde detta hända i ett land som sedan sekler sett sig som litteraturens nav? Vad flanören fått syn på var i själva verket ett fenomen man knappast uppfattat i hemlandet, den svenska våg som på 80-talet drog genom det svårtillgängliga franska kulturlandskapet, en våg som ännu inte ebbat ut. En motsvarighet fanns faktiskt i Tyskland och inte heller där har intresset mattats. Men också en rad andra länder har uppmärksammat äldre och nyare svensk litteratur – alltifrån Kina, där en rad verk av Strindberg nu översattes direkt från svenskan av Li Zhiyi, till de forna öststaterna där man stannade också inför sentida svensk poesi. Ett närmare studium visar en häpnadsväckande bredd i genomslaget, från Selma Lagerlöf till Astrid Lindgren, från Jan Myrdal till Lars Norén, från Kerstin Ekman till P.O. Enquist, från Gunnar Ekelöf till Tomas Tranströmer, från Birgitta Trotzig till Katarina Frostenson, från Lars Gustafsson till Kjell Johansson. Denna lista, där Astrid Lindgren och Tranströmer tävlar om vem som är översatt till flest språk, kunde göras mycket lång.

Hur skall nu detta genombrott förklaras? Låt oss se på det franska området där linjerna kanske framträder tydligast. Marken var väl förberedd. Strindberg var en välkänd och aktad storhet. Flera än Michel Tournier kunde prisa Nils Holgerssons underbara resa som sin första stora litterära upplevelse. Pär Lagerkvist var ett väl etablerat namn, lanserat av ett par framträdande nordister vid Sorbonne och bekräftat av ett Nobelpris. Men det starkast lysande svenska namnet i skedet före genombrottet på 80-talet var nog Stig Dagerman, en formlig kultfigur vars böcker alla översatts till franska från 1956 och framåt och fått många hängivna läsare.

Det fanns alltså redan ett starkt brohuvud i Frankrike. Viktigt är att det också fanns en ny generation skickliga översättare med C.G. Bjurström som mentor. Det fanns samtidigt ett potentiellt intresse hos förlagen, från Gallimard till Actes Sud, från Denoël till Presses de la Renaissance.

Varför då detta breda genomslag? Och varför just då? Det verkliga svaret är att den svenska litteraturen under den närmast föregående tiden upplevt en guldålder som inte ofta uppmärksammats i de termerna i hemlandet. Vi brukar tala om en guldålder i tidigt 1800-tal, Tegnérs epok, och om en annan i sent 1800-tal. Men beteckningen kunde med samma rätt appliceras på den längre epok som sträcker sig från det senare 40-talet ett par decennier framåt. En rad äldre mästare, som Lagerkvist, Eyvind Johnson, Harry Martinson och Ekelöf, lade då fram sina tyngsta verk samtidigt som ett antal yngre författare, som Sara Lidman, Tranströmer, Delblanc och Enquist, publicerade sina första betydande böcker. I fråga om bredd och vitalitet är detta en lysande epok i vår litteratur, vida överträffande vad man kunde vänta av en befolkning på 8–9 miljoner.

Men i allt detta överdåd sker ett urval som vi inte råder över. Vad är det som betingar den lyckosamma omplanteringen? Varför tog man i Frankrike till sig allt av Stig Dagerman medan Lars Ahlin inte väckte något större intresse? En förklaring är den litterära beredskap som fanns. I det land där Albert Camus’ Främlingen intagit en viktig plats – och där en fläkt av Kafka drog genom inte bara detta verk – var Dagerman en författare som man omedelbart kände igen. Av honom vågade man låta sig ledas såväl in i svenska bröllopsbesvär som ut i tysk höst. Han lanserades dessutom av den litterära stjärnan J.M.G. Le Clézio. Lars Ahlin däremot skulle ha krävt en ingående introduktion, en orientering ena gången i förbedjarens identifikation, andra gången i en språklig demokrati som gav spårvagnsstäderskan tillgång till en hegelskt analyserande prosa. För sådant var den franska publiken helt oförberedd. Någon profet som skulle ha åtagit sig det tunga värvet fick Ahlin heller aldrig. Lanseringen stannade för hans del vid den relativt lättsmälta Kanelbiten.

En besläktad förberedelse fanns för P.O. Sundmans Expeditionen som inte svarade illa mot förväntningarna hos läsarna av le nouveau roman. Till yttermera visso var det en av den nya romanens koryféer, Michel Butor, som gick i bräschen för Expeditionen med ett engagerat förord när boken kom 1965 på Gallimard i serien Du monde entier. Förlaget följde upp framgången med ytterligare fem verk fram till 1980.

Marken kunde sägas vara väl förberedd också för Birgitta Trotzig. Med början i De utsatta utgav Gallimard fem romaner 1963–77, långt innan Dykungens dotter 1988 faller in i den svenska vågen. Det intensiva mörkerseendet och nerskruvningen till de obönhörliga villkoren kunde appellera till en sensibilitet som spänner från Bernanos’ svarta universum till Becketts bild av mänsklig utsatthet.

Men det är inte alltid en fråga om igenkännande. Det kan faktiskt vara tvärtom. Hubert Nyssen, skaparen av det vitala förlaget Actes Sud nere i Arles, tillfrågades på 90-talet varför han stannat inför just de svenska författarna. Hans svar är lite oväntat. Inför en ny fransk bokhöst visste han precis vad han kunde emotse för romanens del. Där fanns inte de berättare som han sökte – och tidigare funnit i den latinamerikanska boom som nu tycktes i avtagande. Han hade vänt sitt intresse mot de svenska författarna eftersom de, till skillnad från de sentida franska, kunde konsten att berätta. Här har vi bakgrunden till satsningen på Torgny Lindgren och Göran Tunström, i båda fallen representerade med ett tiotal verk. Initiativet – som fullföljdes med bl.a. Lars Gustafsson, Kerstin Ekman och P.O. Enquist – fick också gott genomslag. Lindgrens Bat Seba erövrade sålunda det åtrådda Prix Fémina och Carl-Henning Wijkmarks Dressinen har som enda svenska roman tagits upp i det populära TV-programmet Apostrophes. Detta 80-talsintresse för de svenska berättarna gynnade också Stig Larsson. Presses de la Renaissance utgav 1986–91 fyra av hans romaner med början i Autisterna.

Men till dessa förklaringar skall läggas ännu en. Lika viktig som C.G. Bjurström m.fl. varit på fransk botten är den entusiasm som från vår sida outtröttligt arbetat för att lansera svensk litteratur på en tungarbetad utländsk marknad. Den entusiasmen har för senare tid ett namn: Agneta Markås. Hennes insats under tre decennier har givit en rad författare en ny publik ute i världen. Nota bene Norstedtsförfattare – men inte bara; hon lär ha lagt ett gott ord även för Göran Tunström och andra.

Dessa observationer har viss giltighet beträffande det svenska undret i Tyskland, med en spännvidd från Wijkmark till Lars Andersson. Lars Gustafssons genomslag hos den tyska publiken – på internet hittar vi ett 40-tal titlar – sammanhänger liksom Dagermans och Sundmans franska framgångar med att hans verk svarat mot de litterära förväntningarna men också på den draghjälp han liksom de fått av en befryndad kollega, nu Hans-Magnus Enzensberger. Den filosofiska accenten tillhör de kulturella likheter som underlättat igenkännandet.

Men också fascinationen inför det helt avvikande – den vi såg hos Hubert Nyssen – spelar in på det tyska språkområdet. Henning Mankell, som efterträtt paret Wahlöö på den internationella marknaden, har en hängiven publik i Tyskland. Redan före sommaren hade han där sålt 11 miljoner böcker. Man har sett en förklaring i att Mankell satt in sina kriminalgåtor i ett kyskt svenskt välfärdssamhälle, en tydligen välgörande kontrast till genrens sedvanliga lokalisering.

I fråga om en annan svensk författare med bred tysk kontaktyta, Marianne Fredriksson, har en tysk kritiker förklarat den exceptionella framgången med att hon gärna rör sig i en irrationell idévärld som publiken längtat efter men som de tyska författarna inte vågat sig in i efter andra världskriget. Därmed har han naturligtvis inte velat kasta någon brun skugga över Marianne Fredriksson, bara velat poängtera att hon med sin svenska bakgrund haft en frihet de tyska kollegerna saknat.

Ett fenomen för sig är Björn Larsson som gjort stor succé i Tyskland, Frankrike och Italien med böcker som rönt liten uppmärksamhet på de svenska kultursidorna. De har svarat mot mångas förväntningar på god berättarkonst och lyckats leta sig än till den franska presidentens nattduksbord, än till ett eftertraktat italienskt pris.

På den anglosachsiska bokmarknaden är situationen en helt annan. Där har misstänksamheten mot den svenska litteraturen varit stor. Till och med Strindberg har haft skenet emot sig; den avvärjande rubriken har lytt ”Swedish gloom”. Därtill kommer skepsis visavi samhällskritisk berättarkonst. Att Ingmar Bergmans böcker – i första hand hans filmmanus – lyckats bryta det amerikanska motståndet kräver ingen förklaring. För att Reidar Jönssons Mitt liv som hund skulle ta sig in på den amerikanska marknaden krävdes mycket riktigt att boken först uppmärksammats som film. I övrigt har bara några enstaka författare lyckats beveka förlagen i USA, Lars Gustafsson, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Majgull Axelsson och nu senast Mikael Niemi. Det är symptomatiskt att Kerstin Ekmans största amerikanska framgång är Blackwater (alltså Händelser vid vatten) med dess kriminalintrig. Den som verkligen lyckats på den amerikanska marknaden är just en företrädare för den polisiära genren, Henning Mankell. Den svenska poesins – läs Tranströmers – ställning i USA är en sak för sig; helt beroende av det lilla förlagets dödsföraktande satsning.

Också den brittiska marknaden är svårbearbetad men kanske inte i lika hög grad. Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Agneta Pleijel och Sigrid Combüchen har mottagits väl och nu senast har P.O.Enquists Livläkarens besök fått ett stort engelskt pris efter att tidigare ha hyllats på liknande sätt i Tyskland och fått ett entusiastiskt gensvar i Frankrike. Till de senaste engelska romanförvärven hör Carola Hanssons Steinhof och Ellen Mattsons Snö. Av särskilt intresse är att Lars Norén, som tidigare varit uppburen på tyska och holländska scener, nu mötts av applåder i London för pjäsen Blod, det första verk av en samtida svenska dramatiker som uppförts i West End. Hos regissören, James Macdonald, finner vi en välbekant reaktion: Norén tillför mycket som brittiska dramatiker idag inte erbjuder.

Det märkliga är att den svenska litteraturens framgångar utomlands omfattar också författare som fått vänta länge. Numera kan vi höra Bellman sjungas på en rad språk, inkl. ryska, medan Almquists Drottningens juvelsmycke i engelsk och fransk dräkt prisas som den europeiska romantikens kanske yppersta roman. En heroisk amerikansk översättare, Judith Moffett, har rentav lyckats göra en rad äldre svenska poeter, med den akustiska prakten hjälpligt bevarad, tillgängliga för engelskspråkiga läsare. Också Hjalmar Söderbergs Doktor Glas har blivit en stor framgång i sin anglosachsiska skepnad. Kunde då den svenskt krumelurige Hjalmar Bergman tänkas appellera till en fransk publik? Tanken svindlar. Men i själva verket har förlaget Elan satsat på sex verk av Hjalmar Bergman, en serie inledd med Hans nåds testamente. Det vi uppfattar som lite exklusivt svenskt smugglas här in längs det redan bekantas stigar – Hjalmar Bergman lanseras med andra ord som en svensk Balzac.

Att en högklassig men smal svensk litteratur på det sättet fått stort genomslag i en rad länder i senare tid får dock inte dölja att de kvantitativa framgångarna i regel tillkommit den ofta högt kvalificerade men starkt publiktillvända litteraturen, barnboken och polisromanen.

I en hårdnande marknadsekonomi finns en uppenbar risk för att den smala litteraturen på sikt kommer i en allt besvärligare situation. Det är lärorikt att se hur man på danskt håll hanterat problemet. Med en massiv lansering i 100 000-kronorsklassen lyckades man etablera Peter Høegs Smilla i det motsträviga USA – och Ib Michael och Carsten Jensen kunde sedan följa med genom bräschen.

Det krävs i själva verket en betydande insats för att vår litterära export inte skall stanna vid det mest säljbara. Det är signifikativt att det första framförandet av svensk samtidsdramatik i London blev möjligt genom en samfinansiering från den svenska ambassadens sida. Under en lång följd av år har Svenska Institutet på ett beundransvärt sätt stött översättning och utgivning utomlands av svenska författare i ständig kamp mot otillräckliga anslag. För närvarande utgår från kulturdepartementet 750 000 kr för ändamålet, ett i sammanhanget mycket blygsamt belopp. Det är faktiskt lägre än det bidrag denna akademi varje år ger åt utlandslanseringen av svensk litteratur. (Som exempel på den verksamheten kan nämnas det fleråriga stödet till den mycket vackra utgåvan av Gunnar Ekelöf på tyska, som översättaren Klaus-Jürgen Liedtke ombesörjt i samarbete med förlaget Kleinheinrich.)

Trots att Svenska Institutet tillskjutit medel från sitt UD-anslag för att klara den aktuella uppgiften har man nu nödgats kvotera så att stöd utgår företrädesvis till verk av författare som inte tidigare finns representerade på språket i fråga. Det vällovliga stödet till nykomlingarna kan således innebära att framstående författare, som haft oturen att redan introduceras, får stå tillbaka. Bättre kan krisen knappast belysas.

Frågan är hur mycket tröst vi kan hämta i Internationella kulturutredningen, som Ingrid Dahlberg lade fram för ett par dagar sedan. Här föreslås bl.a. ett internationellt litteraturcentrum inom Statens kulturråd, med sikte på översättning och främjande av svensk litteratur i utlandet. Men långt viktigare än formerna är ekonomin. Utredningen noterar lakoniskt att verksamheten har mindre resurser än ”exempelvis sin motsvarighet i de nordiska grannländerna”. Detta är anmärkningsvärt. Utlandslanseringen av vår litteratur bör självfallet tilldelas ett belopp som dels svarar mot värdet i det vi har att förmedla, dels kan göra denna kvalificerade export ekonomiskt konkurrenskraftig. De ansvariga måste inse att de i internationella sammanhang inte kan få ett vältaligare rekommendationsbrev än vår moderna litteratur.

Men för ett nytänkande på den kanten krävs kanske ett ögonblick av illuminerad insikt. Törs man hoppas på att våra politiker drabbas av en plötslig klarsyn, av det slag vår upptäckare nyss fick erfara när han vadade med sin ficklampa i en å en mörk augustikväll?

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2003

Svenska Akademiens årshögtid firades lördagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Espmark, Akademiens kansler fru Vallquist, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Rudholm, herr Ralph, herr Allén, herr Malmqvist, fru Trotzig, herr Ahnlund, herr Lindgren, herr Englund, herr Linde, herr Wästberg och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal om den svenska litteraturens ställning i utlandet. Läs direktörstalet »

Därpå gick ordet till herr Linde, som läste en essä. Läs essän »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad hovmannen och brevskrivaren Johan Ekeblad. Inskriften lyder: Salse notavit (’Han kommenterade med sälta’). Minnesteckningen var författad av herr Allén, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Frostenson, som läste egna texter. Läs texterna »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:

När jag får frågor om Akademiens otidsenlighet brukar jag jämföra med krokodilerna. De tillhör världens äldsta djurarter och tillkom under en geologisk period då förhållandena på jorden var mycket annorlunda jämfört med de nuvarande, men det var ett mästerverk av evolutionen, för dessa djur har simmat vidare, trogna sina vanor, i mer än 200 miljoner år. Akademierna är det kulturella livets krokodiler, bestämda att överleva de flesta av de samhällsfenomen som de konfronteras med under olika epoker. Deras tideräkning är en annan än den vanliga och det kan ge upphov till missförstånd mellan dem och omvärlden.

För en akademi kan det vara naturligt att sätta igång med ett arbete som inte kommer att avslutas förrän i ett långt senare sekel, liksom en akademi minns allting som har sagts och gjorts inom dess område århundraden tillbaka. Den graden av framtidstro och minnesgodhet är inte så utbredd längre. Med krympande planeringshorisonter och krav på snabba resultat har evigheten blivit en bristvara. Inte ens de döda får vila någon längre tid i den alltmera dyrköpta kyrkogårdsjorden. Hus byggs för att rivas efter 30 år.

Om man som Svenska Akademien förvaltar en tidning som utkommit i mer än trehundrafemtio år och en därmed förknippad kungörelseordning som fungerat i drygt tvåhundra, upptäcker man att en sådan uthållighet inte är någon merit när den kommer i konflikt med en kortsiktig besparingsidé. En ek växer i 400 år, sedan sågas den ner på en kvart och står aldrig mer. Här och var i Sverige ser man på gamla ekar en järnplatta med tre kronor, vilket betyder att de är skyddade och inte får fällas. Vi har betraktat det brev av den 20 december 1791 där Gustaf III gjorde Akademien till ägare av Sveriges kungörelseorgan Post- och Inrikes Tidningar som en sådan järnplatta. Det är kanske naivt, men det är ju tack vare Gustafs stadganden som tidningen har bestått och blivit världens äldsta, och med hjälp av inkomsterna har Akademien kunnat utge ett verk som enligt lexikografisk expertis är världens största historiska ordbok. Nu är den politiska motorsågen igångsatt, och vem skall hindra den från att fälla eken? Välkomna försök har gjorts i form av motioner inlämnade i riksdagen under hösten, men sakens utgång är oviss. I den historik över Post- och Inrikes Tidningar som en forskargrupp är igång med att skriva hålls de sista sidorna öppna för redogörelsen om hur det gick och vilka förövarna var, om det nu skulle sluta illa. ”För evärdeliga tider” är verkets arbetstitel, ett citat ur privilegiebrevet från 1791, men i värsta fall kan dessa ord ha en sorgligt ironisk klang när boken utkommer 2005.

Begreppet tid har stått i centrum för den serie paneldiskussioner som de kungliga akademierna anordnar tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond. Där har diskuterats både våra föreställningar om tiden och den tid vi numera ofta saknar för att hinna med våra liv. Genom en lycklig slump har arbetet på Svenska Akademiens ordbok under det gångna året nått fram till ordet tid, som med alla sina sammansättningar kommer att utredas i det häfte av ordboken som utges nästa år. Vid ett av de besök jag regelbundet gör vid redaktionen i Lund frågade jag en av redaktörerna hur länge ordet tidsnöd har funnits i svenskan. Det bör ju vara ungefär lika länge som motsvarande upplevelse. Vi gick in i arkivet och tog fram de handskrivna lapparna, där ordbokens medarbetare i generationer har nedtecknat de språkprov som är råmaterialet för arbetet. Det visade sig att tidsnöd dyker upp på 1910-talet och att det ursprungligen är ett slags schackterm, som måste ha att göra med att man som ett nytt moment i spelet införde tidsbegränsning för spelarna med hjälp av stoppur. Den som då funderar för länge på sina drag i början av partiet kan mot slutet hamna i – ja, tidsnöd. Man kunde se på de följande lapparna i arkivlådan hur ordet hastigt spred sig till andra mänskliga verksamhetsområden, i takt med att fenomenet grep omkring sig och blev ett kännetecken på modernitet.

Man önskar bara att ordboksredaktionen själv skall förskonas från denna nöd när år 2017, datum för verkets planerade fullbordan, rycker närmare. Hundra år går fort, säger vi i Akademien, och vad skall man då inte säga om 14? Tack vare ett generöst bidrag från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond höjer SAOB tempot i sin datorisering och rycker fram med raska steg mot den hägrande databas som så småningom skall bli ordbokens grundläggande form, när alla de tryckta banden är utgivna.

Även det andra av Akademiens lexikografiska grundverk står i begrepp att styra ut i cyberrymden. Ordlistan blir nu tillgänglig på webben och erbjuds användarna i form av en humant prissatt betaltjänst, detta tack vare ett samarbete mellan Akademien, Norstedts Ordbok, Språkdata vid Göteborgs universitet och företaget WordFinder. Ursäkterna för att stava fel i Sverige blir allt tunnare.

Ytterligare ett digitalt initiativ förbereds av Akademien i förening med Kungliga biblioteket och Språkbanken i Göteborg. Det är ett projekt med visionära dimensioner, som har till slutmål att samla hela den klassiska svenska litteraturen i tillförlitliga utgåvor på en fritt tillgänglig webbplats. Namnet på detta virtuella bibliotek skall vara Litteraturbanken. Forskare skall kunna bruka det för avancerade sökningar i vår litterära arvsmassa, och vanliga läsare skall där kunna hitta även sådana författare och verk som bokmarknaden för tillfället inte tror är levande. Förhoppningsvis skall Litteraturbanken i framtiden vara lagringsplatsen för de digitala slutversionerna av nyskrivna verk av svenska författare. Riksbankens Jubileumsfond har givit ett projektbidrag för två års pilotverksamhet, men avsikten, det är lika bra att erkänna det, är naturligtvis att banken skall inrättas ”för evärdeliga tider”.

När Gustaf III i stadgarna ålade Akademien att utarbeta ”en Svensk Gramatica”, hoppades han säkert på snabb leverans. I verkligheten kom det att dröja mer än tvåhundra år innan beställningen effektuerades. Frågan är om det inte rentav skedde först under den gångna hösten. Visserligen utkom Svenska Akademiens grammatik redan 1999, men det var nog inte ett avancerat vetenskapligt verk på närmare 3000 sidor Gustaf tänkte sig utan snarare en grammatisk handbok för gemene man. Det har vi nu fått i och med Svenska Akademiens språklära, författad på Akademiens uppdrag av Tor G. Hultman. Det är en bok som även i ett annat avseende ligger nära stiftarens tanke, nämligen därigenom att den tar sig rätten att skilja mellan god och mindre god svenska. Den stora grammatiken SAG beskriver hur språket faktiskt brukas. Svenska Akademiens språklära tillåter sig dessutom att värdera och att avråda från uttryckssätt som inte kan anses tillhöra vårdad svenska. Det är förstås en djärvhet men har möjligen bidragit till bokens framgång. Språkläran är så omtyckt att den redan är omtryckt, som man skulle säga i Göteborg.

Detsamma gäller en av de volymer som i år har utgivits i Svenska Akademiens klassikerserie på Atlantis förlag, nämligen Heliga Birgittas uppenbarelser. Litet turligt fick vi inför Birgittaåret kontakt med en teolog och översättare, Alf Härdelin, som på eget bevåg hade sysslat med att göra svenska av Birgitta på grundval av den nya vetenskapliga utgåvan av den latinska texten. Så kunde vi ge ut ett genomtänkt urval av uppenbarelserna på ren klar nutidssvenska med ett förord av fru Trotzig och med kommentarer av Stephan Borgehammar. Birgittavolymen är den andra storsäljaren hittills i Akademiens klassikerserie. Den första var urvalet ur de gamla psalmböckerna, som utkom 2001. Våra produkter tycks alltså möta störst efterfrågan när vi erbjuder antingen fasta regler eller fädernas och mödrarnas tro, vad man nu skall dra för slutsatser av det. Även den andra av årets klassiker är en kvinna, vilket visar att Akademien står över alla idéer om könskvotering. Elin Wägners Pennskaftet förtjänar att läsas på nytt när den kvinnliga rösträtt som romanens hjältinnor kämpar för plötsligt verkar ha återfått sin sprängkraft.

Det tillhör ständige sekreterarens uppgifter vid högtidssammankomsten att uppräkna dem som under året belönats med priser och stipendier av Akademien, en lista som därigenom införs i Akademiens Handlingar och uppnår den minnets evighet dessa volymer trots sin ringa spridning faktiskt erbjuder. Där kommer framtidens kulturhistoriker att nyfiket fara med fingret över raderna för att se vilka namn som stod i relief anno 2003. Detta är vad de kommer att finna:

Kungliga priset instiftades 1835 av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år tilldelats Erland Josephson.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 200 000 kronor tillerkänts Tua Forsström.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 125 000 kronor tillfallit Thomas von Vegesack.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 125 000 kronor, har utsetts Jan Stolpe.
Ur Gerard Bonniers donation utgår också ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Erik Andersson och Eva-Marie Liffner med 40 000 kronor var.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 80 000 kronor tilldelats Tuva Korsström.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 30 000 kronor har utsetts Kristina Sandberg.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Agneta Markås och Laurie Thompson med 40 000 kronor var.
Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas vartannat år Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser litterär verksamhet, har med 40 000 kronor tilldelats Jacques Werup.
Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 40 000 kronor tilldelats Annika Bäckström, Bengt Ellenberger, Jeremy Franks, Lennart Hagerfors, Camilla Lundberg och Dan Shafran. Därutöver har ur Akademiens egna medel ett extra pris på 60 000 kronor tilldelats Sun Axelsson.
Tidigare i höst har Akademien tillerkänt Folke Isaksson Gun och Olof Engqvists stipendium på 100 000 kronor,
Bodil Malmsten Signe Ekblad-Eldhs pris på 80 000 kronor,
Aris Fioretos Lydia och Herman Erikssons stipendium på 70 000 kronor,
Kerstin Norborg Kallebergerstipendiet på 30 000 kronor,
Suzanne Osten Svenska Akademiens teaterpris på 50 000 kronor samt
Anna Bjelkerud, Dan Ekborg, Torkel Petersson och Lars Östbergh Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 30 000 kronor var efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
Under våren utdelades följande belöningar:
Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Lars Norén med 250 000 kronor,
Doblougska priset med 80 000 kronor var till Mare Kandre och Anders Palm samt i enlighet med den norska nämndens förslag Bjørn Aamodt och Rune Christiansen,
Margit Påhlsons pris på 100 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Bengt Nordberg,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 40 000 kronor till Sven-Göran Malmgren,
Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 40 000 kronor var till Anna-Malin Karlsson och Benjamin Lyngfelt,
Axel Hirschs pris på 140 000 kronor till Gunnar Eriksson,
Schückska priset på 60 000 kronor till Eva Haettner Aurelius,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 30 000 kronor till Mikael Alm,
´
Zibetska priset på 30 000 kronor till Eva Adolfsson,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationen till Tomas Forser,
Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Kjell Johansson,
Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Paul Britten Austin,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Einar Heckscher och Enrico Tiozzo,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor till Carl-Gunnar Åhlén,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Solveig von Börtzell, Monica Ekenvall och Annette Ewald med 25 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande samt
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Renate Walder och Carin Östman på 40 000 respektive 30 000 kronor efter förslag från Svenska språknämndens styrelse.

Om det är något diktare avskyr så är det känslan av att drivas framåt av Tidens pik i nacken, vare sig detta plågoredskap är den politiska eller ekonomiska nödvändigheten eller hanteras av påflugna medier. En ”kväll på Akademien” i början av året ägnades åt den stora poetiska drömmen om att utträda ur tiden, Per Daniel Amadeus Atterboms sagodrama Lycksalighetens ö. ”Bryt opp det snäckskal utav tid och rymd, / Som håller ögonblickets pärla skymd!”, manar Felicia och får kung Astolf att glömma att en månad på diktens evigt sommargröna ö motsvarar trehundra år i hans arma kungarike på jorden. Som bekant upphinns Astolf av den förfärliga gubben Tid och mottar det dödande handslaget, ungefär så som har skett med Atterboms skapelse, som har kommit och återkommit gång på gång men alltid just för sent för att stämma med tidsandan och som därför har blivit vårt evigt förbisedda nationaldrama. Men under denna kväll på Akademien bröts oturen. Unga skådespelare under Magnus Florins ledning och en inlånad kvartett av Orphei Drängar vecklade ut Felicias värld, som på något egendomligt vis har lurat tiden genom att aldrig vara aktuell.

Ingen vet hur gammalt det otidsenliga kan bli.