Johan Ekeblad

Johan Ekeblad

Ur minnesteckning av herr Allén

Johan Ekeblad, berömd för sin brevkonst, var född trehundra år före mig. Efter att i decennier ha umgåtts med honom genom hans verk har jag kommit att betrakta honom som en förtrogen. Här antar jag emellertid skepnaden av minnestecknare.

Han levde i en tid, som i många stycken skilde sig från vår. I ett brev sommaren 1652 sammanfattade han läget i Stockholm genom att notera, att åtta riksråd hade dött under det senaste halvåret. Våren efter rapporterade han lakoniskt: ”Eljest dör här vackert i staden, besynnerligen på malmarna.”

Själv var han flera gånger nära döden. När han försommaren 1655 lämnade Sverige som deltagare i Christer Bondes ambassad till Cromwell, skedde överfarten med ett läckande skepp. Dessutom råkade man ut för storm och fick söka nödhamn. Där skaffade skepparen en säck med myror, som han släppte utanpå skeppet, varvid de kröp in i maskhålen och skeppet blev tätt – tills vidare.

Liksom sin bror Claes deltog han i slaget vid Warszawa i juli 1656: ”Den 17 träffade husarerna på oss, och blev min häst undan mig skjuten med stycke.” I samma månad utbröt en smittosam sjukdom i hären. Johan blev själv allvarligt sjuk, och hans bror dog och begravdes.

Gud var en ständigt åberopad instans. Samtidigt var katolikerna fiender, och katolsk betydde ’tokig’. Under och järtecken var allvarliga ting och Nostradamus profet. Boksynthet var en bristvara. Hästen och båten höll landet i gång, men krig och umbäranden var normaltillståndet. Brand och stöld kom tätt. Grymhet som rådbråkning var legaliserad, och offentliga avrättningar var ett folknöje. Djurhetsningar ingick också i underhållningen. Folk slogs eller duellerade oupphörligt, och den s.k. äran stod alltid på spel. Så exempelvis den dag 1651, då överstelöjtnant Joakim Eden lät slå Mårten Rosenstierna en örfil genom sin lakej. Denna oerhörda nesa försökte Rosenstierna hämnas i en duell, men det var i motsats till litteraturens Onegin han själv som blev skjuten.

Ståndsskillnaderna var väldiga och självklara. Gods i stora mängder förlänades adeln, och rika gåvor gavs till främmande sändebud. Johan rapporterar om att guldkedjor delas ut, ”så att många främmande hava sig förundrat däröver, varifrån dock så många guldkedjor komma månde, och sagt att de visst måste så dom”.

I modet var det noga med att ha koll på spetsarna. Att färga håret var inte heller något främmande: ”Plus så skola I veta att Hans Wrangels hår, som tillförne var rött, är nu blivet sådan färg som mitt igenom konst.” Johans hår var kastanjebrunt.

Vi skall inte förhäva oss, vi som dagligen hör om rånare, mördare, väskryckare, mobbare, misshandlare, förfalskare, hackare och många andra med benämningar på -are, men låt oss ändå konstatera, att åtskilligt trots allt känns avlägset och främmande.

Hur såg då Johan Ekeblad på sig själv i den omgivning han skildrar? Han har författat ett självporträtt, där han beskriver både sitt yttre och sitt inre. Det är med all säkerhet tillkommet 1661, då författaren hade hunnit bli 32 år och kunnat samla åtskillig erfarenhet både inom och utom landet. Så vitt man kan döma av det stora bevarade materialet, är det en förbluffande klarsynt självbild han ger.

Han sätter sig framför en spegel och redovisar vad han ser. Ögonen är blå, hakan något lång osv., ”men minen är något gemen och prometterar ingen stor lycka utan uppriktighet, som de ha sagt mig som förstå sig på att döma av fysionomien”. Han kan berömma sig av ”tämlig stor styrka och i synnerhet en god disposition till allehanda exercitier och språk,” skriver han, ”så att jag inte har gett många av mina gelikar efter uti det som inklinationen har dragit mig att mest lägga mig på”.

Så vänder han sig från spegeln för att skriva om humöret. Han säger sig vara envis och frihetsälskande. Han säger sig också vara amorös men så timid hos kvinnor, att han inte har någon framgång hos dem. ”Jag är helt sekret när någon förtror mig något, som kan skada eller gagna honom, men det som allena är lustigt att höra och inte toucherar någon gör jag ingen difficultet att säga ut.” Han slutar sitt självporträtt med en distinkt mening: ”Hos stora herrar och de som är mer än jag går jag helt nödigt.”

Johan Ekeblad föddes i juli 1629 som son till den litterärt och religiöst starkt intresserade översten Christoffer Johansson Ekeblad och hans hustru Brita Uggla. Fadern hade introducerats på riddarhuset 1625. Johans son Claes (den äldre) blev 1719 greve. Dennes son var den bekante hattpolitikern Claes (den yngre), som blev en av de fem första ledamöter drottning Lovisa Ulrika 1753 valde till sin nybildade vitterhetsakademi. Ättens huvudsäte var Stola, som ligger i närheten av Läckö.

Redan från sexårsåldern sändes Johan till släktingar för att lära sig läsa och skriva. Senare följde han sin far till Tyskland, där han deponerades, dvs. upptogs som student, vid universitetet i Frankfurt an der Oder. Undervisningen gällde exercitier som instrumentalmusik, dans, fäktning, räkning och skrivning. Sexton år gammal kom han hem från Tyskland. Året därpå deltog han i Magnus Gabriel De la Gardies stora ambassad till Frankrike och tog sig vidare med ett par kamrater till det protestantiska Saumur vid Loire för fortsatt undervisning i exercitier.

Hösten 1649 antogs han till hovjunker hos drottning Kristina, och han förblev i hennes tjänst till abdikationen i juni 1654. Året innan hade han befordrats till hennes ”hovmästare så mycket som maître d’hôtel på fransyska, ty hela hovet var då på fransyskt maner”.

Han talade gärna om ”den äran till att tjäna en sådan heroisk och brav princesse som vår drottning är”. Och han prisar hennes kurage den gång hon föll i vattnet tillsammans med amiralen Herman Fleming vid ett besök på Skeppsholmen. ”När hon hade bytt om kläder och kom hem igen, var hon så lustig och sade, att det var henne till stor fördel att hon var van att dricka vatten (förty hon dricker aldrig annat som vatten), oansett det var något salt och beckot. Men Flemingen, sade hon, som var allena van att dricka öl och vin, han var där värre an.”

Efter abdikationen, som han utförligt har skildrat i brev från Uppsala, och den åtföljande konverteringen låter det annorlunda. Händelsen var en genomgripande upplevelse för honom och visar på ett bestämt ställningstagande. ”Skulle jag ha kunnat tro det av henne, sedan jag av hennes mun så ofta hört hade, att en människas ära är så hårt ihop knuten med den religionen en människa är född uti.”

En tid senare förordnades han till kammarherre hos Karl X Gustafs gemål Hedvig Eleonora. Han upplevde kungens död i Göteborg 1660 och drog på våren med likföljet till Stockholm.

Ett tidigt svärmeri hade inte lett vidare, men sommaren 1662 var det dags för giftermål. Den sjuttonåriga bruden Christina Hägerstierna var dotter till den förmögne franske immigranten Claude Rocquette, adlad Hägerstierna. Den skuld Johan hade ådragit sig redan i Saumur reglerades nu av svärfadern. Johan tog avsked från sin kammarherretjänst, men han lämnade inte helt offentligheten. Under några år var han kommissarie i reduktionskollegium och valdes senare av ridderskapet till bankofullmäktig. Dessemellan hade han utnämnts till resident eller sändebud i Frankrike, och under de två åren i Paris beviljades han en rad audienser hos Ludvig XIV.

I maj 1692 nämns för första gången, att Johans hustru är sjuk, och ett år senare avlider hon. Det dröjer inte fullt ett år, innan han gifter sig på nytt, denna gång med en ofrälse, jungfru Sara Andersdotter Svebelia, som var släkt med ärkebiskopen Olof Svebelius. Bara ett par år senare, i januari 1697, dog han 67 år gammal.

Johan Ekeblad var en beläst man. Av hans anteckningar, avskrifter, utdrag, bokförteckningar och översättningar framgår, att hans intresse omfattade både den äldre, inte minst den antika, och den samtida litteraturen. I en lista över skrifter och författare på olika språk, särskilt franska men också latin, italienska, holländska, tyska, engelska och svenska, nämner han exempelvis Juvenalis, Ovidius, Vergilius, Tacitus, Plutarkos, Boccaccio, Descartes, Montaigne, Corneille, Rabelais, Thomas Hobbes, Cervantes’ Don Quijote, Cats’ emblem och Stiernhielms Hercules. Det tillkommer poesisamlingar på flera språk, en fransk historia, skrifter om parlamentarismen, en tysk bibel, en svensk lagbok, ordböcker, grammatikor och dessutom egna översättningar av Senecas epistlar, av Guarinis Il pastor fido och av franska visor. I sina brev citerar han inte sällan de nämnda storheterna och andra, t.ex. Salomo, Sokrates, Livius och Opitz. Man kan lugnt konstatera, att Johan Ekeblad hade en gedigen bildning av europeiskt snitt.

Genom sina befattningar vid Kristinas hov hade han alla möjligheter att leva med i kulturlivet. Han rapporterar ofta om arrangemang som baletter, banketter och musikframträdanden, bland annat av italienska kastratsångare. Inte minst fick han uppleva Stiernhielm, som ju bland annat skrev kartell, textunderlag, till flera baletter. Och åtskilliga år före den första tryckta upplagan av Hercules kom Johan i kontakt med dikten. Hans brev rymmer både kommentarer, citat och travestier. I ett brev till fadern i maj 1658 bilägger han en senare version: ”Stiernhielms vers följa ock med, som nu mäkta förbättrade äro och kunna med skäl kallas sköna.”

Vid ett besök på Stifts- och Landsbiblioteket i Skara fick jag tillfälle att se bevarade böcker från Stola. En skrift som tilldrog sig min uppmärksamhet hade namnet Johan Ekeblad tryckt med stora bokstäver på pärmens framsida. Boken visade sig vara La retorica delle puttane av Pallavicino. Denna skrift, vars titel betyder ’skökornas retorik’, tillhör dem som Stiernhielm låter fru Lusta nämna i Hercules. Som Mats Malm har utrett är den en skoningslös kritik av dem som använder ett på falska grunder förledande språk, och den blir som sådan ett led i den för Stiernhielm fundamentala språkliga diskussionen i dikten. Det var med en särskild känsla jag höll boken i handen och långsamt ställde tillbaka den på hyllan.

Johan Ekeblads brev intar en framskjuten plats i den svenska brevtraditionen. De har prisats av en rad olika bedömare från Johan Nordström till Stina Hansson. Gunnar Ekelöf associerade till dem vid läsningen av den samtida Mme de Sévigné. Bengt Hildebrand har kallat Ekeblad ”en av den svenska epistolärlitteraturens främste”. När Claes-Göran Holmberg vid millennieskiftet skulle ange de fem bästa svenska brevskrivarna, tog han upp Strindberg, Tegnér, Kellgren, Ekeblad och Leopold.

En förebild för Johans brevstil är tydligt nog faderns eget skrivsätt: ”Farkär har jag vet inte vad för en facilitet till att säga det han vill genom skrivande, att jag förundrar mig däröver och kan inte begripa, varuti den flytande stilen egentligen består.”

Johans egen läggning har ändå varit avgörande. Han är själv rätt ofta inne på den omedelbarhet, det impressionistiska skrivsätt, som i så hög grad präglar hans författarskap: ”Så länge det står på, så har jag tankarna så stadigt på den jag skriver till, så att jag inte kan förhindra mig till att sätta på papperet det första som kommer mig i hågen.”

I linje med detta ligger, att Johan betraktar det täta brevskrivandet som ett slags samvaro och ofta använder benämningarna konversation och samtal. Detta står i samklang med en fransk tendens i tiden.

Med en sådan inställning ligger det nära till hands att parodiera den gängse, hårt bundna brevnormen, kodifierad i brevställare. Det gör han också på punkt efter punkt i ett träffande brev till sin far. Enligt min tanke innebär frigörelsen från den stela normen snarare ett slags förlösning än ett normbyte: hans naturliga fallenhet får genomslag. Den kom till uttryck redan när han kände sig bunden av normen, fast givetvis inom snävare ramar.

Johans starka internationella orientering gör det helt naturligt att också räkna med ett utländskt inflytande på hans stil. Särskilt intressant i det sammanhanget är, att han tar upp en volym med valda brev av Guez de Balzac i sin bokförteckning. Men även Voiture, den andre ledande brevskrivaren i Frankrike, har nog spelat in med sin kvicka stil. När det gäller intryck utifrån nämner emellertid Johan själv med särskilt eftertryck Montaigne, författaren med den fria och ironiskt skeptiska stilen. Han säger att essäerna är helt i hans smak och att han har läst dem mer än tjugo gånger.

Den för barocken utmärkande ornamentiken finns i någon mån hos Johan men förknippas gärna med hans ofta märkbara självironi. När han i ett brev formulerar sig litet utstuderat, tillägger han genast: ”All denna omsväven är så mycket att säga att hon dog i kopporna, och det hade varit nog av. Det andra är allenast till att låta se min vältalenhet uti pennan.”

Kurt Johannesson har framhållit Johans betydelse som förmedlare i 1600-talets Sverige av den franska visan – kärleksvisan, dryckesvisan, den politiska visan – med dess elegans och dekadens och dess anknytning till dansanta melodityper. Detta visintresse var inte begränsat till franska. Vid ett tillfälle citerar Johan i ett brev till sin bror en ny, frigjord visa som är i svang och tillägger: ”Melodien är på en saraband som heter La couronne och är visan gjord av Erik Leijonhufvud och tämlig vacker, allenast materian tjänar intet för Er.” När han förtecknar sina böcker tar han också upp en tysk visbok med noter. Och han hade en gitarr.

Av Johans hand har bevarats i runt tal 750 brev på svenska. Till det kommer omkring 400 sidor översättningar och nästan lika mycket annan text, däribland självbiografi, dagboksanteckningar och testamente. Det första dokumentet är från 1639 och det sista från 1696. Bland alla dessa texter finns det ett stycke elegant och galant kortprosa på självbiografiskt underlag, säkerligen skrivet i mitten på 1660-talet och därigenom intressant också för litteraturhistorien. Det handlar om när Balke, jämför Ekeblad, nyligen gift med Stacrin, jämför Christina, reser till Talso, jämför Stola, och strax före hemkomsten sent på natten träffar gamla bekanta som deltar i en fest. De två bästa kvinnliga vännerna har gått till sängs och somnat, men det hindrar inte Balke att lista sig in till dem i sovrummet etc.

Också språkvetenskapen hyser stort intresse för Johan Ekeblads brev, och de har utnyttjats som material av flera forskare. I Svenska Akademiens ordbok är breven en ofta citerad källa. Intresset minskar inte av att hans språkliga medvetenhet tar sig mångahanda uttryck. Vid ett par tillfällen ändrar han t.ex. med förvånansvärd konsekvens sin stavning i ett läge där någon fast norm inte var etablerad. Rätt som det är kommenterar han sin egen text på metaspråkligt vis, här i ett brev från Kalmar: ”Igår voro vi samtligen (det var ett vackert ord samtligen) hos presidenten Christoffer Grubbe här i staden.”

Johan har många förstabelägg på ord i svenskan. Till dem hör apropå ’lägligt’ och alias ’annars kallad’, däka ’flicka’ och rolighet ’förlustelse’. Åtskilliga har naturligt nog fransk bakgrund men ingalunda alla. Gång efter annan är dessa belägg många år äldre än vad andra texter har gett.

Ofta underhåller han med ordlekar. Ett särskilt nöje tror jag det måste ha berett honom att konstruera pronomenföljden i den mening där han berättar, att Sven Uggla ”sin fordran hos sekreteraren Stiernhöök lämnade, att han honom henne Hennes Majestät förebringa skall”.

I hans stil ingår också att utnyttja ordstäv av olika slag. Med fullt kontrollerad blygsamhet skriver han 1653 om nyordningen vid hovet: ”Så äro ock 4 stycken skänkjunkrar, som skola skänka för Hennes Majestät, nämligen Gustaf Duwalt, Schwerin som var försnidare, Harald Oxe och jag sedan, sade hunden.”

Vi skall inte förtiga, att han kunde vara drastisk i sina formuleringar. Hovfolket hade gång efter annan svårt att få ut sin lön, och den ansvarige, som var rikskammarrådet Conrad Falkenberg, var föga älskad: ”De uti kammaren hava tagit sig ett ordspråk, att Gud måtte bevara dom från 3 ting som begynnas på f, nämligen för Falkenberg, Fanen och Fiskalen.”

Sammantaget har jag samma uppfattning som den Sten Lindroth har givit uttryck åt, nämligen att Johan Ekeblad ingalunda var en okomplicerad författare. Särskilt har jag pekat på de livgivande spänningarna mellan olika poler som gammalt och nytt, materiellt och andligt, urbant och rustikt, uppsluppet och allvarligt, inhemskt och utländskt liksom på hans samtidigt omedelbara och medvetna stilkonst.

Slutligen, till den verkan det hava kan, en gärd av tacksamhet till Axel Oxenstierna, som genom att i rättan tid initiera postverket skapade en gynnsam betingelse för denna brevskatt, Ekeblads epistlar.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2003

Svenska Akademiens årshögtid firades lördagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Espmark, Akademiens kansler fru Vallquist, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Rudholm, herr Ralph, herr Allén, herr Malmqvist, fru Trotzig, herr Ahnlund, herr Lindgren, herr Englund, herr Linde, herr Wästberg och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal om den svenska litteraturens ställning i utlandet. Läs direktörstalet »

Därpå gick ordet till herr Linde, som läste en essä. Läs essän »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad hovmannen och brevskrivaren Johan Ekeblad. Inskriften lyder: Salse notavit (’Han kommenterade med sälta’). Minnesteckningen var författad av herr Allén, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Frostenson, som läste egna texter. Läs texterna »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:

När jag får frågor om Akademiens otidsenlighet brukar jag jämföra med krokodilerna. De tillhör världens äldsta djurarter och tillkom under en geologisk period då förhållandena på jorden var mycket annorlunda jämfört med de nuvarande, men det var ett mästerverk av evolutionen, för dessa djur har simmat vidare, trogna sina vanor, i mer än 200 miljoner år. Akademierna är det kulturella livets krokodiler, bestämda att överleva de flesta av de samhällsfenomen som de konfronteras med under olika epoker. Deras tideräkning är en annan än den vanliga och det kan ge upphov till missförstånd mellan dem och omvärlden.

För en akademi kan det vara naturligt att sätta igång med ett arbete som inte kommer att avslutas förrän i ett långt senare sekel, liksom en akademi minns allting som har sagts och gjorts inom dess område århundraden tillbaka. Den graden av framtidstro och minnesgodhet är inte så utbredd längre. Med krympande planeringshorisonter och krav på snabba resultat har evigheten blivit en bristvara. Inte ens de döda får vila någon längre tid i den alltmera dyrköpta kyrkogårdsjorden. Hus byggs för att rivas efter 30 år.

Om man som Svenska Akademien förvaltar en tidning som utkommit i mer än trehundrafemtio år och en därmed förknippad kungörelseordning som fungerat i drygt tvåhundra, upptäcker man att en sådan uthållighet inte är någon merit när den kommer i konflikt med en kortsiktig besparingsidé. En ek växer i 400 år, sedan sågas den ner på en kvart och står aldrig mer. Här och var i Sverige ser man på gamla ekar en järnplatta med tre kronor, vilket betyder att de är skyddade och inte får fällas. Vi har betraktat det brev av den 20 december 1791 där Gustaf III gjorde Akademien till ägare av Sveriges kungörelseorgan Post- och Inrikes Tidningar som en sådan järnplatta. Det är kanske naivt, men det är ju tack vare Gustafs stadganden som tidningen har bestått och blivit världens äldsta, och med hjälp av inkomsterna har Akademien kunnat utge ett verk som enligt lexikografisk expertis är världens största historiska ordbok. Nu är den politiska motorsågen igångsatt, och vem skall hindra den från att fälla eken? Välkomna försök har gjorts i form av motioner inlämnade i riksdagen under hösten, men sakens utgång är oviss. I den historik över Post- och Inrikes Tidningar som en forskargrupp är igång med att skriva hålls de sista sidorna öppna för redogörelsen om hur det gick och vilka förövarna var, om det nu skulle sluta illa. ”För evärdeliga tider” är verkets arbetstitel, ett citat ur privilegiebrevet från 1791, men i värsta fall kan dessa ord ha en sorgligt ironisk klang när boken utkommer 2005.

Begreppet tid har stått i centrum för den serie paneldiskussioner som de kungliga akademierna anordnar tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond. Där har diskuterats både våra föreställningar om tiden och den tid vi numera ofta saknar för att hinna med våra liv. Genom en lycklig slump har arbetet på Svenska Akademiens ordbok under det gångna året nått fram till ordet tid, som med alla sina sammansättningar kommer att utredas i det häfte av ordboken som utges nästa år. Vid ett av de besök jag regelbundet gör vid redaktionen i Lund frågade jag en av redaktörerna hur länge ordet tidsnöd har funnits i svenskan. Det bör ju vara ungefär lika länge som motsvarande upplevelse. Vi gick in i arkivet och tog fram de handskrivna lapparna, där ordbokens medarbetare i generationer har nedtecknat de språkprov som är råmaterialet för arbetet. Det visade sig att tidsnöd dyker upp på 1910-talet och att det ursprungligen är ett slags schackterm, som måste ha att göra med att man som ett nytt moment i spelet införde tidsbegränsning för spelarna med hjälp av stoppur. Den som då funderar för länge på sina drag i början av partiet kan mot slutet hamna i – ja, tidsnöd. Man kunde se på de följande lapparna i arkivlådan hur ordet hastigt spred sig till andra mänskliga verksamhetsområden, i takt med att fenomenet grep omkring sig och blev ett kännetecken på modernitet.

Man önskar bara att ordboksredaktionen själv skall förskonas från denna nöd när år 2017, datum för verkets planerade fullbordan, rycker närmare. Hundra år går fort, säger vi i Akademien, och vad skall man då inte säga om 14? Tack vare ett generöst bidrag från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond höjer SAOB tempot i sin datorisering och rycker fram med raska steg mot den hägrande databas som så småningom skall bli ordbokens grundläggande form, när alla de tryckta banden är utgivna.

Även det andra av Akademiens lexikografiska grundverk står i begrepp att styra ut i cyberrymden. Ordlistan blir nu tillgänglig på webben och erbjuds användarna i form av en humant prissatt betaltjänst, detta tack vare ett samarbete mellan Akademien, Norstedts Ordbok, Språkdata vid Göteborgs universitet och företaget WordFinder. Ursäkterna för att stava fel i Sverige blir allt tunnare.

Ytterligare ett digitalt initiativ förbereds av Akademien i förening med Kungliga biblioteket och Språkbanken i Göteborg. Det är ett projekt med visionära dimensioner, som har till slutmål att samla hela den klassiska svenska litteraturen i tillförlitliga utgåvor på en fritt tillgänglig webbplats. Namnet på detta virtuella bibliotek skall vara Litteraturbanken. Forskare skall kunna bruka det för avancerade sökningar i vår litterära arvsmassa, och vanliga läsare skall där kunna hitta även sådana författare och verk som bokmarknaden för tillfället inte tror är levande. Förhoppningsvis skall Litteraturbanken i framtiden vara lagringsplatsen för de digitala slutversionerna av nyskrivna verk av svenska författare. Riksbankens Jubileumsfond har givit ett projektbidrag för två års pilotverksamhet, men avsikten, det är lika bra att erkänna det, är naturligtvis att banken skall inrättas ”för evärdeliga tider”.

När Gustaf III i stadgarna ålade Akademien att utarbeta ”en Svensk Gramatica”, hoppades han säkert på snabb leverans. I verkligheten kom det att dröja mer än tvåhundra år innan beställningen effektuerades. Frågan är om det inte rentav skedde först under den gångna hösten. Visserligen utkom Svenska Akademiens grammatik redan 1999, men det var nog inte ett avancerat vetenskapligt verk på närmare 3000 sidor Gustaf tänkte sig utan snarare en grammatisk handbok för gemene man. Det har vi nu fått i och med Svenska Akademiens språklära, författad på Akademiens uppdrag av Tor G. Hultman. Det är en bok som även i ett annat avseende ligger nära stiftarens tanke, nämligen därigenom att den tar sig rätten att skilja mellan god och mindre god svenska. Den stora grammatiken SAG beskriver hur språket faktiskt brukas. Svenska Akademiens språklära tillåter sig dessutom att värdera och att avråda från uttryckssätt som inte kan anses tillhöra vårdad svenska. Det är förstås en djärvhet men har möjligen bidragit till bokens framgång. Språkläran är så omtyckt att den redan är omtryckt, som man skulle säga i Göteborg.

Detsamma gäller en av de volymer som i år har utgivits i Svenska Akademiens klassikerserie på Atlantis förlag, nämligen Heliga Birgittas uppenbarelser. Litet turligt fick vi inför Birgittaåret kontakt med en teolog och översättare, Alf Härdelin, som på eget bevåg hade sysslat med att göra svenska av Birgitta på grundval av den nya vetenskapliga utgåvan av den latinska texten. Så kunde vi ge ut ett genomtänkt urval av uppenbarelserna på ren klar nutidssvenska med ett förord av fru Trotzig och med kommentarer av Stephan Borgehammar. Birgittavolymen är den andra storsäljaren hittills i Akademiens klassikerserie. Den första var urvalet ur de gamla psalmböckerna, som utkom 2001. Våra produkter tycks alltså möta störst efterfrågan när vi erbjuder antingen fasta regler eller fädernas och mödrarnas tro, vad man nu skall dra för slutsatser av det. Även den andra av årets klassiker är en kvinna, vilket visar att Akademien står över alla idéer om könskvotering. Elin Wägners Pennskaftet förtjänar att läsas på nytt när den kvinnliga rösträtt som romanens hjältinnor kämpar för plötsligt verkar ha återfått sin sprängkraft.

Det tillhör ständige sekreterarens uppgifter vid högtidssammankomsten att uppräkna dem som under året belönats med priser och stipendier av Akademien, en lista som därigenom införs i Akademiens Handlingar och uppnår den minnets evighet dessa volymer trots sin ringa spridning faktiskt erbjuder. Där kommer framtidens kulturhistoriker att nyfiket fara med fingret över raderna för att se vilka namn som stod i relief anno 2003. Detta är vad de kommer att finna:

Kungliga priset instiftades 1835 av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år tilldelats Erland Josephson.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 200 000 kronor tillerkänts Tua Forsström.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 125 000 kronor tillfallit Thomas von Vegesack.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 125 000 kronor, har utsetts Jan Stolpe.
Ur Gerard Bonniers donation utgår också ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Erik Andersson och Eva-Marie Liffner med 40 000 kronor var.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 80 000 kronor tilldelats Tuva Korsström.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 30 000 kronor har utsetts Kristina Sandberg.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Agneta Markås och Laurie Thompson med 40 000 kronor var.
Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas vartannat år Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser litterär verksamhet, har med 40 000 kronor tilldelats Jacques Werup.
Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 40 000 kronor tilldelats Annika Bäckström, Bengt Ellenberger, Jeremy Franks, Lennart Hagerfors, Camilla Lundberg och Dan Shafran. Därutöver har ur Akademiens egna medel ett extra pris på 60 000 kronor tilldelats Sun Axelsson.
Tidigare i höst har Akademien tillerkänt Folke Isaksson Gun och Olof Engqvists stipendium på 100 000 kronor,
Bodil Malmsten Signe Ekblad-Eldhs pris på 80 000 kronor,
Aris Fioretos Lydia och Herman Erikssons stipendium på 70 000 kronor,
Kerstin Norborg Kallebergerstipendiet på 30 000 kronor,
Suzanne Osten Svenska Akademiens teaterpris på 50 000 kronor samt
Anna Bjelkerud, Dan Ekborg, Torkel Petersson och Lars Östbergh Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 30 000 kronor var efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
Under våren utdelades följande belöningar:
Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Lars Norén med 250 000 kronor,
Doblougska priset med 80 000 kronor var till Mare Kandre och Anders Palm samt i enlighet med den norska nämndens förslag Bjørn Aamodt och Rune Christiansen,
Margit Påhlsons pris på 100 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Bengt Nordberg,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 40 000 kronor till Sven-Göran Malmgren,
Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 40 000 kronor var till Anna-Malin Karlsson och Benjamin Lyngfelt,
Axel Hirschs pris på 140 000 kronor till Gunnar Eriksson,
Schückska priset på 60 000 kronor till Eva Haettner Aurelius,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 30 000 kronor till Mikael Alm,
´
Zibetska priset på 30 000 kronor till Eva Adolfsson,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationen till Tomas Forser,
Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Kjell Johansson,
Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Paul Britten Austin,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Einar Heckscher och Enrico Tiozzo,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor till Carl-Gunnar Åhlén,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Solveig von Börtzell, Monica Ekenvall och Annette Ewald med 25 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande samt
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Renate Walder och Carin Östman på 40 000 respektive 30 000 kronor efter förslag från Svenska språknämndens styrelse.

Om det är något diktare avskyr så är det känslan av att drivas framåt av Tidens pik i nacken, vare sig detta plågoredskap är den politiska eller ekonomiska nödvändigheten eller hanteras av påflugna medier. En ”kväll på Akademien” i början av året ägnades åt den stora poetiska drömmen om att utträda ur tiden, Per Daniel Amadeus Atterboms sagodrama Lycksalighetens ö. ”Bryt opp det snäckskal utav tid och rymd, / Som håller ögonblickets pärla skymd!”, manar Felicia och får kung Astolf att glömma att en månad på diktens evigt sommargröna ö motsvarar trehundra år i hans arma kungarike på jorden. Som bekant upphinns Astolf av den förfärliga gubben Tid och mottar det dödande handslaget, ungefär så som har skett med Atterboms skapelse, som har kommit och återkommit gång på gång men alltid just för sent för att stämma med tidsandan och som därför har blivit vårt evigt förbisedda nationaldrama. Men under denna kväll på Akademien bröts oturen. Unga skådespelare under Magnus Florins ledning och en inlånad kvartett av Orphei Drängar vecklade ut Felicias värld, som på något egendomligt vis har lurat tiden genom att aldrig vara aktuell.

Ingen vet hur gammalt det otidsenliga kan bli.