Tanken

Tanken

Essä av herr Linde

Men fosforescensen, Nathanaël, ah! – hur skall jag tala om den? Materien är oändligt lucker för tankens liv, villigt lyder den alla lagar och är helt och hållet genomlyslig.

André Gide

Att skillnaden mellan abstrakta och konkreta substantiv skulle ha någon grund i verkligheten är svårt att tro. Vad står det egentligen i de här meningarna? –

Substantiven indelas traditionellt efter betydelsen i abstrakta och konkreta. Konkreta substantiv är beteckningar för något som enligt vardagstänkandet har massa (dvs. som kan vägas, ses, vidröras etc.), t.ex. personer, föremål, material etc. eller grupperingar av sådana. Abstrakta substantiv är beteckningar för något som enligt vardagstänkandet saknar massa: idéer, yttranden, egenskaper och tillstånd, processer, tidpunkter etc.[1]

Att påstå att skillnaden mellan abstrakta och konkreta föremål är tagen ur luften vore dumt. Man kan ställa ett glas på ett bord men inte på en idé – så långt är vardagstänkandet oantastligt. Men vad betecknade substantivet bord i meningen jag just skrev? Hade bordet ett, fyra eller flera ben? Var det runt eller fyrkantigt? Hur mycket vägde det? – eller, vilket är detsamma, vilken var dess massa? Under detta famlande efter vad ordet betecknar inser man snart att det bara står för en idé: för klassen av alla de konkreta föremål som kallas bord.

En klass är definitivt en abstraktion. Och i så fall är substantivet bord lika abstrakt som substantivet primtal. Det gäller alla substantiv – de betecknar klasser och aldrig konkreta ting.

En klass utgörs av många ting. Platon kom in på det i Staten:

– Vi säger, sade jag, att det finns många ting som är sköna, många som är goda och så vidare med alla andra, och så särskiljer vi dem med ord.
– Ja.
– Vi säger också att det finns något som är det sköna självt, det goda självt och så vidare med alla ting som vi just förutsatte att de var många: vi vänder nu på saken och förutsätter att det finns en idé för varje ting, en enda, och kallar den för det som är. (Jan Stolpes översättning)

När vi särskiljer ett ting med ord – kallar tinget för bord t.ex. – hänför vi tinget till dess "idé". Vi klassificerar det helt enkelt; först då är tinget ett bord. – Det händer att man i halvdagern en sommarnatt ser något utan att veta vad man ser – en buske, en gråsten, ett sovande djur eller kanske en människa som hukar sig? Så vet man plötsligt vad man ser: det var bara en sten. – Vad hände när man blev säker? När man visste vad det var som syntes?

"Bara en sten..." – det är ett alltför ofullständigt påstående. Det borde ha hetat: "Det här är bara ett exemplar av de många ting vi kommit överens om att kalla stenar."

Och likafullt – stenen där borta i halvdagern tycktes av sig själv ge sig tillkänna som en sten, som om ens famlande klassificeringar inte kom den vid. Den visade sig bara vara vad vi kallar den för.

De fosforescerande siffrorna på gamla urtavlor tycks på liknande sätt lysa av sig själva i mörkret, som om ljuset vore deras. Men ljuset är inte deras, det är lånat och ackumulerat dagsljus. Vad tingen "är" är de heller inte av sig själva. De fosforescerar bara av våra klassificeringar, av den mänskliga tankens ljus.

Av ljuset från substantiven.

Vi har glömt att vi en gång lärde oss kasta det ljuset genom att lära oss tala, genom att fästa ord vid ting. Glömskan kunde förklara hur vi kan tro att en sten skulle vara en sten oss förutan.

Materien är oändligt lucker för tankens liv...

När narkosen släppte stod jag i dörren till ett svagt upplyst rum där allt var gråaktigt grönt. Därinne pågick en bjudning av något slag, sorl från en massa människor, klirr från bestick och glas. Som en uppmjukning inför min entré svängde jag högra benet av och an som om jag övat ett danssteg. Det gick galant. Sedan minns jag ingenting.

Det bör ha varit natt när jag vaknade till igen och såg en teve som sände hoppande linjer som pep. Efter ett tag hade jag somnat ifrån den.

Senare – ovisst om det rört sig om timmar eller dygn – väcktes jag av en sköterska och var då helt klar över att jag befann mig på Karolinska Sjukhuset. Jag kom ihåg att jag forslats dit i ambulans från Sankt Göran, en färd från Kungsholmen till Solna. Men i det flacka gryningsljuset gjorde minnet inget nämnvärt intryck. Det glittrade till ibland som en daggig spindelväv, men utan att rå på förvissningen att jag var kvar på Kungsholmen. Det var där jag vaknade, inte alls i Solna. Jag tyckte själv att det var konstigt men somnade om när sköterskan var färdig med att byta dropp.

När jag vaknade nästa gång bländades jag av ett starkt, vitt vårljus som fyllde rummet. Jag fick för mig att jag befann mig nära havet och trodde att jag hämtats till Saltsjöbaden, att jag kommit dit i ett dödstyst flygplan som, innan det landat i sjukrummet, svept över en park med hårt hamlade plataner, ännu utan löv. (Flera månader efteråt såg jag ett fotografi av parken. Den fanns på Mathildenhöhe i Darmstadt, men på fotografiet hängde de torra fjolårslöven kvar.) Kanske hade jag förlorat hörseln, för när sköterskan på nytt bytte dropp uppfattade jag inte ett ljud.

Det var mörkt när jag vaknade tredje gången. En svag nattlampa lät mig urskilja rummet jag låg i, och jag var åter klart medveten om att jag befann mig på Karolinska Sjukhuset. En susande ventil uppe vid taket – den hördes mycket väl – hotade att suga in mig och blev alltmer förfärande ju längre jag stirrade på den. Eller den på mig, för bakom spjälorna anade jag en demon som jag aldrig skulle rå på. I dunklet under ventilen tyckte jag dessutom att folk kom och gick, det lät åtminstone så – tassanden utifrån korridoren kanske? Blicken ur ventilen och de främmande varelser som sprang omkring i mörkret gjorde mig skräckslagen och jag tryckte på en lysande röd knapp på nattduksbordet. En sköterska kom in. Hon förstod hur det var fatt och gav mig några lugnande tabletter, bytte dropp och försvann. Synerna fortsatte, men jag blev likgiltig för dem och kunde somna om.

De två dygn som följde upprepades scenariot i detalj, exakt samma förflyttningar, exakt samma nattliga ångest och samma tabletter. På tredje dygnet överraskades jag inte längre av vad som hände, som om den ohyggliga ordningen varit oåterkallelig – trots att den "vanliga" verkligheten gång på gång glimtade till och fanns; den var inte verkligare än allt det andra.

På fjärde dygnet bleknade de besynnerliga föreställningarna bort; kvar var bara tunna minnesbilder som gled som skuggor i rummet. Det vanliga återkom, kristalliserade ut, och jag var vaken allt längre stunder.
Och jag märkte att mitt högra ben, det jag övat danssteg med, var förlamat.

– – –

Detta hallucinatoriska kaos rymdes hela tiden inuti sjukrummets kub – målad betong, plast, rostfritt stål, sanitetsporslin, fönsterglas och utanför glaset hundratusentals murade tegel, gräsmattor, grus, träd...

Allt detta fanns, men det gick inte att hålla kvar vad som fanns. Alla beteckningar, alla substantiv, rann av som vattnet på en gås. Eller om man vill: den luckra materien sög lika villigt upp de orimligaste beteckningar som de rimligaste – bara för att i nästa ögonblick stöta bort alltsammans, svettas ut det. Lars Ahlin har beskrivit tillståndet precist:

Vad jag såg? Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner.

Han hänvisade till 2 Mos. 3:14, bibelstället där Mose hör Jahve tala ur den brinnande busken: "Jag är den jag är."

– – –

(Utdrag ur en sjukjournal.[2]

71-årig man med åderförkalkningssymtom som föranlett kärlröntgenundersökning 17/4 2000; i anslutning till undersökningen har patienten insjuknat i blodförgiftning. Smärtor i höger sida, bäckenregionen och korsryggen. Bilden tyder på blödningskomplikation. Odlingsverifierade gula stafylokocker. – – – Den 2/5 överförs patienten från S:t Görans sjukhus till Karolinska för operativ åtgärd. – – – Patienten opereras halvakut 2/5 då hans blodvärden ånyo sjunkit och man misstänker ny blödning. Man utrymmer då över 1 liter blod och koagler från hela området. – – – Efter detta en viss förbättring. Försämras ånyo 5/5, varvid en ny operation utförs. – – – Han har 60 i tryck och det har blött ut en hel del i sängen. En mycket stor blödning; man kommer upp med hela underarmen i såret. Höger ljumskpulsåder är i det närmaste söndertrasad och det är mycket svårt att få kontroll över blödningen. – – – En cross-over bypass sys från vänster till höger. Efter detta ingrepp ingen ytterligare blödning och såret acceptabelt. – – – Fötterna rosiga med fin kapillär genomblödning.

17/5 – – – en partiell förlamning av höger ben vilken bedöms vara orsakad av en blodutgjutning som trycker på nerverna – – – dessutom har patienten en tendens till reaktiv depression. Psykkonsult har ingenting att tillägga.

25/5. Patienten uttrycker väl sin känsla av likgiltighet inför sin situation.)

III

Den 13/10, en fredag, forslades han i rullstol till Harald Lyths utställning på Konstakademien. Han tyckte om Lyths måleri och ville se vad han gjort sen sist. Väl däruppe lade han först märke till färgen. Han hade knappast tänkt på den förut, men nu var den där. Ofrånkomligen, tyckte han.

En vacker hängning hade fått den att synas och nu kom den emot honom som ett vinddrag, mjukt och tyst. Men han märkte att han satt för lågt och bad om hjälp att resa sig för att se bättre – för att skaffa sig översikt, som en av målningarna hette. Först hade han tyckt att han bara sett platta fläckigheter, men från den högre positionen var det som om han såg ner på en scen från andra raden; det mesta tycktes utspela sig på ett golv sett snett uppifrån. Även om han inte kunde se vad som utspelade sig; allt verkade insvept i ett eget dis.

Han visste alltså inte vad han såg. Och ändå märkte han att det syntes bättre om han stod upp. Han undrade varför men kom inte på något svar; det fick vara.

Av en slump kom han att stanna framför en målning som hette Speglingar och medan han tittade kom den sympatiske konsthandlaren Gunnar Olsson, som ordnat utställningen, och berättade att Curt Asker tyckt att den liknade en näckrosdamm av Monet en regnig höstnatt. Visst! – det syntes ju...

Och så kom Harald Lyth själv upp till utställningen. Diskret lade han sig i samtalet och menade att Curt Askers kommentar, som alltid, var träffsäker men att han själv inte ens tänkt på en vattenyta när han gjort målningen.

– Det var en relief av Donatello jag tänkte på, men sen förstod jag ju precis vad Curt menat.

Han med rullstolen förstod med en gång vad Curt Asker sett. Men han förstod inte Harald Lyth.

Så blev han trött och satte sig. Genom hans hjärna for alla de otaliga lufttunna bilder som han nyss projicerat på målningarna för att fatta vad han sett. Han hade till exempel sett den som:

1. Sorgsen dam på en bänk.
2. Spinnfiskare på en brygga.
3. Man som går utanför ett solkigt fönster vars övre högra ruta tvättats.
4. Genomskinligt krucifix av tidig syrisk-irisk typ med Kristus i tunika –

och så vidare. Återigen sett som från andra raden.

Han brukade göra så inför så kallat abstrakt måleri för att uppfatta om teckningens rytm var naturlig eller ej. Men den här gången hakade projektorn upp sig. Filmen gick av. Han begrep ingenting av vad han såg. Ändå var han inte blind.

Det var inte ens en bild han såg, allra minst någon sorgsen dam på en bänk. Det var som om han själv inte funnits; det enda som var kvar var det som var vad det var. Och det var inte tänkt luft.

Det fanns till.

– – –

"Att se något som något..." – Wittgenstein försökte ringa in vad det innebar, och ett av hans vackraste försök löd:

Det är som om en föreställning kom i beröring med synintrycket och för en stund dröjde där.

En efter en dök föreställningarna upp: damen på bänken, spinnfiskaren, figuren utanför fönstret, krucifixet... De dröjde en stund och försvann.

Ett sådant seende blir rastlöst eftersom beskrivningarna ideligen stöts bort av det beskrivna, de fastnar inte. (Åtminstone inte på Lyths bild.) Föreställningen gouache fastnar visserligen, men den är fullständigt poänglös eftersom den kväver vad som syns: kväver bilden – alla andra föreställningar som det guldgula tinget annars kunde ha kommit i beröring med. Att se något som en gouache är att inte se någon bild alls.

Vad är då detta något som ses som något? – Det kan bara vara det som är vad det är. Eller för att citera ett av Wittgensteins mest berömda påståenden:

Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska.

Och i så fall är det mystiska inget underligt. Det existerar vägg i vägg med föreställningarna om vad det är. Som subjektet existerar vägg i vägg med predikatsfyllnaden, skilda åt bara av det lilla ordet "är".

Vad mannen i rullstolen upplevde var att alla klassificeringar, alla begrepp – om man vill alla substantiv – dunstade bort från vad han såg. Kvar var bara det som var vad det var; och det var ingenting underligt.

– – –

"... som när en jazzmusiker improviserar"

– bisatsen undslapp Lyth uppe på Konstakademien; han menade att det var så han arbetade.

En jazzmusiker som verkligen improviserar – alltså inte bara spelar redan inövade fraser – vet inte vad han gör. Så snart han får en idé om vad han skall spela tvingas han överge den. Det blir aldrig precis som han tänkt. Instrumentets egen tröghet gör att hans idé genast desavoueras, och denna ljudets avvikelse från idén alstrar just den energi som driver improvisationen vidare. Han förlorar kontrollen redan efter några få takter; resten blir bara försök att återvinna balansen efter snavandet på första frasen.

En improvisation är egentligen bara en serie korrigeringar.

Men vad tvingar fram korrigeringarna? – Att ljudet blev fel? Men det skulle innebära att det också funnes ett rätt ljud. Och hur skulle det i så fall låta? Musikern anar det inte...

Ett kryptiskt men underbart svar lämnades en gång av Duchamp: "En oanvänd tändsticksask är lättare än en redan påbörjad eftersom den inte skramlar." – Att improvisera är som att stoppa tillbaka stickorna i asken, en efter en, tills den blir tyst, lätt.

Harald Lyths lätthet är av det slaget. – Han menade förmodligen att vad han gjorde för honom själv måste kännas lika oanvänt som papperet han börjat på. Lika blankt. (En tom tändsticksask skramlar heller inte.)

Den materiens porositet som Gide slogs av, detta att det som syns absorberar tanken på det som syns, är inte hela sanningen om konstens materia. Orden, ljuden, de synliga formerna har också en förmåga att stöta bort de idéer som tvingas på dem. När bortstötningen sker ställs läsaren, lyssnaren, åskådaren inför något som han eller hon inte vet vad det ”är”.

Teologerna talar ibland om en s.k. apofatisk tradition, en som hävdar att Gud inte kan fattas genom några mänskliga attribut. (Termen återgår på ett grekiskt ord för förnekelse; den mänskliga tankens allmakt förnekas, inte Guds.)

Kunde man inte tänka sig en apofatisk estetik? En som hävdade att ett konstverk måste ha en stum, omed-delbar inre kärna om det skall överleva? Något liknande vad Mose fick höra ur den brinnande busken:

Jag är har sänt mig till eder.

Jag är – inget mer, ingen predikatsfyllnad, inget substantiv. Om det hade talat kunde ett ägg ha sagt detsamma.

[1] Svenska Akademiens grammatik, del 2, sid. 27.

[2] De medicinska facktermerna är här översatta.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2003

Svenska Akademiens årshögtid firades lördagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Espmark, Akademiens kansler fru Vallquist, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Rudholm, herr Ralph, herr Allén, herr Malmqvist, fru Trotzig, herr Ahnlund, herr Lindgren, herr Englund, herr Linde, herr Wästberg och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal om den svenska litteraturens ställning i utlandet. Läs direktörstalet »

Därpå gick ordet till herr Linde, som läste en essä. Läs essän »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad hovmannen och brevskrivaren Johan Ekeblad. Inskriften lyder: Salse notavit (’Han kommenterade med sälta’). Minnesteckningen var författad av herr Allén, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Frostenson, som läste egna texter. Läs texterna »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:

När jag får frågor om Akademiens otidsenlighet brukar jag jämföra med krokodilerna. De tillhör världens äldsta djurarter och tillkom under en geologisk period då förhållandena på jorden var mycket annorlunda jämfört med de nuvarande, men det var ett mästerverk av evolutionen, för dessa djur har simmat vidare, trogna sina vanor, i mer än 200 miljoner år. Akademierna är det kulturella livets krokodiler, bestämda att överleva de flesta av de samhällsfenomen som de konfronteras med under olika epoker. Deras tideräkning är en annan än den vanliga och det kan ge upphov till missförstånd mellan dem och omvärlden.

För en akademi kan det vara naturligt att sätta igång med ett arbete som inte kommer att avslutas förrän i ett långt senare sekel, liksom en akademi minns allting som har sagts och gjorts inom dess område århundraden tillbaka. Den graden av framtidstro och minnesgodhet är inte så utbredd längre. Med krympande planeringshorisonter och krav på snabba resultat har evigheten blivit en bristvara. Inte ens de döda får vila någon längre tid i den alltmera dyrköpta kyrkogårdsjorden. Hus byggs för att rivas efter 30 år.

Om man som Svenska Akademien förvaltar en tidning som utkommit i mer än trehundrafemtio år och en därmed förknippad kungörelseordning som fungerat i drygt tvåhundra, upptäcker man att en sådan uthållighet inte är någon merit när den kommer i konflikt med en kortsiktig besparingsidé. En ek växer i 400 år, sedan sågas den ner på en kvart och står aldrig mer. Här och var i Sverige ser man på gamla ekar en järnplatta med tre kronor, vilket betyder att de är skyddade och inte får fällas. Vi har betraktat det brev av den 20 december 1791 där Gustaf III gjorde Akademien till ägare av Sveriges kungörelseorgan Post- och Inrikes Tidningar som en sådan järnplatta. Det är kanske naivt, men det är ju tack vare Gustafs stadganden som tidningen har bestått och blivit världens äldsta, och med hjälp av inkomsterna har Akademien kunnat utge ett verk som enligt lexikografisk expertis är världens största historiska ordbok. Nu är den politiska motorsågen igångsatt, och vem skall hindra den från att fälla eken? Välkomna försök har gjorts i form av motioner inlämnade i riksdagen under hösten, men sakens utgång är oviss. I den historik över Post- och Inrikes Tidningar som en forskargrupp är igång med att skriva hålls de sista sidorna öppna för redogörelsen om hur det gick och vilka förövarna var, om det nu skulle sluta illa. ”För evärdeliga tider” är verkets arbetstitel, ett citat ur privilegiebrevet från 1791, men i värsta fall kan dessa ord ha en sorgligt ironisk klang när boken utkommer 2005.

Begreppet tid har stått i centrum för den serie paneldiskussioner som de kungliga akademierna anordnar tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond. Där har diskuterats både våra föreställningar om tiden och den tid vi numera ofta saknar för att hinna med våra liv. Genom en lycklig slump har arbetet på Svenska Akademiens ordbok under det gångna året nått fram till ordet tid, som med alla sina sammansättningar kommer att utredas i det häfte av ordboken som utges nästa år. Vid ett av de besök jag regelbundet gör vid redaktionen i Lund frågade jag en av redaktörerna hur länge ordet tidsnöd har funnits i svenskan. Det bör ju vara ungefär lika länge som motsvarande upplevelse. Vi gick in i arkivet och tog fram de handskrivna lapparna, där ordbokens medarbetare i generationer har nedtecknat de språkprov som är råmaterialet för arbetet. Det visade sig att tidsnöd dyker upp på 1910-talet och att det ursprungligen är ett slags schackterm, som måste ha att göra med att man som ett nytt moment i spelet införde tidsbegränsning för spelarna med hjälp av stoppur. Den som då funderar för länge på sina drag i början av partiet kan mot slutet hamna i – ja, tidsnöd. Man kunde se på de följande lapparna i arkivlådan hur ordet hastigt spred sig till andra mänskliga verksamhetsområden, i takt med att fenomenet grep omkring sig och blev ett kännetecken på modernitet.

Man önskar bara att ordboksredaktionen själv skall förskonas från denna nöd när år 2017, datum för verkets planerade fullbordan, rycker närmare. Hundra år går fort, säger vi i Akademien, och vad skall man då inte säga om 14? Tack vare ett generöst bidrag från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond höjer SAOB tempot i sin datorisering och rycker fram med raska steg mot den hägrande databas som så småningom skall bli ordbokens grundläggande form, när alla de tryckta banden är utgivna.

Även det andra av Akademiens lexikografiska grundverk står i begrepp att styra ut i cyberrymden. Ordlistan blir nu tillgänglig på webben och erbjuds användarna i form av en humant prissatt betaltjänst, detta tack vare ett samarbete mellan Akademien, Norstedts Ordbok, Språkdata vid Göteborgs universitet och företaget WordFinder. Ursäkterna för att stava fel i Sverige blir allt tunnare.

Ytterligare ett digitalt initiativ förbereds av Akademien i förening med Kungliga biblioteket och Språkbanken i Göteborg. Det är ett projekt med visionära dimensioner, som har till slutmål att samla hela den klassiska svenska litteraturen i tillförlitliga utgåvor på en fritt tillgänglig webbplats. Namnet på detta virtuella bibliotek skall vara Litteraturbanken. Forskare skall kunna bruka det för avancerade sökningar i vår litterära arvsmassa, och vanliga läsare skall där kunna hitta även sådana författare och verk som bokmarknaden för tillfället inte tror är levande. Förhoppningsvis skall Litteraturbanken i framtiden vara lagringsplatsen för de digitala slutversionerna av nyskrivna verk av svenska författare. Riksbankens Jubileumsfond har givit ett projektbidrag för två års pilotverksamhet, men avsikten, det är lika bra att erkänna det, är naturligtvis att banken skall inrättas ”för evärdeliga tider”.

När Gustaf III i stadgarna ålade Akademien att utarbeta ”en Svensk Gramatica”, hoppades han säkert på snabb leverans. I verkligheten kom det att dröja mer än tvåhundra år innan beställningen effektuerades. Frågan är om det inte rentav skedde först under den gångna hösten. Visserligen utkom Svenska Akademiens grammatik redan 1999, men det var nog inte ett avancerat vetenskapligt verk på närmare 3000 sidor Gustaf tänkte sig utan snarare en grammatisk handbok för gemene man. Det har vi nu fått i och med Svenska Akademiens språklära, författad på Akademiens uppdrag av Tor G. Hultman. Det är en bok som även i ett annat avseende ligger nära stiftarens tanke, nämligen därigenom att den tar sig rätten att skilja mellan god och mindre god svenska. Den stora grammatiken SAG beskriver hur språket faktiskt brukas. Svenska Akademiens språklära tillåter sig dessutom att värdera och att avråda från uttryckssätt som inte kan anses tillhöra vårdad svenska. Det är förstås en djärvhet men har möjligen bidragit till bokens framgång. Språkläran är så omtyckt att den redan är omtryckt, som man skulle säga i Göteborg.

Detsamma gäller en av de volymer som i år har utgivits i Svenska Akademiens klassikerserie på Atlantis förlag, nämligen Heliga Birgittas uppenbarelser. Litet turligt fick vi inför Birgittaåret kontakt med en teolog och översättare, Alf Härdelin, som på eget bevåg hade sysslat med att göra svenska av Birgitta på grundval av den nya vetenskapliga utgåvan av den latinska texten. Så kunde vi ge ut ett genomtänkt urval av uppenbarelserna på ren klar nutidssvenska med ett förord av fru Trotzig och med kommentarer av Stephan Borgehammar. Birgittavolymen är den andra storsäljaren hittills i Akademiens klassikerserie. Den första var urvalet ur de gamla psalmböckerna, som utkom 2001. Våra produkter tycks alltså möta störst efterfrågan när vi erbjuder antingen fasta regler eller fädernas och mödrarnas tro, vad man nu skall dra för slutsatser av det. Även den andra av årets klassiker är en kvinna, vilket visar att Akademien står över alla idéer om könskvotering. Elin Wägners Pennskaftet förtjänar att läsas på nytt när den kvinnliga rösträtt som romanens hjältinnor kämpar för plötsligt verkar ha återfått sin sprängkraft.

Det tillhör ständige sekreterarens uppgifter vid högtidssammankomsten att uppräkna dem som under året belönats med priser och stipendier av Akademien, en lista som därigenom införs i Akademiens Handlingar och uppnår den minnets evighet dessa volymer trots sin ringa spridning faktiskt erbjuder. Där kommer framtidens kulturhistoriker att nyfiket fara med fingret över raderna för att se vilka namn som stod i relief anno 2003. Detta är vad de kommer att finna:

Kungliga priset instiftades 1835 av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år tilldelats Erland Josephson.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 200 000 kronor tillerkänts Tua Forsström.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 125 000 kronor tillfallit Thomas von Vegesack.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 125 000 kronor, har utsetts Jan Stolpe.
Ur Gerard Bonniers donation utgår också ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Erik Andersson och Eva-Marie Liffner med 40 000 kronor var.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 80 000 kronor tilldelats Tuva Korsström.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 30 000 kronor har utsetts Kristina Sandberg.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Agneta Markås och Laurie Thompson med 40 000 kronor var.
Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas vartannat år Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser litterär verksamhet, har med 40 000 kronor tilldelats Jacques Werup.
Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 40 000 kronor tilldelats Annika Bäckström, Bengt Ellenberger, Jeremy Franks, Lennart Hagerfors, Camilla Lundberg och Dan Shafran. Därutöver har ur Akademiens egna medel ett extra pris på 60 000 kronor tilldelats Sun Axelsson.
Tidigare i höst har Akademien tillerkänt Folke Isaksson Gun och Olof Engqvists stipendium på 100 000 kronor,
Bodil Malmsten Signe Ekblad-Eldhs pris på 80 000 kronor,
Aris Fioretos Lydia och Herman Erikssons stipendium på 70 000 kronor,
Kerstin Norborg Kallebergerstipendiet på 30 000 kronor,
Suzanne Osten Svenska Akademiens teaterpris på 50 000 kronor samt
Anna Bjelkerud, Dan Ekborg, Torkel Petersson och Lars Östbergh Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 30 000 kronor var efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
Under våren utdelades följande belöningar:
Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Lars Norén med 250 000 kronor,
Doblougska priset med 80 000 kronor var till Mare Kandre och Anders Palm samt i enlighet med den norska nämndens förslag Bjørn Aamodt och Rune Christiansen,
Margit Påhlsons pris på 100 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Bengt Nordberg,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 40 000 kronor till Sven-Göran Malmgren,
Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 40 000 kronor var till Anna-Malin Karlsson och Benjamin Lyngfelt,
Axel Hirschs pris på 140 000 kronor till Gunnar Eriksson,
Schückska priset på 60 000 kronor till Eva Haettner Aurelius,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 30 000 kronor till Mikael Alm,
´
Zibetska priset på 30 000 kronor till Eva Adolfsson,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationen till Tomas Forser,
Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Kjell Johansson,
Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Paul Britten Austin,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Einar Heckscher och Enrico Tiozzo,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor till Carl-Gunnar Åhlén,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Solveig von Börtzell, Monica Ekenvall och Annette Ewald med 25 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande samt
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Renate Walder och Carin Östman på 40 000 respektive 30 000 kronor efter förslag från Svenska språknämndens styrelse.

Om det är något diktare avskyr så är det känslan av att drivas framåt av Tidens pik i nacken, vare sig detta plågoredskap är den politiska eller ekonomiska nödvändigheten eller hanteras av påflugna medier. En ”kväll på Akademien” i början av året ägnades åt den stora poetiska drömmen om att utträda ur tiden, Per Daniel Amadeus Atterboms sagodrama Lycksalighetens ö. ”Bryt opp det snäckskal utav tid och rymd, / Som håller ögonblickets pärla skymd!”, manar Felicia och får kung Astolf att glömma att en månad på diktens evigt sommargröna ö motsvarar trehundra år i hans arma kungarike på jorden. Som bekant upphinns Astolf av den förfärliga gubben Tid och mottar det dödande handslaget, ungefär så som har skett med Atterboms skapelse, som har kommit och återkommit gång på gång men alltid just för sent för att stämma med tidsandan och som därför har blivit vårt evigt förbisedda nationaldrama. Men under denna kväll på Akademien bröts oturen. Unga skådespelare under Magnus Florins ledning och en inlånad kvartett av Orphei Drängar vecklade ut Felicias värld, som på något egendomligt vis har lurat tiden genom att aldrig vara aktuell.

Ingen vet hur gammalt det otidsenliga kan bli.